Vi hade 2½ km lång väg till skolan då jag växte upp.
Det var kallt att gå den sträckan under vintern.
Om någon vet vad nagelbiten innebär
så minns jag väl till den smärtan
var gång som kylan nöp extra tag i fingrarna.
Därför fick jag och min bror i julklapp ett år
var sitt par handskar av hundskinn.
Första gången vi använde handskarna
var tidigt på juldagsmorgonen, dagen efter,
när vi gick till julottan tillsammans med Farfar.
Säkert var handskarna varma,
som Mamma och Pappa hade menat,
men jag minns dom av andra anledningar.
Dom luktade hund, för det första.
Och när det var kallt och jag blev snorig
så gick det inte att torka bort snoret
med handen i hundskinnhandskarna
utan att jag fick hundhår fulla munnen.
Och i skolan blev jag retad för dom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Till dom av er som tycker att jag ska skriva "de" istället för "dom",
så vill jag bara tala om att sekreteraren för Svenska Akademien enl. uppgift har sagt att det numera är vedertaget att skriva "dom" !
Handskar av hundskinn!? Aldrig hört talas om.
Då borde du SKÄLLT ut din kamrater som retade dej. Åtminstonde morrat!!!
Men hörrddä Gerda,
vad är du för männisch egentligen. Växte upp vid Betarsjön... 2,5 kilometer till skolan... fyra mil till Vällingberget... släktingar i Västerås. Man blir jussom förbryllad. Är du släkt med Fride Jakobsa? Och växte du upp i Rôske? Ja, man ônners. Nog ônners man.
Handskar av hundskinn förekom nog i Nedre Norrlands Inland en gång.
Nicke Sjödin skriver i sin bok "Byssfolke" om Bernhard, som när han kom innanför dörren, "...hostade och tog av sej ena hundskinnhandsken."
Jag har också hört talas om hundskinnshandskar. Man tog vara till vara det mesta förr. Även hundskinn.
Och nagelbit´n - nog känner jag till vad det är! Iiiih, så ont det gjorde!
Skicka en kommentar