Att få åka hem till vår Norrlandsby
några veckor på semester och sommarlov
det såg vi fram emot hela vintern.
Vårt hus där låg mitt i byn,
så alla som for förbi stannade till
och karlarna hade mycket att resonera
med varann om, ute på gårn eller inomhus.
Bland dom fanns Kalle Pe, en lite egen äldre man,
som aldrig stannade om jag var ensam ute.
Vad hade han att säja till en kvinna
som kommit dit ända ifrån Stockholm ?!
Men en dag när jag tagit på mej en smutsig overall
och stod på knä i blomrabatten vid husväggen,
då stannade Kalle Pe bakom mej.
Jaså, du håller på med blommor här, sa han.
Jaa - har du nå´ blommer själv, Kalle ?
Nää, det behöver jag inte, för just nu
blommar rönnen utanför köksfönstret mitt
och längre fram i höst här
så blir det blommor i potatislandet.
Jag lärde aldrig känna Kalle Pe,
men jag vet att byns alla barn tyckte om honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Du skulle ha bjudit in honom på kaffe.Gamla original på landet som aldrig sett en Dressman eller Axe- reklam kan vara nog så intressanta att prata med. Och då kanske du hade fått en vacker bukett potatisblommor senare, som tack för senast
Du skriver så tuans trevligt! Din blogg är som en poesibok. Kram!
Ja, det skulle ju vara tusans men fingret slant...
Måste hålla med - du skriver så bra!
En annan person som alltid kommer med kluriga kommentarer är Gun. Har hon någon egen blogg?
Inte kan jag blogga!!!!! Jag är en av dom pensionärer som är lika trist som en påse med "gampärer"
Men Gun, du skriver så roligt, man längtar efter dina kommentarer nästan lika mycket som mammas skriverier, bara så att du vet.....
...man kanske inte alltid behöver ha en massa fina blomsterrabatter, som kan vara väldigt fina att titta på men kräver en massa arbetstimmar och pengar, när allt det vackra finns naturligt ibland oss, hela tiden året runt...
vad tråkigt att du inte hann lära känna Kalle P, han var nog en intressant och fin människa..
Skicka en kommentar