Betarsjön.

Jag växte upp invid en stor sjö.
Att den fanns där var en naturlig del i tillvaron.

På våren när isen började tina och röra på sej
var en höjdpunkt. Ett ljudligt skådespel när isflaken
tornade upp sej mot land i den hårda blåsten.

Väl isfritt lade Pappa ut ryssjor i vasskanten
vid sjöstranden och fångade gäddor,
som saltades ner i en tunna i källaren
och togs fram till middagsmat ibland.
Stektes på glöden i vedspisen.

Meta småabborrar utanför vassen
hörde till sommarens nöjen för oss barn.
Och andra tillfällen när nån vuxen var med
som rodde till djupare vatten och större fiskar.

Det som har etsats sej fast inom mej ändå,
det är när jag en sommarkväll sitter ensam
i båten ute på sjön med ett metspö i handen.
Hemma ligger tryggt där det alltid har gjort
och ingen sly har hunnit växa upp
och skymma sikten dit.

Om en stund känner jag nattsvalkan komma
och jag ser solen börja gå ner.
Allting är stilla, tyst.
Och fisken har slutat nappa.