Vinterminne.

Vi har fått snö, massor av snö, flera decimeter.
Har också blåst bra, så när jag varit tvungen ut
så hjälpte det inte hur väl jag än klätt på mej
så har snön yrt i ansiktet, in runt öronen,
kring handlederna och innanför kragen i halsen.

Och jag minns vintrarna som barn, hem från skolan.
Den långa vägen som gick över åkrar, öppen mark.
Alltid var det kallt, ofta blåste det, jämt snöade det.
Hela vägen, som aldrig tog slut, som kändes oändlig,
kunde jag ändå se lampan i köksfönstret hemma
och när jag tittade på den så gick det lättare att gå.

Att till slut äntligen vara framme,
stanna på bron och sopa av mej all snö,
öppna dörren och komma in i stugvärmen,
det kändes som att inga vedermödor
i världen alls länge fanns !

Jag saknar värmen från en vedspis nu också ibland.