På en järnvägsstation.

Efter de första småbarnsåren, när jag växte upp,
så hörde det inte till vanligheterna
att sitta i Mammas eller Pappas knä.
Man kramades inte, man tog inte i varandra.

Ändå fanns inga tvivel om att man var älskad.
Fast ordet aldrig användes, så fanns det där ändå.
Man hörde ihop, man var rädd om varandra och
behövde inga handgripliga bekräftelser på den saken.

Hälsa genom att ta i hand, det gjordes bara
när det kom långväga, länge-sen-sist-främmande.

Som vuxen fick jag besök av föräldrarna ibland.
Vid ett tillfälle kom Pappa med tåg.
Jag stod på perrongen för att ta emot honom
när tåget kom in, stannade, och han steg av.

Vi gick mot varandra, han tog mej i hand och hälsade,
men behöll sedan min hand i sin, släppte den inte.
Vi började gå - jag tårögd och med en klump i halsen,
med Pappas fasta hand om min, hela perrongen fram.