Idag är det elva år sedan min man gick bort.
Under det första lilla fotot jag fick av honom
en gång för länge sedan, skrev jag ner
texten till en sång som var inne då:
"Fish go to swim, birds go to fly
I go to love one man till I die.
Can´t help loving that man of mine.
He can come home as late as can be,
home without him ain´t no home for me.
Can´t help loving that man of mine."
Inte visste jag då att det vi skulle få,
det var fyrtioett år tillsammans - bara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
man blir så rörd av det du skriver mormor =) till och med en kompis här uppe som inte vet vem du är fick en klump i halsen..
Du fick 41 fina år med mannen i ditt liv och det var ju inte så illa ändå, även om han borde fått vara med lite längre.Saknaden blir man nog aldrig av med men du vet ju att ni kommer att ses igen!!Nu får du kolla in barnbarnens kärlekar och fundera om dom duger till dina älsklingar.Kom bara ihåg att kärleken övervinner både dräggel och snor!!!
Kärlek berör...
Love is all...
Det är väl en himla tur att man inte vet innan hur det ska bli sen. Jag hoppas och tror att ni hade 41 - kanske inte underbara - men vardagligt sköna år.
"Alltid har det varit så att kärleken inte vet sitt eget djup förrän skilsmässans stund är inne."
Av Kahlil Gibran
Skicka en kommentar