Nyårsafton.

Till mina barn, mina barnbarn,
mitt barnbarnsbarn,
mina bonusbarnbarnsbarn,
mina släktingar och mina vänner:

Tack ska ni ha för gamla 2008
och må vi allihopa få ett Gott Nytt 2009 !

Dasshumor.

Nog vet ni hur ett utedass ser ut ?
Nog har ni behövt använda ett sånt nån gång ?

Vi är många som har växt upp med ett utedass.

På en del gårdar hade dassen flera hål i rad,
man kunde följas åt dit, lika många som hålen var
och umgås med varandra medan behoven uträttades.

Hos oss, på vårat dass, fanns det bara två hål,
ett stort för vuxna och ett mindre för oss barn.

Dasset låg en bit bort, bakom lagårn.
På vintern när det var kallt,
kunde man, så att säja, frysa ashlet av sej.

Och jag minns en mycket kall vinterdag
när jag följde min lillebror dit
och i nån sorts storasyster-omtanke
drog ner mina byxor och satte mej där han skulle sitta
för att värma upp dasshålet åt honom först.

Någon sa att "Det var kärlek det !"
Jag vet inte - vi var ju mest osams, min bror och jag.

God fortsättning !

Julen är över för den här gången.
All stress och alla måsten veckorna innan
slår sin slagskugga över tillvaron.

Så kommer julafton och vi möts
i en stor, varm och innerlig samvaro.

Jag begriper att det viktigaste i livet
det är att vi har varandra.

Den insikten är värd all julstress innan.

Dan före dan.

Till alla er som tittar in på min blogg
ska jag be att få önska
en riktigt Fin och God Jul !

White Christmas.

Radions P1 har ett program som heter "Vi var där".
Ger glimtar av händelser från förr i tiden.
Igår handlade det om när motboken togs bort 1955.
Föreståndaren på ett systembolag i Gamla Stan
blev interjuvad i programmet.
Största uppståndelsen, berättade han,
det var att det s.kl. starkölet blev fritt.
Förut kunde det köpas bara på apotek, mot recept !

Före 1955 skulle männen vara 25 år fyllda
för att få ut sin motbok och kunna köpa sprit.

1955 fyllde min man 25 år och hann få ut sin motbok.
Fast han inte längre behövde den
så tyckte han det var viktigt att äntligen äga en.
Motboken som förut var det verkliga vuxenbeviset.

Till julen samma år, 1955, förlovade vi oss.
Bing Crosby sjöng White Christmas på radion.
Det var första gången jag hörde den vackra sången.

White Christmas hör jag sedan dess
varje jul i radio och överallt
och varje jul minns jag.
Det var kallt, mycket snö och vi var lyckliga.

Vintersolståndet.

Årets kortaste dag idag.
Nu vänder det och går,
fast sakta, mot ljusare tider !

Julhandel.

Har varit på Maxi idag, handlat mat.
Vi var där tidigt.
Lite folk, ingen trängsel.

Stressen smyger sej på en ändå.
Det ligger liksom i luften,
ihop med högtalarmusiken - köp, köp !

Gamla kloka jag köper ändå
inte mer än det jag behöver - tror jag.

Men visst gjorde jag det i alla fall,
påverkades alltså
och handlade mer än jag behövde ha.

En man i skogen.

Mitt i julbrådskan går jag och tänker på svampplockning.
Kommer ju så lätt vilse och första gången det inträffade
var alldeles i början av min svamp-plockning-karriär,
innan jag hade förstått hur snabbt det vilsna slår till.

Vid sidan av en väg nånstans omkring Arlanda
fann jag både Karl Johan och trattkantareller.
Det växte en Kalle här och några trattisar där
så jag fortsatte längre in och letade runt varje träd.

Plötsligt visste jag inte var jag befann mej, visste inte
åt vilket håll vägen var, där jag hade ställt bilen.
Jag hörde planen från Arlanda, men i mitt huvud
kom ljudet från fel håll, omöjligt att rätta mej efter,
det gick nästan inte ens att avgöra upp eller ner.

Började gå fortare, fortare, för att ta mej ut ur skogen,
jag sprang till slut, men överallt fanns bara träd, träd.
Jag blir rädd, jag flåsar, hjärtat bankar - panik !

Hur länge jag höll på att tok-kuta så där vet jag inte,
men plötsligt får jag se en karl på huk under en buske.
Att man kan bli så glad över åsynen av en karl,
lättnaden var enorm - jag trodde inte det var sant !

Och han visste var han befann sej - kunde hjälpa mej.

På en järnvägsstation.

Efter de första småbarnsåren, när jag växte upp,
så hörde det inte till vanligheterna
att sitta i Mammas eller Pappas knä.
Man kramades inte, man tog inte i varandra.

Ändå fanns inga tvivel om att man var älskad.
Fast ordet aldrig användes, så fanns det där ändå.
Man hörde ihop, man var rädd om varandra och
behövde inga handgripliga bekräftelser på den saken.

Hälsa genom att ta i hand, det gjordes bara
när det kom långväga, länge-sen-sist-främmande.

Som vuxen fick jag besök av föräldrarna ibland.
Vid ett tillfälle kom Pappa med tåg.
Jag stod på perrongen för att ta emot honom
när tåget kom in, stannade, och han steg av.

Vi gick mot varandra, han tog mej i hand och hälsade,
men behöll sedan min hand i sin, släppte den inte.
Vi började gå - jag tårögd och med en klump i halsen,
med Pappas fasta hand om min, hela perrongen fram.

DN.se

Snälla - gå in på Dagens Nyheters
Kultur & Nöjessida idag
och läs vad Johan Croneman skriver
om vår åldringsvård.

Sanningord, kan man säja !

Djurplågare.

Jag är upprörd.
På Södergatan, utanför nya höghuset där,
stod en man och misshandlade sin hund
när jag gick förbi där på förmiddan.

Han slog hunden med kopplet,
sparkade på honom och ryade med hög röst.
Hunden skrek, gnydde, la sej ner på marken,
men mannen fortsatte att rya och slå den.

Jag kunde inte gå förbi utan att reagera,
jag gick fram till mannen och sa att så där
fick han inte bära sej åt emot sin hund.

Joho då, det var fullt lagligt det han gjorde
påstod han och satte igång att förklara för mej
varför hunden måste ha denna tillrättavisning.

Jag började inte grina och jag höjde inte rösten,
men fortsatte att tala om för honom hur fel han gjorde.
Mannen tyckte att då fick jag väl polisanmäla honom,
jag svarade att kommun har ju en djurskyddsförening.
Det ordet verkade lugna ner honom.

Vad kan man göra mer än ingenting,
bara gå därifrån och må dåligt...

Tvätta kläder..

Jag har tvättstugan idag.
Totten har jullov till ända långt in i januari,
jag ska tvätta mattan i köket och den i hallen,
som han använder till att gnida av sej på
både framtill och baktill.
Tänkte få dem rena tills han kommer tillbaka.

Jag har egen liten tvättmaskin i badrummet,
det finns större maskiner nere i husets tvättstuga,
med torkmöjligheter på olika vis - no problemas !

När jag växte upp var det annorlunda.
Innan pumpen ordnades till ute på går´n,
med nästan obegränsad tillgång till vatten,
drogs tvätten vintertid på en kälke ner till sjön
där kläderna sköljdes, plagg för plagg,
i en vak som höggs upp i isen.

Jag förstår inte att kvinnornas händer
inte stelnade till klumpar, orörliga av kylan
och - hur stod de ut med smärtan ?!

Kan vattnet ändå ha varit relativt varmt,
jämfört med luften ovanför isvaken ?

Anna-dagen.

Idag, den 9 december, var det dags för lutfisken.
Sista dagen att lägga den i lut
för att den skulle hinna bli klar till julhelgen.

I god tid innan julafton sköljdes fisken av
och lades i en trätunna med rent vatten
som ställdes frysfritt inne i lagårn.
Vattnet i tunnan byttes dagligen.
Fisken hade svällt, fyllde nästan hela tunnan,
skivorna låg där tjocka, vita och frestande.

Då var det alldeles omöjligt,
när jag hade vägarna förbi
eller ärenden in till djuren
att jag kunde låta bli
att nypa mej en smakbit av den råa fisken.

Jag kan göra likadant ibland än idag
om jag handlar hem lutfisk från affären.
Före tillagningen så tar jag loss en liten bit
och stoppar den rå in i munnen.

Men fiskbiten smakar inte längre som den ska.
Jag tror att det är lukten av lagård som fattas.

Ett kattliv.

Jag vill berätta om Filur, en katt från 80-talet.
Troligen den sista katten mina föräldrar hade.
Min Mamma skriver om honom då och då
i några brev till mej från den tiden.

Han kom till huset som kattunge.
Växte upp som utekatt - det förekom inte annat.
Kanske fångade han en råtta ute ibland,
men den huvudsakliga födan bjöds han på inomhus.

Blev bortskämd, vad jag förstår hade han egen meny:
Nyfångad fisk, kokt att passa Filurs smaklökar,
älgkött från frysen, tillagat efter samma recept
och ett fat mjölk - på vintern ljummen, uppvärmd.

Låg inne och sov ihoprullad på dagarna.
Nätterna ville han vara ute, hålla koll på sitt revir.
Där kunde han få besök av andra katter och av rävar,
men varje inkräktare jagades bort, området var hans.

Slagsmål förekom, blessyrer uppstod, men inte värre
än att Filur, som den segrande parten, varje morron
stod ute på bron med svansen i vädret och jamade.
Jamade högt och uppfordrande för att bli insläppt.

Filur var social. Mamma skriver att han pratade.
Vad han sa berättar hon inte,
jag förstår bara att de hade en mycket fin kontakt.

Som katter gör så försvann Filur ibland,
var borta nåt dygn innan han kom tillbaka
och allt var som vanligt igen,
som om ingenting alls hade hänt.

Men till slut bestämde sej Filur för att flytta.
Han valde att bosätta sej hos en familj
på andra sidan byn. Och där stannade han
hela återstoden av sitt liv.

Det var mycket sorgligt att förlora honom,
men över en katt bestämmer man inte.
Det var inte annat att göra än gå dit och hälsa på
för var gång längtan efter deras Filur blev för stor.

Att bli gammal.

Så här otacksamt och meningslöst
trodde jag att mina föräldrar
hade det i sin ensamhet på gamla dar:

De är kvar hemma.
Skottar snön, hämtar posten,
sitter och har långsamt.

Minns väl hur det var förr
då barna var små
och lagårn full med djur.

Nu är det ett bra tag
sen barna gav sej iväg.
Och lagårdstaket, det har rasat ihop.

Allt som ska säjas emellan dem,
det är för längesen redan sagt.

Det enda som ger nåt liv i går´n
det är katta.

Nu har jag blivit gammal själv.
Visst minns jag och saknar mycket.
Men också ett gammalt liv har innehåll
och kan levas meningsfullt.
Det är inte alls så farligt
som jag trodde medan jag var ung.

Varje ålder har sin tjusning !

Lady, Godis och Totten.

Totten, min dagmattehund, är opererad i munnen.
han blev sydd med ett par stygn och efteråt
får han lov att gå omkring med en strut på huvudet.
Får inte klia sej, inte gnida sin nos mot mattorna.

Och jag tänker på andra sjuka djur jag har haft.

Lady, vår första hund, måste operera bort livmodern.
Veterinären fanns på Östermalm,
operationen var snabbt avklarad, vi fick åka hem
med henne innan hon ens hunnit vakna ur narkosen.

Det var aldrig tal om smärtstillande,
kanske gav man inte det till djur på den tiden ?
Den första natten höll vi Lady i koppel
medan hon stapplade runt ovanpå vår dubbelsäng,
föll, reste sej, föll igen och fortsatte så hela natten.

Jag minns inte att hon skrek eller jämrade sej,
men att hon plågades, det gjorde hon verkligen
och den natten bestämde vi oss för
att aldrig mera utsätta ett djur för något sådant !

Så blev jag med katt många år senare i livet.
Övertog helsvarta Godis från ett allergiskt barnbarn.
Godis hade varit sjuk, men kryat på sej, mådde bra
och såg ut att finna sej väl tillrätta hemma hos mej.

Då sommaren kom försedde jag mej med försäkring,
åksjukepiller och allt vad en katt kan behöva
och så åkte vi tillsammans till Norrland på semester.

Men där blev Godis genast sjuk igen, ordentligt dålig.
Veterinär flera mil bort, jag var ensam, lite osäker,
men bestämde mej för att barmhärtigast för Godis
var att låta avliva honom. Vilket skedde.

Det är svårt att ta ansvar för liv och död.

Nu är jag, som bekant, endast dagmatte till Totten.
Jag slipper omkostnader, ansvar och försäkringar,
har bara blivit med en vän som jag får skämma bort.

För mormor.

Mitt barnbarn Johanna har gjort min bloggsida,

hon har skapat bilden överst - bannern.

Helhetsintrycket är perfekt - ett konstverk.

Först nu i dagarna kom jag mej för att kolla bilden,
titta närmare på vad det var som hon satte dit.

Och jag ser att detaljerna i bilden,
det är saker som hon och jag
har varit med om tillsammans under åren !

Vinbären i vita kannan är min.
Kantarellerna har vi letat efter tillsammans,
rensat, stekt och kalasat på hemma efteråt.
Trollfiguren är Rolf Lidbergs, från vykort vi skrivit
till varandra under sommarlov i Norrland.

En akt av tillgivenhet känner jag att det är.

Oscar.

Du har namnsdag idag, Pappa !
Finns Du i cyberrymden nånstans
där mina ord genom datan seglar förbi Dej
så fånga upp en vibb
och ta emot min grattishälsning !

Första advent - skyltsöndag.

Skyltsöndag, få följa Pappa dit - bara en sån sak !
Jag och min bror var små, det var nog Pappa
som ville gå till byn, träffa andra karlar,
samspråka, umgås en stund på skyltsöndagen.
Under tiden fick min bror och jag vara hos en familj
som bodde mitt i byn. Den familjen var "finare" än vi,
bland annat fanns där ett hembiträde.
Hon hade bakat goda små runda vetebrödsbullar
den där dagen. Vi satt i köket, drack mjölk och åt bullar.
Och om en stund kom Pappa och hämtade oss.
Detta är mitt första minne av en skyltsöndag.

När jag blev lite större gick jag på byn själv.
Långt att gå, men det var det ju alltid
och inget jag tänkte särskilt på.
Väntan i kylan och snön innan papperen togs bort
som affärerna hade klistrat för sina fönster
och vi äntligen fick se deras härliga julskyltning.

Elektriska ljus tända i hela byn, en eld brann nånstans
och en farbror körde en häst med bjällror om halsen,
som drog en släde. För en liten slant
kunde vi barn få åka med en stund.
Släden hade hö i botten, att sitta på
och med ett par dm höga kanter omkring,
så att ingen riskerade att falla av.

Varmkorv i ett litet papper utan bröd fanns att köpa.
På den tiden var varmkorv inte vardagsmat,
den fanns bara vid enstaka festligare tillfällen.
Och än idag kan jag minnas den goda smaken.

Vi barn sprang emellan affärernas skyltfönster,
men helst till den affär som sålde leksaker.
Vi tittade storögt på allt spännande nytt
som fanns innanför, en del saker t.o.m. rörliga !
Men att bli ägare till något av alla härligheterna
så långt sträckte sej aldrig våra tankar,
vi var nöjda med att bara kunna få titta.

Gnäll-time igen.

När jag köper ekologiska morötter,
som jag oftast gör,
och de är gnagda på av råttor,
vilket händer emellanåt,
då undrar jag följande:

Föredrar råttor ekologiska morötter,
eller är råttorna själva ekologiska ?

Tidig morgon.

Igår retade Swedbank mej.
Imorse var det dags igen.
Men inte banken den här gången,
utan nya grannen snett under mej.

Klockan 03.15 så står han utanför porten
vid sidan om mitt på glänt öppna
sängkammarfönster och diskuterar
någonting både högljutt och mångordigt
tillsammans med ett gäng av sina polare.

Riskabelt att blanda sej i och reta upp folk,
man vet aldrig vilka följder det kan få.

( Kolla i Evas blogg idag vilka hemskheter
som skulle kunna drabba en ! )

Ändå stack jag ut mitt huvud genom fönstret,
och sa sömndrucket, men högt, ett "Go´morron".

"Oj då, väckte vi dej ?!"

Faktiskt bad grannen om ursäkt
och det gjorde mej lite mindre irriterad.

Men somna om - det var det ju inte tal om.

Inte bra.

Swedbank tar hand om min pension.

Jag antar att banken på något sätt
använder mina pengar
under tiden de lånar dem.

Räntefritt !

Idag behövde jag ta ut en slant
och kassören gav mej det jag ville ha.

Men för att ge mej ett kontoutdrag
så att jag skulle kunna få veta
hur mycket av min pension de hade kvar,
så kostar det numera 10 kr att få reda på det !

Är det meningen, hör det liksom till,
att bankerna kan ta betalt
för att göra folk på dåligt humör ?!

Vinterminne.

Vi har fått snö, massor av snö, flera decimeter.
Har också blåst bra, så när jag varit tvungen ut
så hjälpte det inte hur väl jag än klätt på mej
så har snön yrt i ansiktet, in runt öronen,
kring handlederna och innanför kragen i halsen.

Och jag minns vintrarna som barn, hem från skolan.
Den långa vägen som gick över åkrar, öppen mark.
Alltid var det kallt, ofta blåste det, jämt snöade det.
Hela vägen, som aldrig tog slut, som kändes oändlig,
kunde jag ändå se lampan i köksfönstret hemma
och när jag tittade på den så gick det lättare att gå.

Att till slut äntligen vara framme,
stanna på bron och sopa av mej all snö,
öppna dörren och komma in i stugvärmen,
det kändes som att inga vedermödor
i världen alls länge fanns !

Jag saknar värmen från en vedspis nu också ibland.

Ur Bondepraktikan ?

Utanför sängkammarfönstret står ett par lönnar.
Där såg jag häromdan två rödbröstade domherrar
som hoppade runt bland grenarna
och pickade i sej nånting.

Jag minns från kalla vintrar i Norrland
att det kom stora skaror domherrar
som slog sej ned i rönnarna på gården
och åt upp, rensade bort, alla bären.

Mer sällan har det hänt att jag sett dem härnere.

Samma dag pratade jag med Norrland
och nämnde i förbifarten att jag just stod i fönstret
och tittade på två vackert röda domherrar utanför.

De fåglarna varslar om snö ! Påstod Norrland.

Och vad har vi fått - om inte just snö !

Missmod.

Ge mej en slant
ska jag sjunga en stump
om livet, det enformigt trista
Kan det va´ sant
eller är det en slump
att man ändå det inte vill mista

Birger Norman skriver i sin "Utanikring"
något som betyder ungefär detsamma
som missmod, nämligen:

Oppless.

Kast katta på ellen,
släck ljuse
å ge barna rakkniven !

Lyckoproblemet.

I sin bok "Det är fortfarande
ingen ordning på mina papper"
så säjer Bodil Malmsten på ett ställe:

All forskning
som sysslar med lyckoproblemet
kommer gång på gång fram till samma sak;

det är inte yttre framgång
som gör folk lyckliga -
det är det som händer under tiden
mellan raderna.

Att städa ett skåp är större lycka
än att åka till en paradisö.

Och skulle man inte bli lycklig
av att städa skåpet,
så har man i alla fall ett städat skåp.

Fast jag tror att man helst
ska höra henne läsa det själv.

Den 18 november.

Idag är det elva år sedan min man gick bort.

Under det första lilla fotot jag fick av honom
en gång för länge sedan, skrev jag ner
texten till en sång som var inne då:

"Fish go to swim, birds go to fly
I go to love one man till I die.
Can´t help loving that man of mine.
He can come home as late as can be,
home without him ain´t no home for me.
Can´t help loving that man of mine."

Inte visste jag då att det vi skulle få,
det var fyrtioett år tillsammans - bara.

En kärleksförklaring - så god som någon

Vad är kärlek
Vi trodde att vi visste
för en silverbröllopstidrymd sedan
Fast vi var tvugna att gifta oss
och vardagen kom störtande
så reflekterade vi aldrig
Det var väl så här det skulle vara

Veckotidningarnas kärleksdefinitioner
funderade vi på ibland
Men vi lärde oss att vardagen
var det vi ville ha
Tillsammans
Kärlek är att stå ut med varandra

Namnsdag med gröt.

Emil har namnsdag idag.

Jag hade en farbror som hette Emil.
Farbror Emil var den snällaste, gladaste
och den roligaste av alla mina farbröder.

Farbror Emil körde buss.
Att köra bil var tillräckligt stort på den tiden,
så att farbror Emil körde buss,
det gjorde honom i mina ögon till den störste !

När Mamma fick scharlakansfeber
och låg på epidemisjukhuset några veckor,
då fick min bror och jag bo hos farbror Emils.

En gång kappåt min bror och farbror Emil kvällsgröten
Min bror ville vinna och åt för mycket
så att han fick ont i magen sin och började skrika.

Fortfarande ser jag för mej och minns när farbror Emil
lägger min bror på köksbordet och rullar honom
på den uppsvällda magen runt, runt, från sida till sida
medan min bror fortsätter att skrika.

Nu vill vi ju veta hur det slutade - men jag minns inte.
Bara att min bror bevisligen överlevde.
Och att farbror Emil säkert drog en suck av lättnad.

Middag först hos Kinesen.

Jag brukar titta på TV:s "Det okända"
särskilt ifall Terry Evans är med.

Igår fick jag se honom live i Upplands Väsby !

Mina båda döttrar bjöd med mej dit
på hans s.kl. storseans där i Folkets Hus.

En överraskningspresent som hette duga !

Brevet från Lillan.

Har sorterat gamla brev
och hittade detta från en ung dotter
på besök hos morföräldrarna.
Kan inte undanhålla er det hon skrivit !

Hej mamma !
Hur mår du ? Jag mår bara fint.
Tycker du det är tomt efter mig ?
Jag bara undrar för ni sa ju att det skulle
kännas som om en vägg var borta.
I förra brevet så skrev du en del frågor
nu ska du få svar på dom.
Du undrade hur grisen mådde.
Så vitt jag ser så är den väldigt pigg.
Häromdagen försökte jag lägga
sockerbiten på nosen och tänk det gick.
Du undrade om jag hjälpte mormor någonting
och det gör jag.
Just nu så sitter hon ute på gräsmattan
och solar sig som jag ser det.
Skriv snart svar.
När du skriver så texta. ( Kom ihåg det. )
För det är mycket svårare att läsa skrivstil.
Hälsa familjen för övrigt mest Lady.

Rättstavat dessutom !

Upptaget.

Har haft smått om blogg-tid ett tag.
Igår fick jag kärt besök av långväga släkting
och idag är jag bortbjuden
av andra släktingar - nära sådana.
Ber om att få återkomma
när det känns ha lugnat ner sej.

Kungens lilla piga.

Jag hade en faster som var anställd på slottet i Sthlm.
Hon var sömmerska, tillhörde den personal där,
som lagade kungens trasiga gardiner och mattor.

Hennes tjänstebostad fanns inom slottet,
en mindre lägenhet ovanför Lejonbacken,
med utsikt mot Norrbro och Gustav Adolfs torg.

För oss yngre släktingar som hade rest till Sthlm
var faster och hennes hem ett vattenhål i tillvaron.
Och hon tog hand om oss,
gav oss vid behov både övernattning och mat.

När jag och min man och vår ettåriga dotter
kom från Norrland med vårt pick och pack
till den smutsiga lilla stuga här i Uppland,
som skulle bli vårt nya hem, då flydde vi
den första natten till min faster på slottet.

Dagen efter följde hon oss tillbaka
till vår ostädade stuga. Vi åkte buss.
Faster med hink, skurkäpp och trasor !
Hon ställde upp igen, hjälpte oss få beboeligt.

En gång då jag gick över slotts-borggården
för att besöka faster, såg jag på långt håll
att prinsessan Margareta stod i portöppningen
som jag strax skulle gå igenom.
Hjälp, skulle jag bocka eller niga då vi möttes ?!

Det hade nog gått bra vilket som - tänker jag.
Men istället - så idiotiskt gjort,
låtsades jag som att jag inte såg henne !

Lycka.

Jag läser i mitt horoskop
att snart mej något händer
Ett klipp jag gör - ett riktigt scoop
som mej till lycka länder

Ny kärlek, penningar och makt
sej runt i livet fröjda
Mer vill ha mer - har någon sagt
och aldrig blir vi nöjda

Lycklig den som lyckan får
men mer vill jag inte begära
än att det som är mitt - här nu jag står
fortsätter stå mej nära
83-10-01

Datamaskin till salu !

Ni som kan det här med data,
som vet hur sakerna fungerar
och klarar alla kringelkrokar som uppstår,

ni ska vara väldigt lyckliga och glada
över den förmågan,
jag säjer då bara det !

När ett par timmars skrivmöda
huxflux bara försvinner spårlöst,

då får jag lust att kasta ut hela apparaten !

Tus´nkonstnär.

I väntan på Nicke Sjödins nya "Åtabak"
plockar vi ur hans bok "Minna" en dikt
där en kvinna berättar om sin man.
Hon säjer:

Han va nog nästan
som nan sorts tus´nkonstnär, dom säg.
`N stang satte´n opp omma järnspis´n
där jäg kônne häng grytlappa å blötvanta.

Då gris´n hadd flidd (=misshandlat)
´n höne nanting ålldeles farlit, då gjorl´n
konstgjord andning på a,
sä hon repa säg å levd igenom.

Å bå stugern å lagårn sätt´n opp.

Men bruke, dä blanne jäg.

Getter.

Vi hade getter hemma i min barndom.
Av deras mjölk gjordes getost och mese,
enda smörgåspålägget för det mesta.
Förresten - jag lärde mej mjölka på en get

Getter är roliga djur.
Lekfulla, olydiga, nyfikna och full-i-sjutton-djur.
Tjuvaktiga, men samtidigt kloka, vet att klara sej.
Kommer fram överallt.
Och äter allt som går att tugga.

En dag höll Mamma på med att skura bron
och hade burken med såpa stående bredvid sej.
Getterna gick lösa och en av dom kom förbi,
såg sin chans och tog den,
stack snabbt ner huvet i såpburken
och glufsade åt sej en jättetugga !

Jag undrade vad Mamma skrattade så gott åt ?!

När det föddes killingar
fick vi ungar lov ibland att ta in dom till oss.
Skojigt leka tillsammans, hoppa och skutta,
särskilt i trappan till övervåningen.
Deras små torra bajskulor var lätta att sopa upp
för var gång detta inträffade.

En sommar fick vi ha getterna på en holme ute i sjön.
Samma sommar opererade jag blindtarmen.
På sjukhuset kom någon på besök till mej
med ett foto av getterna därute på holmen.
Och jag grät -
längtade hem till både getter och Mamma !

Hundliv.

Totten och jag har gått en längre promenad idag.
Vädret kunde ha varit bättre,
men det regnade i alla fall inte.

Vi träffade två hundar under vägen.
Den första hade vi mött förut, kände igen.
Inte särskilt intressant, tyckte Totten
och hälsade mest av artighet bara.

Den andra vi mötte var en okänd schäfer
som drog hårt i sitt koppel
och såg lika nervös ut som sin matte.
Totten vek av, men båda hundarna
stannade mitt emot varandra, avvaktade lite.

Jag frågade om dom fick hälsa på varann
och fast matten lät tveksam
så gick hon med på det.

Hälsandet gick bra. Schäfern var osäkert nyfiken
och Totten lät sej nosas på en liten stund.

Matten blev glad, förklarade för mej att
"Han brukar aldrig träffa andra hundar."

Jag tyckte synd om honom.
Så ensam han måste vara.
För vem vill träffa en nervös schäfer ?!

Ålder.

Att åldras är normalt. Det är ingen sjukdom !
Skriver Tullia von Sydow.

"Att vara sjuttio år ung
är ibland mycket trevligare
och mer spännande
än att vara fyrtio år gammal."

Varde ljus.

Igårkväll försvann strömmen en stund
och jag kom att tänka på hur det var
innan vi fick elektriskt ljus hemma.

Då hade vi fotogenlampor eller stearinljus,
som gav mest nästan bara ledsyn.
Jag minns också öppenspisen i bryggstugan
där tjär-veden brann och gav ljus.

Så småningom kom karbidlampan.
Karbid var ojämna sockerbits-stora, grå bitar
som luktade starkt illa, men ihop med vatten
bildade en gas som kunde antändas.
Karbidlyktan väste där den hängde i kökstaket
och lyste med ett rejält och starkt ljus.

Jag minns den s.kl. skymningstimman
när dom vuxna passade på att ta igen sej lite
samtidigt som det sparades på bränslet i lampan.
Dom kunde unna sej en stunds rättmätig vila
när det ändå var för mörkt att uträtta nånting.

Första gången jag upplevde elektriskt ljus
det var på besök hos en släkting på byn.
"Tryck på den där knappen ska du få se !"
och "Tryck en gång till, så blir det ännu ljusare !"
Jag minns förvåningen då ljuset istället försvann.

Alltid något !

I brist på bättre får det idag bli några rader
till en tävling om "Din bästa kaffehistoria".

Vid en lägereld i fjällen
efter många mils gång.
Röken jagar bort myggen
och sätter smak på kaffet, kokt på bäckvatten.
Och livsandarna återvänder.

Jag vann ett halvt kilo Signum kaffe.

På tal om vittror, tomtar och troll.

När jag nyss bläddrade i pärmen med urklipp
kom jag till Elsie Johanssons "För dagen" i UNT
från mars 1997, där hon skrivit under rubriken
"Allt får inte förklaras" om när hennes far
i stallet en kväll hade sett en tomte.
Liten, 25 cm lång bara och helt igenom gråklädd.
Men vad var det han såg ? Frågan kvarstår
och det är det som är vitsen, skriver hon.

Då kommer jag ihåg när våra barnbarn var små
hur min gubbe, deras morfar, då julen närmade sej
brukade berätta för barnbarnen om en tomte
som han då och då mötte nere vid garagedörren.
Han berättade detaljerat för dom hur tomten såg ut,
att den var liten och grå och att den hade frågat efter
hur barnbarna skötte sej så här inför julen.

Så länge dom var små, kanske längre fram också,
så lyssnade dom med stora ögon och öppen mun.
Och deras morfar stortrivdes !

Tänk om det var så att han hade sett den ?!

Mystiken och sagorna behövs, säjer Elsie Johansson,
allt får inte förklaras, då vissnar fantasin,
då krymper horisonten, då blir vi utleda och trötta
och känner bara tomhet.
Nej, måtte det få tassa tyst kring våra hus,
må små lyktor blinka och änglavingar susa,
då blir det nog GOD JUL !

Trafikregler.

Det hände en gång när jag gick snett över ett gärde
att jag hörde steg av en annan människa bakom mej.
Jag blev så medveten om att hon fanns där,
önskade att hon kunde gå förbi, komma före mej,
istället för att gå så där bakom min rygg.

Men vi fortsatte på samma vis över hela gärdet
och jag hörde hela tiden hennes steg.

När den upptrampade stigen äntligen tog slut
kom vi fram till en asfalterad gata.
Där hade jag hunnit bli ännu mera medveten
om att ha någon gående bakom mej,
så då i förvirringen sträckte jag ordentligt ut en arm
för att visa åt vilket håll jag tänkte vika av !

Visst kan det hända att vi gör bort oss ibland.
När det händer en själv blir det först ganska pinsamt,
men sedan man ohjälpligt har skämt ut sej,
så kan man efteråt ändå bara skratta åt sej själv.

Får jag lov ?

Vi som hade dans som det stora nöjet i livet en gång,
vi minns ungdomens La Visite, Sfinx m.fl. i Sthlm,
sommarnätternas bjudningsbaler i Norrland
och vi minns alla gammeldanser i Folkparkerna.

Nu sände TV ett dansbandsprogram i lördags.
Jag satte mej, trodde att jag skulle få uppleva
lite av den gamla känslan
av förväntan inför en danskväll.

Så blev det nu inte... Varför ?

Johan Croneman, han som har alla ord,
han berättar idag
i sin TV-krönika i Dagens Nyheter
på Kultur & Nöjes-sidan
om anledningen.

Längtan..

Jag fick den här dikten att betyda hemlängtan
en dag i januari 1987 när jag saknade Norrland.

På längtans vägar...
bort ifrån våra vardagliga sysslor
till den källa
där vida himlar och vidder
skänker oss frid !

På längtans vägar...
är vi alla hela vårt korta liv.
Där spänns vår båge -
och det är bågen som bär oss.
Dig och mig !

Christa & Raimund Friedrich

Varma handskar.

Vi hade 2½ km lång väg till skolan då jag växte upp.
Det var kallt att gå den sträckan under vintern.
Om någon vet vad nagelbiten innebär
så minns jag väl till den smärtan
var gång som kylan nöp extra tag i fingrarna.

Därför fick jag och min bror i julklapp ett år
var sitt par handskar av hundskinn.

Första gången vi använde handskarna
var tidigt på juldagsmorgonen, dagen efter,
när vi gick till julottan tillsammans med Farfar.

Säkert var handskarna varma,
som Mamma och Pappa hade menat,
men jag minns dom av andra anledningar.

Dom luktade hund, för det första.
Och när det var kallt och jag blev snorig
så gick det inte att torka bort snoret
med handen i hundskinnhandskarna
utan att jag fick hundhår fulla munnen.

Och i skolan blev jag retad för dom.

För precis 25 år sedan.

Lyrikafton på Sätuna Bibliotek 83-10-16.

Ni sitter där så lugna och säkra
ni som kan alla ord
och som vet hur de ska användas.
Det riktigt lyser om er
av författarskapets privilegium.

Det jag vill säja
får jag vara glad om jag hittar
i en dikt av någon annan.

Stjärna.

På promenaden igår gick hunden och jag
förbi hos de mörkbruna och stora kossorna
som går och betar i Vattenparken vid bussgaragen.
Vi stannar och tittar på varann en stund
och jag kommer ihåg Stjärna
en av de små svartvita fjällkorna hemma.

Stjärna var skällkon i sällskapet.
Den av korna som bestämde över de andra,
hon fick bära skällan i en läderrem om halsen
och nog var Stjärna den bestämmande allt.

Hon var svart och vit - jag tyckte så stor.
Ungefär jämngammal med mej
och fanns med under hela min barndom.

Stjärna var min tröst ibland om jag var lessen.
Såna gånger fanns hon där i sitt bås i lagårn,
jag kunde sätta mej vid hennes huvud,
slå armarna om hennes hals och grina.

Jag minns den trygga lukten av henne
och ljudet av hennes lugna tuggande.
( Kor tuggar alltid - äter hö eller idisslar. )

En gång i vuxen ålder berättade jag för Pappa
om mitt och Stjärnas "förhållande".

Ja, visst mindes han den folkilskna kon,
som en vuxen människa aldrig kunde gå nära
utan att hon slängde med huvudet och stångades.
Men barna tålde hon - sa Pappa.

Sanningord.

Brukar ni läsa Johan Cronemans TV-krönika
på Kultur & Nöjes-sidan i Dagens Nyheter ?

Han slår huvudet på spiken i regel.

Idag har han gjort det igen !

En trotjänare.

En blogg-medmänniska berättar om en moped.
Visserligen sin grannes - men ändå - en moped.

Och jag minns min !
Inköpt på grund av trängande behov
en gång för ungefär 50 år sedan.

Vi bodde på Kimsta och jag hade fått arbete
på fiket/matstället intill nuvarande Märsta Teater,
behövde en moped för att ta mej dit och hem igen.

Min gubbe och jag följdes åt till Janssons cykelbutik
som låg bredvid smådjurskliniken på Odenvägen.

Det blev affär av, en stabil mörkröd sak,
( inga namn, minns inget, har aldrig brytt mej )
som redan från första början gärna ville krångla.

Det fanns nätter när jag fick gå, styra den
över skogen, den smala och krokiga vägen
från Starrmossen hem till Kimsta,
därför att moped-eländet bara lade av.

Efter några år fick den följa med till Eden.
En av barna fick den, mest som leksak.
Hon målade den gul.

Min Pappa, skogsarbetaren, lånade den.
Lättsammare komma till sin arbetsplats,
än med den vanliga trampcykeln.

Om Pappa slutade jobba
och inte behövde den längre,
eller om mopeden lade av för gott ?
Men den blev stående i Edens vedbod.

Tills barnet, hon som målade den gul,
hade blivit vuxen och fått en svärfar,
som intresserade sej för gamla mopeder.
Han tog rätt på den och piffade upp den.

Den är fortfarande vid liv alltså
trots allt den har gått igenom under alla år !

Jag tror att jag får lov att åka dit en dag
och se efter hur min gamla moped mår !

Bland likasinnade.

Jag har börjat titta in hos PRO:s handarbetsgrupp
på onsdagarna igen, efter att ha hållit uppe ett år.

Vi är några som sitter där med våra handarbeten.
Vi virkar, stickar, broderar och väver olika saker
som PRO sedan har försäljning på.

Förspilld kvinnokraft, säjer någon.
Javisst - vi får jobba utan ersättning,
men det är viktigt att få mötas, umgås,
PRO upplåter i alla fall sin lokal åt oss
så att vi kan vara tillsammans en stund.

Alla är vi pensionärer mellan 70+ och 80+
som sitter runt bordet och pratar medan vi jobbar.
Ibland hör vi vad nån annan säjer, ibland inte.
Och om vi hör, så är det inte alls säkert
att vi tycker likadant i alla fall.

Inte så noga med den saken,
vi är ändå bara glada att se varandra,
kunna träffa några lika glömska
och lika lomhörda som man är själv.

Ett gammel-folks-syndrom kanske ?

En fin bok.

Har gett mej på boken "Snö" av Orhan Pamuk igen.
För ett tag sedan gav jag upp efter några sidor,
men jag vill prova igen, har hört andra berömma den.

Boken måste ju vara bra, därför att
den är en publikframgång, står det på baksidan,
romanen har 2004 utsetts av New York Times
till en av årets tio viktigaste böcker.
Orhan Pamuk har fått Impac-priset 2002
och dessutom Nobelpriset 2006. Står det.

Jag har "Snö" som talbok, lyssnar samtidigt
som jag stickar på ett par raggsockor.
Kravlöst, det ger sej självt liksom,
både stickningen och boken.

Har hunnit lyssna några CD in,
men jag upplever ingenting,
allt är bara så händelselöst
och det verkar fortsätta likadant.

Kan New York Times och Nobel ha fel ?

Nää, det är jag som inte håller måttet,
en Henning Mankell är mera i min klass !

När lillan kom till jorden...

Mitt första barnbarn, 30 år i dagarna,
med stor födelsedagsfest i lördags.
Jag fortsätter tänka på henne, på när hon föddes.

Hennes mamma hade i förväg bestämt
att när hon kom hem med sitt barn, så ville hon
tillsammans med barnets far, klara sej själv,
utan att jag och min man blandade oss i.

Det fick gå en vecka innan jag ringde
och undrade hur det gick ? Vågade fråga
ifall hon kanske ville ha nån hjälp ?

Med gråten i halsen svarade hon
"Jaa, mamma, kan du komma ?

Jag minns inte hur jag kom dit,
men jag minns synen då jag steg innanför dörren.
Köksbänken som var full av odiskade saker,
barnet som skrek och mamman som grät.

Känslan av kaos som kröp upp inom mej...
Hur skulle jag kunna återställa lugn och harmoni
för min älskade dotter och hennes lilla baby ?!
Det hade gått alldeles för många år
sedan jag själv haft hand om ett nyfött barn.

Men kanske räckte det med min blotta närvaro,
för tillsammans så klarade vi av det !

Rönninge Folkets Hus.

Har varit på mitt första barnbarns 30-årskalas.
Det var kalas det, vill jag lova !
Mat, dryck och underhållning av klass i stora lass!

Det var fantastiskt att vara med där,
få deltaga i en så lyckad fest
tillsammans med släktingar från båda sidorna.

Kände mej mäkta stolt över alla mina barnbarn,
så glada, så företagsamma och så vackra !

Vackrast av alla ändå var nog födelsedagsbarnet.
Som en drottning såg hon ut...

Vad månde bliva ?

Jag har slut på pengar i min plånbok,
måste till bankomaten på förmiddan.
Men finns det någe å hämta där ?

Deckare.

Jag trodde att jag hade kommit ifrån deckare,
men sist nu på biblioteket hittade jag inget särskilt
så det fick bli en deckare i alla fall,
Henning Mankells "Brandvägg". En talbok.

Och den är faktiskt bra !
Peter Andersson är bra uppläsare,
det är också viktigt.

Jag virkar in handlingen
i ett par vantar, under tiden jag lyssnar.

Kan man tro på vittror?

Vittror fanns i folktron,
ingick i "de osynliga" ihop med annat oknytt.
Vittror ägde boskap, som vi, men på annan plats,
i en parallell verklighet ( förklaras det i NE ).

Min Mamma upplevde vittror.
Hon har sett deras boskap
och har hört varelserna tala med varandra.

Jag tyckte det var så underligt,
så jag frågade henne en gång
"Mamma, du som är kristen,
hur kan du tro på vittror ?!"

Hon funderade ett tag.
Tanken hade nog aldrig slagit henne
att det ena behövde utesluta det andra.

Sedan sa hon
"Ja, vi kallar det för vittror,
men vi vet ju inte vad det är."

P.S.

Den 9 okt. kommer Nicke Sjödins nya bok ut
på Jengels förlag i Östersund.
Den heter "Åtabak" ( = baklänges / tillbaka ).

Septembersol.

Vi har en sån fin höstdag idag,
solen skiner från klarblå himmel,
det är hög frisk luft och lite blåst.

I backen som går ner mot Centrum
gick jag förbi en bekant
som stod stilla där och bara glodde.

Hon stod och beundrade höstfärgerna
på alla träd och buskar runt om där, sa hon.
Jag var ju tvungen att stanna själv och titta.
Jag såg hur färgerna riktigt glödde i solskenet !
Och det kändes varken för kallt eller för varmt.

Hösten är en bra årstid.
Alldeles lagom. Liksom.

Språkövning.

Idag fick jag sällskap av två gentlemen
medan jag stod och väntade på bussen
tillbaka hem från Eurostop.

De skulle till Gamla Stan
och frågade efter bästa sättet att komma dit.

Deras engelska var lika dålig som min
så det gick lätt att prata
och vi kunde reda ut alltihopa.

När bussen kom satte dom sej ihop med mej
och vi konverserade på knagglig engelska
hela vägen till Märsta station.

Efteråt kändes det allt lite spännande,
nästan som att jag hade varit utomlands.

En gång i Sthlm.

Min första klänning, köpt för egna pengar
var en röd rynkad kjol med en bolero i samma tyg
och en svart blus, som hörde till.
Jag köpte den på MEA, en klädaffär i Sthlm
som låg i hörnet Kungsgatan - Sveavägen.

Jag minns känslan att gå in på ett så fint ställe,
tyckte inte att jag hörde dit riktigt.

Samma kjol och bolero fanns i grönt också,
tänkte köpa den till att börja med,
jag tyckte att den röda var lite utmanande.
Men expediten uppmuntrade mej och sa
"Naturligtvis ska du köpa den röda !"

Jag har aldrig varken förr eller senare
varit så fin i nånting, som i den dressen !
Enda gången i mitt liv dessutom
som storlek 38 passade precis !

Vart går tiden ?

Det var höstdagjämning igår, ser jag.
Nyss var ju vårdagjämningen, tycker jag.

Svampar sjunger !

Läser i en sparad Vi-tidning
att den tjeckiska kompositören Vaclav Halek
påstår att han kan höra svampar sjunga
och att han kan nedteckna musiken.

Så säjer han också att han kan höra melodier
även från stenar och träd,
men att han föredrar svampmusiken.

Sjung trattisar, sjung,
så att jag lättare hittar er !

Barndom.

Vet man själv hur man var som barn ?

Om man var älskad eller inte, det vet man.
Och det var jag.
Men hur var jag att ta hand om,
hur jobbig var jag ?

Några stillsamma lekar höll jag inte på med,
jag klättrade i träd, på hustak och i stenskravel
och jag var elak mot mina småsyskon.
Det minns jag.

Måste ha varit oroligt då jag som 6-åring
högg en yxa i vänstra knäet
och när jag några år senare
en påskhelg fick följa med Pappa
till ett timmer-hygge på andra sidan sjön
och då högg yxan i samma ben lite längre ner.

Jag kunde ha gjort mej enbent för resten av livet !

Önskar att mina föräldrar fått ha lättskötta barn
och fast dom aldrig någonsin klagade
så kan jag nog förstå att så blev det inte.

Svamp.

Idag har jag hittat höstens första trattkantareller !
Nån liter, alla i en klump, på ett enda ställe.

Alldeles bredvid där, lite kringstrött
växte sotvaxskivlingar, hur många som helst
nästan och inte maskätna alls, konstigt nog.

Gick över till ett barnbarn med kantarellerna
men behöll skivlingarna för mej själv
och gjorde en stuvning på dom.

Jag brukar inte lyckas med svamp,
men stuvningen blev så god och jag är osäker på
om det berodde på skivlingarna eller på mej ?

Nicke Sjödins "Minna" ( = minnena ).

Minna
finns ju
hele ti´n.

Men dom flytt
tellbäka
å bli
barä vackrare.

Han grejade allt.

Jag är rädd för hästar. Tycker att dom är vackra,
vill gärna beundra dom - "se men inte röra".

Min gubbe var duktig på det mesta,
jag brukade säja "Vill han så tar han ner månen !"

Men han och hästar - det visste jag inget om.

Tills en gång då vi var på väg till Norrland
och en häst plötsligt sprang lös på vägen
framför oss, mitt i semestertrafiken.

Min gubbe stannade bilen, steg ur,
sprang fram mot hästen, hann ifatt den,
grep tag i manen och fick den att stanna upp.

För mej var det i klass med att ta ner månen !

Smörklicken.

Jag har alltid tyckt om att skriva.
Redan innan jag hade hunnit lära mej bokstäver
så klippte och klistrade jag ihop bilder
och skickade som brev till en av mina kusiner.

Pappa köpte Folket i Bild, rumsren på den tiden.
Där fanns en sida för barn och en gång
fick man skriva berättelser och skicka in dit.

Jag skrev, berättade om en dag då jag var getare.
Följde med, "geta" korna, då de släpptes på skogen.
Antagligen visste Mamma att korna själva hittade
vart de skulle gå och sedan hem igen till kvällen.

Men det var en spännande dag för mej,
jag hade hört Mamma berätta om när hon var barn
och ofta fick vara getare, vare sej hon ville eller inte.

Jag hade mat med i ryggsäcken, bl.a. en flaska mjölk.
Av alla mina rörelser under dagen
hade det bildats några små smörklickar
som låg och flöt överst i mjölkflaskan.

Berättelsen om min dag som getare
den kom in på barnsidan i Folket i Bild
och hade fått rubriken "Smörklicken".

Jag ångrar så att jag inte har sparat den.

Smakprov.

Igår fick jag smakprov från en grannes kolonilott.
Några kålrötter, lite potatis, gurka och tomater.
Obesprutade, färska.

Men roligast ändå att bli ihågkommen.

Den grannen och jag är ensamma kvar
av första hyresgästerna som flyttade in här.
Nytt okänt folk kommer och går hela tiden,
så det känns som en sorts trygghet
att den grannen hela tiden finns kvar här.

Och att han kommer ihåg mej ibland !

Höst ?

Kanske dröjer första frostnatten,
kanske är inte hösten här riktigt ännu ?

Idag gick hunden och jag förbi ett gärde
fullt med kanadagäss, säkert ett hundratal.

Vi stannade. Trodde jag skulle få se dom lyfta,
men nää då, dom satt kvar på samma vis
även när vi gick förbi där igen på återvägen.

Satt kvar som om dom väntade på nånting.
Kanske på mera höst, kyligare,
några nordanvindar att kunna lyfta i ?

Höst.

Några tar det som ett hösttecken
att jag har rensat min balkong.

Tog in ett par krukväxter och slängde resten.
Tänkte efteråt att nu kan första frostnatten
få komma bäst den vill.

Gammalt och nytt.

Idag har jag provkört min nya symaskin.
Fick hem den för några dar sen,
men den har fått ligga till sej - tills idag.

Det är som med nya skor,
som man måste gå in först
tills fötterna har hunnit vänja sej.

Nya maskinen kändes ovan och främmande,
jag saknade allt min kära gamla.

Men va´då - en helt ny Bernina,
visst ska vi bli kompisar så småningom !

I minnet är det alltid sommar.

Mina barnbarn är alla vuxna nu.
Ibland kommer det fram saker de minns
från våra somrar tillsammans uppe på Eden
och jag ser saknad i blicken deras.

Huset som vi rymdes i allihopa.
Vinden uppepå - till hälften bara sågspånsgolv,
men fullt med prylar av alla olika slag.
Förrådsutrymmet under vindstrappan,
det som så småningom blev duschrum.

Utedasset med getingbon uppunder taket.
Lagårn med höladan, som blev vår vedbod
och dessutom ett bra hitta-på-grejer-ställe.

Nere vid sjön - badplatsen Jompen.
Uppe vid skolhuset - gungorna.
Bakom skolan, nedom slänten - en gungfly,
förbjudet område, skrämmande.

Alla vilda blommor vi kunde plocka
och alla stenar vi tog in och målade på !

Nicke Sjödin igen.

I "Byssfolke" berättar han om Anton.

Då du gick bakom gammel-märren
och plöjde
kom det upp ett råttbo.
En stor´n råtta
och sex ljusröda ungar.
Du såg råttmamman släpa iväg
å ungarna hade bitit fast sej
i pälsen.
Nästa varv
du kom med plogen
såg du att råttfamiljen
verkade vilsen.
Då tog du alla sju
- försiktigt med mull-händerna -
la dom i krimmelmössan
å bar hem dom
till lagårn.

Du fick bra med korn
det året.

Sånt är livet

Man kan bli så besviken
eller så glatt överraskad

Förhoppningar kan grusas
eller förundrat glada nyheter ges

Elakheter kan drabba en
eller så är folk oväntat snälla

Man kan känna sej så övergiven
eller få vara med om fin samhörighet

Betarsjön.

Jag växte upp invid en stor sjö.
Att den fanns där var en naturlig del i tillvaron.

På våren när isen började tina och röra på sej
var en höjdpunkt. Ett ljudligt skådespel när isflaken
tornade upp sej mot land i den hårda blåsten.

Väl isfritt lade Pappa ut ryssjor i vasskanten
vid sjöstranden och fångade gäddor,
som saltades ner i en tunna i källaren
och togs fram till middagsmat ibland.
Stektes på glöden i vedspisen.

Meta småabborrar utanför vassen
hörde till sommarens nöjen för oss barn.
Och andra tillfällen när nån vuxen var med
som rodde till djupare vatten och större fiskar.

Det som har etsats sej fast inom mej ändå,
det är när jag en sommarkväll sitter ensam
i båten ute på sjön med ett metspö i handen.
Hemma ligger tryggt där det alltid har gjort
och ingen sly har hunnit växa upp
och skymma sikten dit.

Om en stund känner jag nattsvalkan komma
och jag ser solen börja gå ner.
Allting är stilla, tyst.
Och fisken har slutat nappa.

E = mc2.

Såg ett TV-program igårkväll om tyngdkraften.
Jag förstår just ingenting, men det är intressant ändå.

Det påstås t.ex. att tid och rum är ett och samma...
Kan man begripa någe sånt ?!

Det görs ju barnprogram ibland om olika saker
där allting förklaras så att minsta unge kan förstå.

Tänk om det i ett program klargjordes på samma sätt,
lika enkelt, det här med rymden och allt som hör till.

Det skulle vara väldigt intressant och spännande !

Cigarettfimpar.

Området utanför och i porten här jag bor
har förvandlats till ett askfat !

Det har flyttat in nya hyresgäster i uppgången,
som är rökare och som får besök av andra rökare.
Alla står utanför porten, umgås där medan dom röker.

Var och en fimpar rakt ner där dom står,
och i trappen på väg in.

Idag plockade jag upp alla fimpar
och la dom i en hög utanför, på sidan om ingången.

Kommer rökarna att förstå vinken, eller är den för fin ?

Flyg fula fluga.

Jag sitter vid ett fönster med morgonsolen i ryggen.
Natten har varit, inte direkt kylig, men sval.
Med solen kommer värmen tillbaka.

Utanför på fönsterblecket sitter en ensam fluga.
Den rör på vingarna, trampar med fötterna
men sitter kvar, verkar ta åt sej av solvärmen.
Även en fluga har behov !

Förutom att vara fågelmat, vad finns flugor för ?

En cykeltur.

Jag var i 10-årsåldern en sommar när jag ville cykla
till Vällingberget och hälsa på mina morföräldrar.
Det var 4 mil dit, förstår inte nu att jag fick åka...

Ensamt barn på en cykel, skog mest hela vägen,
någon gård ungefär varannan mil bara.
Vad hade hänt ifall jag fått punktering ?

Några andra förhållningsorder minns jag inte jag fick
innan jag gav mej iväg, än att jag fick lova
att vara tillbaka hemma igen ett visst datum.

4 mil var långt, men jag kom fram.

I Vällingberget fanns förutom mormor och morfar
några kusiner i min egen ålder.
Så mycket ungar fanns det inte till vardags,
varken hemma hos mej eller hos kusinerna,
så det blev roligt för oss alla att träffas.

Efter Vällingberget cyklade jag över Granåsen
till Västerås by, där jag hade flera kusiner.
Där var det trevligt, vi hade så roligt ihop,
att jag blev kvar extra länge, "glömde" datumet
som jag skulle vara tillbaka hemma.

Jag minns inte nu hur jag kom hem,
men jag måste ju så småningom ha cyklat iväg.

Hemma hade det blivit oroligt när jag inte kom
på den bestämda dagen.
Mest Mamma, skulle jag tro, ängslades värst.
Så den natten, mellan två skogsarbetardagar,
fick Pappa ta sin cykel och trampa alla milen upp
för att söka mej. När han kom till Västerås by
fick han se min cykel stå där, lutad mot husväggen.
Då vände han bara och cyklade tillbaka hem.

Jag hade i alla fall vett att skämmas. Efteråt.

Skriva brev - blogga.

Det här skriver Käbi Laretei i en av sina böcker:

Det mest betydelsefulla umgänge jag har haft i mitt liv
har skett genom brev.
Det är lättare att anförtro sej genom att skriva,
man behöver inte vakta sitt ansiktsuttryck
eller förvillas av det man tycker sej utläsa i andras.
Man har bättre tid att hitta de precisa orden
för svårdefinerade känslor,
behöver inte vara rädd att möta en oförstående blick.

Hon säjer det jag inte själv kan uttrycka.
Jag håller med henne, tycker likadant.

Mandelpotatis och gris-pärer.

Fint höstväder idag igen.
Vad gjorde man förr den här tiden på året,
mer än plockade lingon, jo, man tog upp potatis.

Vi hade stort land, potatisen skulle räcka vintern ut
åt alla oss själva och till grisen.
Korna och getterna fick väl också ibland,
kanske hönsen med, om den var kokt.
Vi hade två olika sorter, mandel åt oss själva
och runda s.kl. vit-pärer ( bintje kanske ) till djuren.

På våren sattes potatisen i jorden för hand,
sedan grävts över och kupat i omgångar för hand.
Detta gjorde Pappa på sina "lediga" stunder.

Att ta upp den kunde han få hjälp med av oss andra.
Jag minns jobbet som hårt. Dimmiga kalla höstmornar
när nattfrosten gjort blasten slipprig och hal,
svår att dra upp. Fårorna långa och många,
blåsor i händerna och ont i ryggen
fast jag till slut gick på knä och grävde.

Nyupptagen kokt mandelpotatis, stor och mjäll,
den behövdes inget annat sovel till, när man åt,
än en klick smör.
Var smöret hemkärnat dessutom...
Och det var det ju - på den tiden.

Långt hemifrån.

Hittade nåt jag skrev för längesen
som jag då kallade för en aforism.

Maximal ensamhet:
När den egna spegelbilden blir ett sällskap.

Jag var utomlands med en väninna,
men satt ensam på hotellrummet en kväll
och kände mej så övergiven.
Ensam i hela universum.

Men så fick jag syn på mitt ansikte
i en spegel på väggen mitt emot
och det blev den gången faktiskt
som närvaron av en annan levande varelse !

Lingonplockarväder.

Det är höst.
Jag har sett första fågelsträcket dra söderut.

Idag är väder att plocka lingon, hög luft och soligt.
Förr skulle ett helt vinterförråd av lingon plockas,
den sylten var lika viktig till maten ibland som salt.
När socker var en bristvara under 2:a världskriget
åt vi sylten sur, osockrad.
Fast jag antar att årgången blev mindre då.

En dag i lingonskogen var minnesvärd.
Med en sotig kaffepanna och mat i ryggsäcken
cyklade vi så länge väg fanns, sedan gick vi till fots
till det bärställe Pappa, som skogsarbetare, visste om.
En stor näverkont ställdes på en stubbe,
alla plockade vi mindre korgar fulla och tömde dit.
Jag vill minnas att det kunde ta hela dagen ibland
innan den stora konten ville bli full.

Rasterna var det bästa på hela dagen !
Pappa gjorde upp en eld, fyllde den sotiga pannan
med vatten från en bäck, lade på kaffet
och hängde den över elden, fastsatt på en käpp.

Inget annat luktade så gott och smakade så bra !

Karta och kompass.

Har hittat svamp idag,
förutom lite blandsvamp
en liter kantareller på ett och samma ställe !

Vore det inte för att jag så lätt går vilse
så skulle jag rensa hela industriområdet
på kantareller och soppar !

Men det är så otrevligt att plötsligt
inte veta varken vart jag är på väg
eller vilket håll jag kom ifrån.

Och detta händer mej varje gång.

Uppiggun..

Det är regnigt, blåsigt, grått.
Och igår var jag på begravning.

Försöker blogga ändå.
Det kan inte bli annat än tungt.

Men så kommer Gun med en kommentar
och livar upp hela den molokna tillställningen !

Det ska hon ha tack för !

Ett minne.

Vännen Berta har gått bort,
hon som med sin man flyttade ner hit
samtidigt som min man och jag.

Jag var på hennes begravning igår.

Ett minne kunde jag berätta
från vår första fattiga tid här.

Vi hälsade på vid ett tillfälle,
kom dit just när Berta hade lagat söndagsmiddag,
hade stekt dom var sin fläskkotlett.

Men hon satte fram fyra tallrikar
och som den naturligaste sak i världen
delade hon kotletterna till en bit åt oss var.

Affärer.

Jag har varit upp till Eurostop idag.
Behövde en kavaj.

På Kapp Ahl fanns inte min storlek.
På Lindex hitta jag en som passade.
Och som var 200 kr billigare !

Lagledar´n.

OS-tider, jag antar att fotboll också ingår,
så fastna jag för Nicke Sjödins dikt "Lagledar´n".
Lite om fotboll förr i tiden kanske.
Så här skriver han:

Lagledar va du, bar väskern å läst´n
å remnåla här i keps´n.
Om vi låg under me 5-0 i halvtid sa du:
"Dä gå fint, pojkar. Vi tar dom"
Sen förlore vi mä 9-0
å kasta lerbyxern å benskydda på dej
å lova i harmen: "Aldri mer nån fotboll."
Men du tände pipa din å sa:
"Nästa söndag ha vi Tåsjö-a. Dom ta vi."
Enda kritiken du hade var då vi sköt för löst:
"Se hur han skjut ! Timotejen viks int !"
Men om det va hårdskotta
var du int så noga vart boll´n for:
"Jävla bra skott ! Hadd det där gått in
hadde blive mål !"
Lite retfull kunde du va´. En gång
skrek du så det hördes över halva Helgum:
"Lägg straffen du Nicke, som ha tege student´n !"
Farlit sne´n straff vart det. Inge mål,
inge stabbskott ens. Det vart inkast,
å inge mer straffläggning för min del.
Men bra mycke poäng skrapa vi ihop
tack vare taktiken du lärde oss då det stod 0-0:
"Spark´ den åt hälvete !"
Hur fick du nå pengar att räck till?
Int fanns nån Bingo å int fick vi nåt av kommun.
Lik förbannat åkt vi buss båd åt Graninge å Norråker.
Ibland fick bussförar´n spela vänsterytter.
Han var int´ sämst.

Den 11 augusti.

Idag är det min Pappas födelsedag,
han föddes 11 aug. 1902
och fick leva till 7 jan. 1991.

Den här tiden på året kunde han
komma och hälsa på oss en vecka.
Det såg vi fram emot, både han och vi.

På hösten det året han hade fyllt 81 år kom han
och hade tid hos en ögonläkare.
Vi följdes åt dit.

Efteråt skrev jag i min dagbok:

Pappa 81 år
Du som alltid har använt Dina ögon
till att se till Dina barns bästa,
Du har idag fått veta att snart
ser Du inte längre
att läsa Din tidning ens.
83-11-03

11 augusti.

Idag är det min Pappas födelsedag.
Han föddes 11 aug. 1902
och fick leva till 7 jan. 1991.

Den här tiden på året kunde han
komma och hälsa på oss en vecka.
Det såg vi fram emot, både han och vi.

På hösten det året han fyllde 81 kom han
och hade fått tid hos en ögonläkare.
Vi följdes åt dit.

Efteråt skrev jag i min dagbok:

Pappa 81 år,
Du som alltid har använt dina ögon
till att se till Dina barns bästa,
Du har idag fått veta att snart
ser du inte längre
att läsa Din tidning ens.
83-11-03

En liten episod.

Igår på Södergatan gick jag förbi en port
där en äldre dam höll på med
att baklänges försöka baxa sej ut med sin rollator,
förbi portdörren, som liksom bara var i vägen,
hon kom ingenstans.

Jag frågade om hon ville ha hjälp ?
Hon sken upp, sa jaa tack och såg så lättad ut.

Och jag tänkte att va´ lite det behövs
för att lysa upp resten av min dag !

forts.

Det var just idag, den 8 aug.
som vi kom till Kimsta, fick jag se.
Det regnade då också.

Nog hade vi hemlängtan först...

I dagarna är det precis 50 år sedan jag, min man och vår förstfödda dotter på ett år, flyttade från Ångermanland till Uppland. För att maken skulle få ett arbete måste vi göra som arbetsförmedlingen bestämde, ta vårt pick-pack och ge oss iväg. Arbetet fanns på Halmsjön, det som sedan skulle bli Arlanda. Maken åkte i förväg, bodde på jobbet i en barack tillsammans med en kompis hemifrån, under tiden de sökte bostad och kunde ta ner sina familjer.

På Kimsta hittade maken en stuga på ett rum och kök. Utan vatten och slask, men vi var inte bortskämda och hyran var låg, så den lilla stugan fick duga åt oss. Ved ingick, att hålla stugan varm med, men inte sågad, inte torr. Vatten fanns i en kran vid vägkanten 100 m bort.

På godset fanns ett svinhus med många grisar. Lukten därifrån märkte man inte efter ett tag. Värre var lukten från alla döda råttor som låg både under golvet och uppe inunder taket i vår stuga. ( Vi måste ha fått sanerat fast jag inte minns det. ) Svinhuset gjorde att det fanns råttor överallt, många och stora. Jag hade en lång påk att slå på vår soptunna med för var gång jag skulle dit. Då flydde råttorna, rann som i en ström över kanten på tunnan. Konstigt att vi aldrig blev råttbitna.

Bredvid vår stuga, Sjöslottet kallat, låg en damm. På vårarna pin smockandes full med grodor. Jag minns också gäss som mellanlandade där och som tyckte om att bli matade. Det fanns äppelträd på tomten och ett grönsaksland ingick, som vi fick dela med en granne. Vår andra dotter föddes medan vi bodde på Kimsta. Maken blev permitterad, gick arbetslös en månad. Då levde vi på grönsakslandet och på välviljan hos en granne som ägde en kycklingfarm. De var judar och slaktade på ett särskilt sätt. Om en kyckling råkade bli fel slaktad så kunde de inte behålla den, utan då fick vi den.

Vi var unga och utan större krav på komfort - jag minns tiden på Kimsta, för 50 år sedan nu, som en fin tid.

Skvaller.

Har just lästen notis om skvaller.
Det har dåligt anseende, men alla skvallrar.
Ibland piggar det upp,
andra gånger ger det en obehaglig smak i munnen.

Skvaller förknippas mest med kvinnor,
men karlar kan också vara nog så initierade
om andras privatliv.

Herrar kan uppehålla sej länge
om hur man skruvar en golfboll
eller håller bilmotorn varm.
Kvinnor intresserar sej mer för personer
och mänskliga relationer.

En kvinna sa att hon "samlar på sladder".
Hon hade alltid öronen öppna, det gav henne
en mer nyanserad bild av medmänniskorna.
Både av de som far med skvaller
och av dem det snackas om.

Detta ur Kerstin Nordenstams bok:
"Om samtalsstrategier hos kvinnor och män."

Läs den !

På tal om böcker så köpte jag en pocket på Arlanda inför Norrlandsresan.
Utan tid att stå och välja fick jag syn på en författare jag kände igen, Majgull Axelsson,
så jag bara tog den. "Rosario är död" heter boken.

En dokumentär roman som handlar om sexturismens hänsynslösa utnyttjande av barn...
Jag trodde inte jag skulle orka någe sånt, men det kunde jag...

GT säjer "Måtte Rosario är död få många läsare."
Och Skånska Dagbladet "En skakande roman... Läs den !"

Nostalgi.

Det är en viktig känsla, säjer Karin Johannisson,
professor i idéhistoria i DN idag.

Nostalgi - en bitterljuv känsla.
Den för mej tillbaka till historien om mej själv.
Men bara till dom goda bitarna.
Nostalgi är kopplad till egna minnen,
de ögonblick då jag känt mej hel och innesluten.

Vi längtar efter hemhörighet.
Nostalgi skapar tillhörighet, gemenskap och lust.
T.o.m. mellan människor som aldrig tidigare träffats.

Skönt få veta att mina minnen är accepterade
och inte bara flummiga tillbakablickar
i en äldre individs hjärna.

Notis i Aftonbladet.

Solsjenitsyn, en av dom stora författarna, har avlidit.
Lägerfånge i Stalins Gulag och Nobelpristagare.
Jag har inte läst någon av hans böcker,
har bara läst om honom
och vet hur han såg ut på bild.

Känner i alla fall lite av en sorts saknad.

Är det så här det är ?

Vem skriver jag för, vilka läser min blogg ?
När jag sätter mej ner för att skriva
då ser jag framför mej någon enda bara,
en av mina ungar, nån av släktingarna
eller en av ett par väninnor.

Redan dessa tillsammans blir för många
när jag ser alla uppradade så här.
Därtill har jag nu fått reda på
att det är flera ändå som kollar min blogg.

Jag drabbas av en smula panik,
det känns lite som jag ska hålla tal inför publik.

Skulle jag redan från början ha förstått
att det är så här det är
om man råkar ha skrivklåda
och ges möjlighet att blogga ?

Vad har jag gett mej in i ?!

En dag med min son.

Det har inte kommit fram tidigare i min blogg
att jag har tre barn - men det har jag.
Först är det min son, som bor i Farsta,
sedan kommer mina två döttrar
som finns på gångavstånd här i Märsta.

Döttrarna jag har på nära håll ställer upp
med praktisk hjälp om jag behöver
och min son finns där för mej
med känslomässig omtanke
och massor av kom-ihåg till bemärkelsedagar.

Idag har vi träffats i Tumba, han och jag,
och tillsammans med ett par andra släktingar
bjudits på god lunch av en faster i hennes trädgård.
Vi har kunnat umgås, vi har skrattat, pratat
och haft en mycket givande dag.

I värmen som råder kändes solen obarmhärtig
men vi hittade lite svalka en stund
i skuggan under ett äppelträd innan vi skiljdes åt.

Snälla barn.

"Va´ snälla barn du har", säjer en väninna till mej.
Underförstått - det har inte hon.

Joo, idag har mitt äldsta varit med mej och handlat,
skjutsat från ena affärn till den andra.

Samma vad det är så ställer mina barn upp !

Jag är nog priviligerad.

Nya fötter.

Som första kund imorse
hade jag tid hos fotvården.

Brukar inte lämna Totten ensam hemma,
han är helt döv och kanske därför
som han måste se mej.
Han följer mej mellan rummen jag går till,
måste hela tiden veta var jag är.

Men nu hade han somnat så hårt
att han inte märkte då jag gick ut.

När jag kom tillbaka efter nån timme
låg han kvar på samma plats och sov fortfarande,
som om ingenting alls hade hänt.

Men det hade det - hänt alltså.
Fotvårdsmänniskan har gjort mina fötter som nya,
det känns som att jag går på mjuka moln.

Det kom en inbjudan.

Mitt första barnbarn fyller 30 år i höst här.
Häromdagen fick jag ett inbjudningskort.
O.s.a. - dom vill väl veta hur stor tårta dom behöver baka.

30 år har alltså gått sedan hon föddes.
Jag minns den dagen glasklart.
Minns var jag befann mej då jag fick veta att hon var född,
minns vilket väder det var,
minns vad vi sa, nyblivna morfadern och jag.

Minns bilresan till Huddinge Sjukhus,
minns svårigheten att hitta rätt avdelning där,
minns sköterskan som stod som en koloss i vägen
framför rummet och vägrade släppa in oss
förrän jag hade talat om vår dotters födelsedatum.
Naturligtvis blandade jag ihop siffrorna.

Därinne låg hon, vår dotter, i sin säng,
var det sant att jag äntligen var där ?!
Kramar, tårar, sentiment...

I en fåtölj bredvid satt pappan
och höll sitt nyfödda flickebarn i famnen.
Låter tryggt och bra, i skrift så här i efterhand,
men där just då hade jag inga andra tankar i huvudet
än att han skulle råka tappa henne i golvet.

Efteråt, i bilen tillbaka hem,
oroades jag över hur dom nyblivna föräldrarna
skulle klara av att vara just föräldrar,
det kändes oöverstigligt, dom var ju så unga, oerfarna.

Men så körde vi förbi en bil som hade voltat
och jag tänkte att dom kunde ha varit med där också,
men det var dom nu inte, tack och lov !
Min oro släppte, dom var ju i trygghet i Huddinge.

Och nu har det hunnit gå 30 år.

Då gubben min åkte på semester.

"Se efter att ta väl reda på dej nu",
sa du till mej då du for.

Joo, nog tänkte jag göra det !
Få vara ifred
och utan att du lade dej i allting
kunna sätta händerna mina
till precis vad jag hade lust till.
Hålla dom alldeles stilla, om så var !

Sen hann du inte utanför dörren
förrän det kändes som om
en hel vägg var borta hemma här.

Nog är väl sånt här
den där kärleken dom talar om ?

13 november 1983.

Sommar, sommar, sommar.

Över 30 gr i skuggan !
Tropisk värme.
För varmt att uträtta nånting,
för varmt att ens äta
och för varmt att sova på nätterna.

Det spanska manana,
då allt sker i slow motion,
blir mer begripligt.
Människorna därnere är inte lata,
det är en överlevnadsinstinkt !

Hos hårfrisörskan.

Jag har varit till frissan idag och klippt mej.
Som vanligt är jag ute i god tid,
hinner titta runt i lokalen, känna av atmosfären.

Modärnt ställe, ung personal,
speglar vart jag än tittar, hög ungdomlig musik.
Överallt burkar, flaskor och tuber i pastellfärger
med innehåll som jag bara kan gissa mej till.

Känner mej främmande där, passar inte in.
Saknar bussiga Barbro på Stockholmsvägen,
som slutade som frissa för länge sedan.

Till slut kommer en ung flicka fram
och tar hand om mej.
Tystlåten, lite inne i sin egen värld bara.
Hon frågar hur jag vill bli klippt ?
Jag har ingen aning,
ber henne bara att korta av håret 1½ cm.

Efter en stund sa nån av oss nånting
och samtalet kom in på hundar - hon hade två st.
Atmosfären blev genast mycket gemytligare.

Hon hette Hanna och hon klippte ganska bra.

Doris Berglund i Övra by.

Den första jag mötte då jag steg ur bilen i Junsele,
det var Doris Berglund.
Sveriges enda kvinnliga skogshuggare.
Ensam invånare i Övra by, 3 mil norr om Junsele,
vaktmästare för K-märkta kapellet där
och klockare på midnattsmässan som hölls där
vid avslutningen på Musikveckan i Junsele.

Age Elsberg har skrivit om henne
i "Ensam kvinna i ödemarksby"
och Tord Åhman, sångare och underhållare,
har gjort en film om henne.

Doris Berglund var också en av "100 höjdare"
programmet som Fredrik och Filip gjorde i TV 5.

Hon är en särling, kanske inte så erkänd
av människorna hemmavid
som den livs-konstnär hon ändå är.
Ingen blir profet i sin egen stad, säjs det.

Men henne mötte jag och hon kände igen mej
från en konfirmandträff för många år sedan.

Tillbaka från hastigt påkommen resa.

Jag hann inte varken gruva eller planera,
hade bara att hänga på dom som redan visste
vart man tog vägen och hur man bar sej åt.

Flyg till Östersund, sedan hyrbil till Junsele,
den plats på jorden där rötterna våra lever kvar.

Inkvartering hos kära släktingar,
som blir uppriktigt glada då vi kommer.

Hela tiden medan vi är där
bjuds vi på service och dignande bord.
Dygnets timmar vill nästan inte räcka till
för att hinna umgås och prata om allt
som vi skulle vilja, nu när vi äntligen möts.

Men tvärt blir det ändå dags att bryta upp
och åka tillbaka till Märsta igen.

Det kändes lite avklippt.

Oväntad vända.

Min ena dotter och måg
ska iväg på en semestertripp några dar.

Dom tänker dra med sej mej också.
Det ska bli hurtigt !

Blogguppehåll under tiden.

Ett nyinköp.

Jag behövde en ny kofta.
När jag handlade på ICA senast
fick jag se att det var rea på kläder där
och mitt framför ögonen mina
hängde en kofta i min storlek.

Den var randig. På tvären.
Breda ränder i svart och grått.

Vem i strl. 46 vill ha tvärrandigt på sej - inte jag.
Men till slut fick reapriset och storleken ändå avgöra,
kvaliten var inte så tokig heller
och jag behövde den, så jag köpte den.

Efteråt har jag aldrig sett så mycket människor
med tvärrandiga kläder på sej,
kolla ska ni få se - var och varannan faktiskt !

Har jag, utan att veta om det, gått och blivit modärn ?!

Kackeleja.

När man blir äldre minns man gärna saker som hände förr.
Därför blir det mest sådant jag skriver om. Alltså.

Vi hade höns hemma. Som skrek och flaxa iväg
om man försökte röra vid dom.
( Jag kände så väl igen uppsynen på Baronessans
två tuppkycklingar - by the way ! )

Men som barn hade jag en tam höna som hette Kackeleja.
Hon blev nästan lite av en kompis till mej,
jag kunde bära henne i famnen
och lekte väl på nåt vis med henne.
Kan aldrig tänka mej att hon var nån värphöna,
hon fick nog leva för min skull bara.
Hur gammal kan höns bli ? Det vet jag inte,
men en morron låg Kackeleja död i hönshuset.

På den tiden var det vanligt att man satte
en svart armbindel, ett sorgband, på kappärmen
när någon närstående hade avlidit.

Jag satte fast sorgbandet på min tröjärm
och kunde inte förstå
varför jag inte fick behålla det på,
varför dom tog det av mej ?
Min Kackeleja var ju död !

Tystnad.

Vissa dagar kan ljud nästan göra en galen.

På bussen när hon bredvid pratar i sin mobil
högljutt och utan avbrott hela sträckan
från Eurostop till Märsta station.

En enveten grästrimmer som jagar
vartenda grässtrå runt alla buskar
utanför mitt öppna sängkammarfönster.

När radion bara skrapar och låter illa
när jag ska lyssna och jag inte kan hitta
en enda bättre kanal.

När jag har stängt både fönster och radio
för att det äntligen ska bli tyst,
men hunden istället,
som sover i sin korg bredvid mej,
drar världens timmerstockar.

På Törberget.

Barnen var i skolåldern, det var sommar
och vi var hemma i Norrland på semester.

Min Pappa visste om ett ställe, uppe på ett berg,
där den mossa växte som man har till julpynt.
Han och jag gick dit en dag för att plocka en kasse.

Berget var högt, tät skog, stenigt, svårt ta sej upp,
lite av en Everest-klättring kunde jag inbilla mej.

Väl uppe när vi började plocka av mossan
fick jag syn på stammen på en grov tall
där en björn klöst och rivit loss remsor av barken
och det var gjort nyligen, det kunde man se,
märkena där han trampat runt tallen fanns kvar.

Jag blev livrädd även fast jag inte såg björnen.
Hade Pappa sett den ? Men säkert såg björnen oss !

Pappa lugnade mej, sa att det var så brant här
att björnen inte kunde springa nerför,
ingen fara, vi skulle lätt hinna undan den.

Och jag trodde honom !

Någon björn såg jag aldrig,
men utan tvivel såg den mej.

Lite skryt.

Vill tala om att limericken är egenhändigt tillverkad
för en tävling om ett halsband i Hem. Veckotidn.
för några år sedan.
Man skulle skriva en dikt där ordet pärla ingick.
Enklare få till en limerick, tyckte jag.

Och med den gick jag och vann halsbandet !

Kollade äktheten hos guldsmeden på Centrum
därför att förpackningen såg mysko ut.
Men han påstod att det var odlade pärlor,
värde ungefär 4000 kr !

Limerick för pärlhalsband.

En krokryggig brud ifrån Särla
gick kyrkgången böjd som en märla.
Men brudgummen sa:
"Det är henne jag vill ha,
för på insidan är hon en pärla."

Hemstickade vantar.

En Nicke Sjödin-dikt till.
Som ett erkännande till oss
som brukar sticka vantar.

"Stickninga."

Innani
himmstöckenvanta
känns omtanken tydligare

än innani
köpenesvanta.

Å omtanken
han värm
han å."

Hermine.

Hermine har namnsdag idag. Så hette min svärmor.
Jag hann aldrig träffa henne, har bara hört berättas
om vilken fin människa hon var. Fadern var byns handlare.
Hermine utbildade sej till konditor.
Hon träffade min svärfar, äldste sonen till en bonde i byn.
Enl. traditionen skulle svärfar överta gården,
men Hermine kunde inte bli bondmora.
Istället fick de en tomt, byggde ett hus
och öppnade kaférörelse i sitt hem.
Hermine bakade brödet. Kaféet blev populärt.
Min man växte upp och vande sej vid
att det alltid fanns hembakade kakor.

Det förändrades när han gifte sej med mej. Fast jag nog försökte
till att börja med, så kunde jag inte, klarade inte av
och ville inte baka kakor. Han fick lära sej att leva med detta faktum.
Men minnet av mamma Hermines kakor föll över honom ibland.
En pingsthelg, tillsammans framför TVn, frågade han mej:
"Tror du att det finns nån fler än vi, som inte har bakat någe till pingst ?"

På allmän begäran, som Eva brukar säja :

Orginaltexten till Nicke Sjödins dikt "Cykla`" :

Cykla` vore
stå här i
gammsommarlagårn.

Ålldeles insänn
värann.

Sadla
syns like hög.

Styra
ha häktes ihop.

Dä syns nästan
som dom stå
å håll ikring
värann.

"Då göbben min for på semester",
den tar vi en annan dag, Anita.

Mina föräldrars båda cyklar.

Bläddrade i en bok på dialekt av Nicke Sjödin. Fann den här dikten
om cyklar, som hamnat på undantag i en gammal sommarlagård.
Sista gången jag var förbi hemma, såg jag dom också.

Dikten ska läsas på Junselemål för att komma till sin rätt,
men hur många nu för tiden begriper det tungomålet ?
Så jag har översatt - den är bra ändå, tycker jag.

"Cyklarna våra står här i sommarlagårn.
Alldeles intill varandra.
Sadlarna syns lika höga.
Styrena har häktats ihop.
Det syns nästan som dom står
och håller omkring varandra."

Till fam. Karlsson.

Varför var ni inte hemma igår ?
Jag var ute på promenad uppåt Tallholma.
Tittade in till hundrastgården.
Inget intressant där, så jag vände om.
Gick förbi dagiset, korsade stora vägen,
drog in mot stigen på andra sidan,
uppför backen, ville bara framåt.

Det började luta nerför, gick fortare gå,
jag brydde mej inte om annat
än att komma över Smedsgränd
och in på eran gård.

Ställde mej framför er dörr,
väntade på att ni skulle öppna,
men fastän jag gnydde så kom ni inte.
Jag satte mej ner och stirrade på dörren.
Lade mej ner, fortsatte stirra, fortsatte vänta.
Jag kan vänta, är faktiskt ganska bra på att vänta.

Men ni kom aldrig,
så till slut var jag tvungen gå därifrån.
Fast jag vände mej om några gånger
för att titta efter ifall ni kanske ändå var där.

Varför var ni inte, säj ?

Vov-vov-hälsn. / Totten.

Småkryp.

Balkonggrannen klagar på tvestjärtar i sin lägenhet.
Hon ser dom överallt. I badrummet när hon går in dit,
i sängkammaren när hon ska sova
och mest kryper det av dom ute på balkongen.

Vi delar samma balkong, grannen och jag.
Det finns ett insynsskydd mellan oss
med springor upptill och nertill, där större djur
än tvestjärtar skulle kunna gå emellan.

Så om småkrypen finns hos henne
då måste jag också ha dom hos mej.

Men jag har inte sett till någe som rör sej,
varken tvestjärtar eller spindlar
eller andra panikframkallande småkryp.

Men när jag sitter därute nu
då känner jag hur det börjar kittlas
på ryggen min och kryper i håret mitt...

forts. Hundliv.

Här kommer en del av våra träffar:

Tindra. Mörkbrun, större, slank.Springer emot oss
med hela sin kropp fladdrande av glädje.
Totten tar emot hennes uppvaktning en stund,
men sedan räcker det, tycker han, vänder och går.

Hektor. Svartgrå, större han med. Men skygg.
Matte säjer han blev orolig/nervös efter att ha blivit
anfallen av en humla ! ( Inte min humla, väl ! )

Wilton. Liten valp av Tottens egen ras.
Inte alls intressant.

Totte 2. Svartvitt lurvigt litet energi-nystan
som studsar runt, över och under Totten i ett, i ett.
Bägge kopplen trasslar genast ihop sej,
det blir vi mattar som avbryter mötet.

Bosse efter morfar. Stor som en kalv. Gråvitt
långt yvigt hår. Visar intresse för Totten,
som morrar och gläfser emot. Och big Bosse backar !

Hilton. Typ våldsam kamphund. Ful men snäll.
Valpigt gåpåig, inställsam. Totten ignorerar honom.
Det verkar vara åldern och inte storleken
som bestämmer rangordningen.

Vi brukar träffa en stor bagge också.
Totten viftar på sin svans och nosar på baggens huvud.
Baggen håller till, glor tyst bara, men nosar tillbaka.
Så står vi en god stund.
Det finns ett stadigt stängsel mellan oss,
annars vet jag ju inte...

Hundliv.

Imorron kommer Totten. En Cavalier King Charles Spaniel. Äkta. Har stor integritet.
Är helt döv, men vi kommunicerar utan problem ändå. Jag är hans dagmatte ibland.
Svårt hålla reda på alla namnen i hans ras, så när folk frågar vilken hund jag har,
då måste jag be att få läsa innantill först, innan jag kan svara.

När vi skaffade hund då barnen var små visste jag inte att äktheten hade betydelse.
Inte förrän en undrade "Mamma, dom säjer att det är en bondhund vi har ?!"
Det var pudel och spets i våran Lady.

Numera avlas det fram nya hundraser hela tiden. Blandningar som görs till egna
äkta raser. Rent omöjligt hålla reda på alla. Vi möter en del av dom, Totten och jag,
när vi är ute på dagarna.

Imorron ska vi berätta om några som brukar träffa oss.

Västanvinden.

Det blåser idag. Ganska hårt. Undrar hur det går
för de av barnen som är ute med båten ?

Annars tycker jag om blåst. Det vet jag ingen
annan som gör och jag undrar varför inte ?

När vinden rör om i dom höga och lummiga träden
mitt emot där jag sitter på balkongen
blir det som vacker musik att få lyssna till.

Att vara ute i blåst som tar tag i en,
känna på vädrets makter,
är också en positiv upplevelse.

Jag tror att vinden blev min vän
medan jag var barn.
Vi bodde nära skogen,
somrarna var en evinnerlig myggplåga.

Tills nån dag då blåsten kom och sopade rent !

Förr var vi två.

Det blir nog en dikt idag också,
därför att jag tittade på ett TV-program
om Sonja Åkesson igårkväll.

Hon är inte riktigt min sorts poet,
men det här duger väl ändå :

"Sol bakom molnen
som gråvitt stål över höstens
tända lövklungor.

Vinden forsar
på ensam hemväg.

Förr var vi två, du !"

Kväll i inlandet.

Så här skriver Harry Martinson
och påminner mej om en sommarkväll
under min barndom:

"Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked."

Skrivtorka.

Ett par visdomsord.

"Jag tycker att allt det här pratet om ålder är löjligt.
Varje gång jag blir ett år äldre blir alla andra det också."
Gloria Swanson.

"Det är en fröjd att se att det finns så många härliga saker
på jorden som jag inte behöver."
Sokrates.

Norge.

Vi var bara förlovade, min man och jag, när vi tillsammans med ett annat par åkte på vår första utlandsresa. Det var tidigt 50-tal, inga charterresor hade börjat. På bio gick "Prinsessa på vift", där Audrey Hepburn åkte vespa med Gregory Peck. Vespa blev väldigt inne. Vi fick låna en vespa, det andra paret ägde redan en och med var sitt tält i packningen åkte vi iväg. Till Norge. Det var c:a 10 år efter kriget, Norge var ett fattigt land, men lika vackert då som nu. Fjällen och fjordarna hade vi väl hört talas om, men jag minns inte att vi kom så långt att vi såg någondera. Det finns ett foto av en bergknalle, där jag har skrivit "Vid Otta såg vi dom första bergen." Jag tror att vi redan från början hade siktet inställt på Stockholm. Vi kom dit och alla fyra fick vi logi och övernattning hos Gun i hennes lilla etta i Enskede.

Det blev Norge flera gånger sedan. I bil tillsammans med barnen, ibland var Pappa med, ibland en släkting. Varje gång med tält och självhushåll. Norge kom vi att tycka om. En resa sedan en gång provade min man och jag på lite lyxliv på ett hotell med utsikt över Trondhjemsfjorden och häromåret följde jag med på en bussresa, där jag verkligen kom att få uppleva Norges storslagna natur. Resans höjdpunkt var besöket på Kjeåsen, en ensam gård på en fjällsida 530 m över Simafjorden vid Hardanger. "Där ingen kunde tro att någon skulle bo" - men det gjorde dom !

En gång Norge - alltid Norge !

forts. Kalle Pe.

Jag hittade en fortsättning på mitt möte med Kalle Pe
som jag bara måste få berätta !

Efter samtalet om rönnblommor och potatisland kom min man ut.
Han hälsade på Kalle Pe med orden "Hur står det till Kalle, mår du bra idag ?"

Joo då, det var ingen större fara, han hade börjat se lite illa bara på gamla dar.
Min man undrade om det var dags skaffa glasögon ?

Nää, svarade Kalle Pe, han hade redan ett par, ärvt efter Sigfrid, sin döde bror,
fast dom gjorde ingen större nytta, fick mest ligga hemma på byrån.

Min man lånade honom sina egna glasögon att provtitta genom.
"Jälarn i den, nu ser jag till och med telefontrådarna över vägen,
de va som f-n, vilken skillnad !!!" Utbrast Kalle Pe.

Min mans övertalningsförsök att han skulle skaffa egna glasögon
verkade lyckas, tills han fick höra vad dom skulle komma att kosta.

Så mycket pengar ville Kalle Pe verkligen inte lägga ut.
Han ansåg att han redan hade sett det mesta här i livet,
han skulle nog klara sej i fortsättningen också.

Och så blev det väl, kan jag tro...

Krojken från Borga.

I mina svärföräldrars hem brukade samen Ante Krojk titta in när han kom förbi med sina renar.
Det har berättats att han han kurade ihop sej under köksbordet och sov där på natten.
Just idag satt jag och tittade i en diktbok av Helmer Grundström ( Klarapoet, född i Svanabyn, granne med Vällingberget ) och hittade det här som han har skrivit om Krojken från Borga.

Tidigt påskdagsförmiddan kom vi skidande från Lillfjället.
Utanför kåtan i Borga satt gamle Krojken och karvade
på en skopa eller vad det var.
Biträdet från järnhandeln som åkte först för att imponera
på våra småjänter satte minimihakan i luften och frågade
viktigt med sin gälla kastratröst.
Va blir de för vär i dag.
Krojken kisade halvblind från den ene till den andre.
Så sa han med en illmarig glimt i sina sura ögon.
No blir det vär nog.
Småjänterna fnissade och biträdet verkade som han fått
bajs i byxorna.

Jag frågar vad det blir för vär i dag gnällde han.
Krojken kisade halvblind över vidden.
No blir de vär nog sa han.
Och så fortsatte han att karva.

Min humla.

På förmiddagarna är jag gärna på balkongen.
Det är svalt där då, jag har en skön fåtölj
att sitta i och lite blommor att vila ögonen på.

Sen en tid får jag besök där varje dag
av en ensam humla som kommer enträget.

Humlan kan inte flyga
därför att den har för tung bakkropp.
Men det vet den inte om,
så den flyger ändå ! Säjs det.

Den landar alltid på en lobelia,
surrar runt i den, samlar nektar ett tag
innan den försvinner en stund. Men strax
är den tillbaka igen och alltihopa börjar om.
Hela dagen jobbar den på likadant,
flyger fram och tillbaka till sin lobelia,
aldrig till nån av dom andra blommorna.

Den har blivit nästan som en kompis.
Vid start och landning tar den
ju en sväng förbi mej.
Utan att göra mej nånting.

Tänker på T. Lindgrens "Hummelhonung".
Fast den boken handlar ju inte om min humla !

Vällingberget.

Varje semester i Norrland
tog min Mamma och jag en dag
när vi åkte upp till Vällingberget,
stället där hon växte upp,
men som hunnit bli en ödegård.

Vi satt med vår fikakorg på bron där.
Utsikt över vida fjällnära omgivningar.
Sa inte mycket, var tillsammans bara.
Ibland berättade Mamma nåt minne
och jag lyssnade gärna.

En sommar var Mamma borta.

Den sommaren var vi några som åkte
förbi Vällingberget, stannade till
och satte oss på bron där en stund.

Jag gick ner till lagårn. På lagårdsportens
timmervägg fanns namn skrivna.
Lågt ner fann jag i tunn blyertsskrift
Mammas ungflicksnamn.
Och högst upp, med grov timmermanspenna,
hade Pappa skrivit sitt namn.

Vad allt skedde med dom, mina föräldrar,
i tiden mellan de båda namnteckningarna ?

Regler:
1. Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv.
2. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet.
3. Till slut väljer bloggaren tre nya bloggare och gör en lista av deras namn.
4. Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras blogg för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Telefon ger mej tunghäfta.
2. Avskyr att åka tunnelbana.
3. Gillar att se gamla TV-serier.
4. Kall blodpudding + flottiga munkar = smaskens !
5. Njuter av promenader i regn.
6. Nöjsamt att vara äldre.

Har inga att skicka detta vidare till,
alla jag känner är ju upptagna !

Flaggdag.

Idag skulle jag ha haft en flagga att hissa,
två stycken egentligen.

För det första har Gun överlevt en bilkrock i U-sala !
Påkörda från sidan. Ambulans.
Guns dotter hjärnskakning och chock.
Gun själv och sonen, som körde, oskadade.
Bilen bara skrot.
Guns barnbarn skulle ha åkt med, men hann inte !

För det andra ska mitt barnbarnsbarn Wilma
komma på besök och äta lunch hos mej idag !
Tillsammans med sin mamma och sin pappa.
Hennes moster kommer lite i förväg
och hjälper mej göra en sallad.
Hennes mammas kusin ska också komma,
kanske hjälper hon till i salladen.
Själv ska jag grädda ett par skinka/ost-pajer,
vilket snart är det enda jag klarar
matlagningsmässigt numera.
Fixar det sej fortfarande
så hissar jag i andanom en tredje flagga !

Tack !

Idag ska jag tacka er allihopa
som kommer med så jättefina
kommentarer
i min blogg för var gång.

Allt erat beröm gör mej
både lycklig och stolt,
tack snälla ni !

Roligt att nån vill läsa det man skriver !

På Eden.

Att få åka hem till vår Norrlandsby
några veckor på semester och sommarlov
det såg vi fram emot hela vintern.

Vårt hus där låg mitt i byn,
så alla som for förbi stannade till
och karlarna hade mycket att resonera
med varann om, ute på gårn eller inomhus.

Bland dom fanns Kalle Pe, en lite egen äldre man,
som aldrig stannade om jag var ensam ute.
Vad hade han att säja till en kvinna
som kommit dit ända ifrån Stockholm ?!

Men en dag när jag tagit på mej en smutsig overall
och stod på knä i blomrabatten vid husväggen,
då stannade Kalle Pe bakom mej.

Jaså, du håller på med blommor här, sa han.
Jaa - har du nå´ blommer själv, Kalle ?
Nää, det behöver jag inte, för just nu
blommar rönnen utanför köksfönstret mitt
och längre fram i höst här
så blir det blommor i potatislandet.

Jag lärde aldrig känna Kalle Pe,
men jag vet att byns alla barn tyckte om honom.

Midsommar.

Rätt datum för midsommarafton
det är idag den 24 juni.

Den kristna midsommaren firas
till minne av Johannes Döparen.
Han som döpte Jesus.

Vid midsommar firar asatroende
sommarsolståndet med sina blot
till Odens och Tors ära.

Låter hedniskt och bloddrypande,
tycker jag.

Vårt festande med god mat
och dans kring majstången
lär vara en mix
av både kristet och hedniskt.

Som om vi brydde oss !

Välvilja.

Man månar om sina nära och kära,
vill dom allt gott
och gör det man kan för dom.

Sen om det inte blir riktigt rätt alla gånger,
så är det en annan sak.

Jag hade köpt ny handväska,
en lite större i brunt läder.

En dag hälsade jag på min Mamma
som också hade ny handväska,
en mindre modell i ett annat material.

Mamma frågade lite försynt
om vi skulle byta handväskor med varann ?

Fast jag inte tyckte om hennes
så visst fick hon byta, om hon hellre ville ha min.
Det unnade jag henne. Förstås.

Och vi bytte.

Efter en tid fick jag reda på
skälet till varför Mamma ville byta.

Hon tyckte min handväska var så ful
att hon unnade mej en snyggare en. Hennes !

Det här skrattar mina barn fortfarande åt.

Uppehåll.

Dom flesta verkar ta ledigt över midsommar,
så vem skulle jag skriva för ?!

Vi ses/hörs när det blir vardag igen.

Ett möte.

Hittade dessa ord i en tidning:
"If you meet someone who has no smile,
give him one of yours."

Gjorde så mot en ensam liten utländsk kvinna
som såg övergiven ut, klädd i en sari och täckjacka.
Jag hade mött henne några gånger på promenaderna.

Nästa gång vi möttes var det hon som log emot mej.
Ännu nästa gång tog vi i hand och hälsade.
Gången därpå tog hon om mej
och pussade mej på kinderna,
en gång på ena kinden och två gånger på den andra.
Och jag fick lov att böja mej ner så hon skulle nå upp.

Jag försökte få veta hennes namn, utan att lyckas.
Tala med varann, det kunde vi inte.

Men en dag när vi möttes igen,
tog hon upp ur fickan på sin sari ett ihopskrynklat
hushållspapper som hon vecklade ut
och där låg några röda bitar marmeladgodis.
Hon nöp tag i en av bitarna
och stoppade den direkt in i min mun !

Jag tror att hon kom från Pakistan.

Vägvisare.

När jag går mina promenader upp till kyrkogården
så händer det då och då att folk stannar
och frågar efter vägen till olika ställen.

Idag frågade en efter Fjällsta och jag råkade veta.
Men häromdagen när nån skulle till Herresta
så visste jag inte, hade bara hört namnet.
Men han gav sej inte, det var som han trodde
att jag skulle kunna lista ut det ändå.

Det hade känts bättre förstås om jag hade kunnat.

Därför har jag nu bestämt mej
för att lära mej var dom finns,
dom mest kända gårdarna runt om här.

Dialekt.

Detta hittade jag i en gammal Vi-tidning:

"Varför pratar töntar på film och i reklam
nästan alltid någon lantlig dialekt?
Vi är många som tycker att även
huvudstadsbor kan vara enfaldiga."

Tacksamt att få reda på,
jag med min fast ingrodda norrländska.

Kalas !

Diabetesen till trots,
så har jag varit på fest i dagarna två !

Igår hembakad jordgubbstårta
och flera sorters chokladkakor
hos barnbarnet Maria på Smedsgränd.
Gotti- gott-gott !

Idag jordgubbspaj med vaniljsås,
bullar och mazarinkaka
hos en kompis-tant på Dalgatan.
Smaskens, det med !

Nya friska tag till veckan blir ett måste.
Grässtråns-diet ihop med Totten ?!

Lördagskväll i timmerkojan.

Dan Andersson skrev om helgdagskväll i timmerkojan.
"Bort längande vekhet ur sotiga bröst
vik bekymmer ur snöhöljda bo." O.s.v.

Boppa, min Pappa, var skogsarbetare
och hade bott i skogskojor i sina dar.
Han tyckte nog att Dan Andersson
skrev om hans liv också i den dikten.

Boppa sjöng Dan Andersson för oss barn.
Han hade just ingen sångröst,
men oj, så vackert han sjöng !

Och texterna lever kvar inom mej.

Spegel, spegel på väggen där...

Har bara en enda spole för undertråden
i min reservsymaskin.
Tog spolen med mej till Berninagubben på Centrum
för att köpa åtminstone en likadan spole till, om han hade.
Han hade ! Å glad blev jag !

Pedalen till min ordinarie symaskin är nåt fel på,
så jag passa på att fråga vad han trodde om den.
Så synd att jag inte tagit den med mej, tyckte han
men sa att jag kanske hade nån att skicka,
som kunde komma dit med pedalen just idag.
Jag kommer själv, sa jag.
Kan du det, ja men då så, svarade han
och lät riktigt förvånad.

Var på Willys precis innan.
Där i kassan sa jag nåt till kassörskan som hon inte förstod,
hon sa inget till svar, men log snällt överseende emot mej.
På det där viset som man ibland ler
emot riktigt små barn och mot gamla dementa.

Alltså både Willykassörskan och Berninagubben...
Ser folk mej som mer äldre och skruttigare
än vad jag själv tycker att jag är ?!