En blogg-medmänniska berättar om en moped.
Visserligen sin grannes - men ändå - en moped.
Och jag minns min !
Inköpt på grund av trängande behov
en gång för ungefär 50 år sedan.
Vi bodde på Kimsta och jag hade fått arbete
på fiket/matstället intill nuvarande Märsta Teater,
behövde en moped för att ta mej dit och hem igen.
Min gubbe och jag följdes åt till Janssons cykelbutik
som låg bredvid smådjurskliniken på Odenvägen.
Det blev affär av, en stabil mörkröd sak,
( inga namn, minns inget, har aldrig brytt mej )
som redan från första början gärna ville krångla.
Det fanns nätter när jag fick gå, styra den
över skogen, den smala och krokiga vägen
från Starrmossen hem till Kimsta,
därför att moped-eländet bara lade av.
Efter några år fick den följa med till Eden.
En av barna fick den, mest som leksak.
Hon målade den gul.
Min Pappa, skogsarbetaren, lånade den.
Lättsammare komma till sin arbetsplats,
än med den vanliga trampcykeln.
Om Pappa slutade jobba
och inte behövde den längre,
eller om mopeden lade av för gott ?
Men den blev stående i Edens vedbod.
Tills barnet, hon som målade den gul,
hade blivit vuxen och fått en svärfar,
som intresserade sej för gamla mopeder.
Han tog rätt på den och piffade upp den.
Den är fortfarande vid liv alltså
trots allt den har gått igenom under alla år !
Jag tror att jag får lov att åka dit en dag
och se efter hur min gamla moped mår !
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Önskar jag fått se dej då, åkande på moped med galonbyxor och störtkruka och håret fladdrande i vinden.
Du kan vara glad att du slapp !
Ingen störtkruka, men en gammal motorcykelskinnluva, plus regnrock och dito byxor.
Nej jag tror att du var en pangbrud och jättesexig, motorcykelskinnluvan måste ha gjort susen.
Så roligt att kunna inspirera till en berättelse. Så roligt att höra att mopeden lever kvar. Så roligt att höra att du bott i Kimsta. Själv är jag sprungen från Lunda och åkte ofta bussen förbi Kimsta men då kanske du inte bodde där.
Skicka en kommentar