En man i skogen.

Mitt i julbrådskan går jag och tänker på svampplockning.
Kommer ju så lätt vilse och första gången det inträffade
var alldeles i början av min svamp-plockning-karriär,
innan jag hade förstått hur snabbt det vilsna slår till.

Vid sidan av en väg nånstans omkring Arlanda
fann jag både Karl Johan och trattkantareller.
Det växte en Kalle här och några trattisar där
så jag fortsatte längre in och letade runt varje träd.

Plötsligt visste jag inte var jag befann mej, visste inte
åt vilket håll vägen var, där jag hade ställt bilen.
Jag hörde planen från Arlanda, men i mitt huvud
kom ljudet från fel håll, omöjligt att rätta mej efter,
det gick nästan inte ens att avgöra upp eller ner.

Började gå fortare, fortare, för att ta mej ut ur skogen,
jag sprang till slut, men överallt fanns bara träd, träd.
Jag blir rädd, jag flåsar, hjärtat bankar - panik !

Hur länge jag höll på att tok-kuta så där vet jag inte,
men plötsligt får jag se en karl på huk under en buske.
Att man kan bli så glad över åsynen av en karl,
lättnaden var enorm - jag trodde inte det var sant !

Och han visste var han befann sej - kunde hjälpa mej.