Stjärna.

På promenaden igår gick hunden och jag
förbi hos de mörkbruna och stora kossorna
som går och betar i Vattenparken vid bussgaragen.
Vi stannar och tittar på varann en stund
och jag kommer ihåg Stjärna
en av de små svartvita fjällkorna hemma.

Stjärna var skällkon i sällskapet.
Den av korna som bestämde över de andra,
hon fick bära skällan i en läderrem om halsen
och nog var Stjärna den bestämmande allt.

Hon var svart och vit - jag tyckte så stor.
Ungefär jämngammal med mej
och fanns med under hela min barndom.

Stjärna var min tröst ibland om jag var lessen.
Såna gånger fanns hon där i sitt bås i lagårn,
jag kunde sätta mej vid hennes huvud,
slå armarna om hennes hals och grina.

Jag minns den trygga lukten av henne
och ljudet av hennes lugna tuggande.
( Kor tuggar alltid - äter hö eller idisslar. )

En gång i vuxen ålder berättade jag för Pappa
om mitt och Stjärnas "förhållande".

Ja, visst mindes han den folkilskna kon,
som en vuxen människa aldrig kunde gå nära
utan att hon slängde med huvudet och stångades.
Men barna tålde hon - sa Pappa.