Det kom en inbjudan.

Mitt första barnbarn fyller 30 år i höst här.
Häromdagen fick jag ett inbjudningskort.
O.s.a. - dom vill väl veta hur stor tårta dom behöver baka.

30 år har alltså gått sedan hon föddes.
Jag minns den dagen glasklart.
Minns var jag befann mej då jag fick veta att hon var född,
minns vilket väder det var,
minns vad vi sa, nyblivna morfadern och jag.

Minns bilresan till Huddinge Sjukhus,
minns svårigheten att hitta rätt avdelning där,
minns sköterskan som stod som en koloss i vägen
framför rummet och vägrade släppa in oss
förrän jag hade talat om vår dotters födelsedatum.
Naturligtvis blandade jag ihop siffrorna.

Därinne låg hon, vår dotter, i sin säng,
var det sant att jag äntligen var där ?!
Kramar, tårar, sentiment...

I en fåtölj bredvid satt pappan
och höll sitt nyfödda flickebarn i famnen.
Låter tryggt och bra, i skrift så här i efterhand,
men där just då hade jag inga andra tankar i huvudet
än att han skulle råka tappa henne i golvet.

Efteråt, i bilen tillbaka hem,
oroades jag över hur dom nyblivna föräldrarna
skulle klara av att vara just föräldrar,
det kändes oöverstigligt, dom var ju så unga, oerfarna.

Men så körde vi förbi en bil som hade voltat
och jag tänkte att dom kunde ha varit med där också,
men det var dom nu inte, tack och lov !
Min oro släppte, dom var ju i trygghet i Huddinge.

Och nu har det hunnit gå 30 år.