Sabbatsår.

Jag har bestämt mej för att göra ett uppehåll med min blogg.
Tills nu har jag skrivit om allting - känns det som.
Nånting nytt poppar inte upp, huvet är tomt.

Och större bloggare än jag har ju gett upp !

Älg.

På besök i Norrland med en dotter och hennes familj
körde vi en dag till platsen där jag växte upp.
Vägen dit går numera några km genom tät skog
och plötsligt står det en älg alldeles bredvid bilen,
bara står där och tuggar på nåt sly i lugn och ro !

Mågen stannade bilen och gick ut med kameran.
Älgen tittade på honom, men fortsatte äta,
flyttade sej ett par steg, blängde på oss, orädd.

Mågen gick närmare med sin kamera, bildsugen.
Älgen la öronen bakåt, började se irriterad ut.

Innan jag fick in mågen i bilen igen
hann han ta den här bilden.

Förlorat

Det här är min stora fina sjal,
som har har försvunnit.

Har någon sett till den ?

På en bänk i en park.

Jag satt på en bänk i Vattenparken en dag,
njöt av en av vårens första solskensdagar.
Vi hade gått en ordentlig runda, Totten och jag,
det var skönt vila benen en stund.

Hunden hade hoppat upp på bordet, lagt sej ner där,
jag satt intill på bänken och blundade avslappnat.
Lite sövande ljud hördes från trafiken en bit bort,
men ibland hörde jag också ljudet ifrån en såg.

Alltid, i alla fall ofta, när jag hör någon såga i trä
blir det som att trycka på en knapp inne i huvet mitt
och jag är tillbaka i min barndom på 40-talet
då det gamla huset som vi bodde i blev ombyggt.

Jag ser Pappa och farfar ihop med andra farbröder
Ernst Engman, Daniel August - jag kan en del namn -
hur de spikar, sågar och jobbar med ombyggningen.

Vi bodde i bryggstugan under tiden.
Det var sommar och jag var bara fem-sex år.

På en bänk i Vattenparken sjuttio år senare
där jag sitter och hör ljudet från någon som sågar i trä
kan jag uppleva en aning av barndomens trygghet igen.

Förord / efterord.

I förordet till sin bok "Gammelvärla" berättar Nicke Sjödin om ett besök han gjort hos sin gamla far. Jag tycker att en del av stycket kan få gälla för Nicke Sjödin själv:

...vi såt´n timme, vi såt tri
jäg hörlä hur han täla
om hur dä va å ä å bli
häri´n hänn gammelvärla
å sen då jäg gatt gå tell slut
sä saa´n då han fåljd mäg ut:

"Dä ä sä myttje som jäg sett,
sä myttjä som ä toket,
sä myttjä som ä bra å rätt
häll vreet vint å kroket
men ållt bli jämnt på nasenär
då domen börj´på å grassär´.

Jäg ä sä nöjd vä dä som va
fast aldri att jäg va nan,
na mer än nu vell jäg int´ha
- jäg tyss ha hatt mitt Kanaan
- å ficker finns int´ skô du tro
ti siste rocken som vi fo."

Dä hade vorte kväll å mört
då jäg gatt gå ifrån en
- jäg tänkte på va jäg hadd hört
å titte opp mot månen
- dä käntes bra å värnt å trôggt
- men ändå grint jäg nästan högt.


I kärlek och ödmjukhet

Röån i juni 1984

Nils E. Sjödin

Första egna bloggbilden!

Bild från Tallholmabacken
under en promenad med Totten.

Tack vare att mitt barnbarn Johanna

har gjort noggranna anteckningar åt mej

med varje handgrepp jag ska utföra

för att överföra bilderna från kameran

till datorn och sedan från datorn till bloggen

så klarade jag detta!

Ur tiden.

Nils-Erik "Nicke" Sjödin är död.
21 juli 1934 - 8 april 2009.

Karolina Ridderström.

Lyssnade på radions P1 kl. 21.03 igårkväll.
Där berättades om Sveriges första kvinnliga läkare,
vår första kvinnliga gynekolog, i slutet av 1800-talet.

Hon hette Karolina Ridderström.

Förutom allt annat så genomförde hon
att istället för en enda rak modell
så började det tillverkas
höger- och vänsterskor också för kvinnor !

Tag plats, stäng dörrarna!

Tycker inte om pendeltåg och tunnelbana,
men som ensam fick jag ändå börja anlita dem ibland.

Åkte med pendeln till södra Sthlm tidigt en morron.
Trångt i tåget och flera som steg på vid varje station
ihopträngda, tysta, koncentrerade på sej själva.

Bara det att sitta med folks ansikten mitt emot mej...
Ifall inte alla ansiktena tittade på mej
så kunde jag omöjligt undvika att stirra på dem.
En lättnad att komma fram till Centralen och stiga av.

Skulle fortsätta med tunnelbanan - måste hitta rätt en!
Osäker på åt vilket håll jag skulle gå,
men massan av människor rörde sej
åt ett och samma håll, så jag följde bara med.

Det bar iväg uppför en trappa - fel, förstod jag
och vände om. Folk protesterade, blev hindrade,
gruffade förargat, men släppte ändå fram mej.

Nästan direkt kom jag med i en annan grupp
där folk rörde sej åt motsatt håll, nedför en trappa.
Det kändes bättre - rätt håll, hoppades jag.

Vi hamnade under jord. Det var lågt i tak.
Alla gick i rask takt, framåt, framåt.
Jag tyckte vi rörde oss som en skock renar
hjälplöst fångade i trång gemensam fålla.

Till slut mötte människorna framför mej en spärr
och medan de fortsatte att gå höll de sina biljetter
i en springa på sidan om, så att spärren öppnades
och alla, utan att stanna till, kunde fortsätta framåt.

Tills det blev min tur ! Det var ju omöjligt
att få mitt långsmala förköpshäfte att passa in
i den där springan - det blev tvärstopp !

Han bakom mej klev på hälen på min ena sko
och jag hörde flera röster som muttrade irriterat.

Man kan ju undra hur jag kom dit jag skulle ?!

I afton dans.

Ute för att dansa.
Ingen bjuder upp mej.
Vad har jag här att göra,
gamla människan?

Ute för att dansa.
Blir uppbjuden, uppvaktad,
men törs inte glädjas.
Nästa morgons ljus avslöjar rynkorna.

Ifall det inte var min insida han ville se?

Ylle för äldre?

Jag håller på att sticka en kofta i ett tunt yllegarn.

Min gamla yllekofta, som jag trivs så bra med,
som är varm och skön, som en kofta ska vara,
den håller på att ta slut, har blivit för utnött
för att jag ska få den att hålla ihop längre.

Ärmarna har tänjts ut till nedanför fingertopparna,
fast jag kortat av, fållat upp, de fransiga linningarna.
Jag har stickat nya ärmbågar i hålen efter de gamla.
Några knappar i knäppet fram är fortfarande hela,
men knapphålen har utvidgats till dubbel storlek
fast jag har försökt minska dem och tråklat till nya.
Hela koftan hänger snart ner till knäna
samtidigt som vidden går ett par varv runt om mej.

Jag använder den ändå - när ingen ser mej.

Har letat efter tunna yllekoftor på flera affärer,
men har inte hittat en enda sådan någonstans.

Det finns koftor i konstmaterial och i bomull,
tjocka och tunnare, stora och små, bara att välja
och jag har köpt ett par stycken,
men ingen av dem är varken sköna eller varma.

Så mitt utnötta gamla schabrak till yllekofta
är den som fortfarande gäller.

Garnet jag köpte var dyrt -
måtte jag lyckas med tillverkningen!

Sista dagen i mars.

Ur "Naturdagbok av en engelsk dam
året 1906", ( Gåva av Eva.)

hittar jag på sidorna för mars månad:

"Narcisser
som kommer innan svalan törs
och fångar
marsvinden med sin glans.

När narcisserna börjar sticka opp -
hej jänta, hej över dal, över flod -
då gryr vad som ljuvast i årets lopp,
då blir vinterblek kind
så röd av blod."

Ur Shakespeares En Vintersaga.

Björn i Borga.

Vi är fortfarande i Borga, min svägerska och jag.
På väg tillbaka till vår barack efter festmåltiden
går vi förbi en fjällbäck. Sätter oss ner där en stund
tittar på vattnet som rinner och lyssnar till porlet
när bäcken jobbar för att komma sej fram.

"Den lilla bäcken mot älven rinner
och älven rinner mot stora hav
och aldrig någonsin mer man finner
vad lilla bäcken blev av."

Sjunger Allan Edvall.

I baracken är det varmt. Nog för varmt att sova.
Svägerskan får sovalkoven för sin del
och jag lägger en madrass på golvet i pentryt.
Var för sej behöver vi inte störa varandras sömn.

När jag lägger mej slår jag upp fönstret på vid gavel.
Några vindpustar letar sej in, fläktar skönt i ansiktet.
Nu ska jag nog sova i svalkan från det öppna fönstret.

Fast det går inte att somna. Ligger visserligen skönt
men jag hör ljud utanför, konstiga obekanta ljud
som gör att jag alldeles omöjligt kan slappna av.

Till slut inbillar jag mej, tror bestämt
att det är en björn som tassar runt därute.
Han letar efter mat, känner människolukt från vår barack
så han stannar till under mitt öppna fönster, nosar uppåt
sätter ner baken och sträcker upp ramarna,
jag hör redan i förväg hur hans kraftiga långa klor
klöser på fönsterblecket för att häva sej upp och in.

Folk skrattar åt det här
men jag var faktiskt livrädd !

Utmaning igen,

från Tantaluran.

1. Ta närmsta bok, slå upp sid. 18, rad 4. Vad står där?
"...ingen känner mina vänner, mina Almanackebarn !"
( Ur Britt G. Hallqvists barnbok "Spöket flyttar", som låg överst.
Mina barnbarns älsklings-sagohäfte en gång i tiden. )

2. Sträck ut vänsterarm så långt du kan, vad rör du vid ?
Gaveln på min sängs fotända.

3. Vad såg du senast på TV?
Antikrundan från Hjo.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
Närmare 08.00, kanske. ( Den var 07.57 ! )

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Tystnaden.

6. När du senast var ute, vad gjorde du då?
Rastade Totten, min dagmattehund.

7. Vad gjorde du före denna undersökning?
Skrev ett vanligt snigelbrev.

8. Vad finns på din "Att göra lista" idag?
Gå på en av mina mågars 59-årskalas !

9. Vad heter den andra orten du bott på i livet?
Kimsta. Fast Junsele känns närmare.

10. Berätta något som folk inte vet om dej.
Tycker om att titta på Sumobrottning !

11. Bonusar - med högst 8 ord.
Förstår inte frågan !

12. Vilka lämnar du utmaningen vidare till ?
Kanske Gun kan roa oss lite?

Minnesvärd måltid.

Vi var i Borga igen, min svägerska och jag.
Stugorna nere vid sjön höll på att repareras,
det gick inte att bo där. Istället blev vi erbjudna
en barack med pentry och sovhytt
upp vid skogskanten bakom bilparkeringen.

Vi var inte så noga, tak över huvudet räckte bra.

Men vi blev hungriga fram på eftermiddan.
Mackorna och termoskaffet hemifrån var slut
och vi längtade efter ett rejält mål mat.

I anslutning till parkeringsplatsen fanns ett kafé
med några bord och en bardisk. På den stod en matsedel
skriven med vit krita på en liten svart tavla,
som erbjöd pulvermos & varmkorv, grillad eller kokt,
pizza eller paj, uppvärmd i mikro
och nånting med fisk - fjällfisk,
som vi valde utan några större förväntningar.

Det dröjde ett tag - ett ganska bra tag, tyckte vi.
Men så kom kvinnan fram till oss med en stekpanna,
som var svart och stor som minst två vanliga stekpannor,
ställde den rykande het, smörfräsande, ljuvligt doftande
mitt på bordet framför oss och sa "Var så goda och ät !"

I den väldiga stekpannan låg två hela stora rödingar,
klyftpotatis, paprika och lök,
stekt alltihop tillsammans i en sås på grädde och smör.

Vi bara vräkte i oss... Rubb och stubb... Någe så gott !!!

P.S.
Återkommer om björnfrossan.

Ny Bodil Malmsten.

Ni som tycker om Bodil Malmsten,
vet ni att hon finns ute med ny bok ?

Den heter "Sista boken från Finistére".

För att uppleva den rätta
Bodil Malmsten-känslan
ska ni höra henne läsa den själv.

Talbok alltså.

Ifall inte ni förstå-sej-påare
kan lyssna genom datan ?

Biltur till Borga.

Min svägerska och jag åkte inte bara till Saxnäs,
ett par somrar tog vi en tur till Borgafjäll också

Jag minns inte riktigt hur vi kom dit.
Åkte vi över Vällingberget,
Granåsen och därifrån till Dorotea,
eller tog vi vägen över Åsele ?

Borga har sitt högfjällshotell,
ritat av Ralph Erskine - den berömde -
byggt så att hotell-taken ser ut
som en fortsättning på fjällmassiven bakom.

Där övernattade vi inte, istället hyrde vi en stuga
vid sjöstranden, med mäktiga Borgahällan tvärs över.

Första stugan vi fick, där gick inte dörren att låsa.
"Ingen fara, ni kan sova lungt ändå", påstod ägaren !
Fast då vi envisades, fick vi till slut en annan stuga.

En natt kom ett åskväder. Åsk-knallarna ekade
mellan fjälltopparna, liksom dubbelt upp i styrka.
Gick inte sova, vi satt uppe, rädda men fashinerade.

I den rena luften efter regnet tog vi nästa dag
en promenad till Storjola - vid vägs ände.
Därifrån går vandringsleder till platser flera mil bort.
Klimpfjäll, Stekenjokk, Ankarvattnet o.s.v.

Lätt drömma om en fjällvandring till någon av dem,
men vi vände om efter Storjola och gick tillbaka.

Jag minns en häftig middag i Borga en gång
och jag minns björnfrossa från en annan gång.
Återkommer...

Att råka bli gammal.

Nedanstående dikt har jag fått
av min goda vän Gunilla. Hon tycker att
alla som arbetar med gamla och sjuka
skulle få läsa den innan dom fick anställning.

Hon berättar om den gamla kvinnan som satt
hela dagarna och tittade ut genom fönstret
från långvårdsavdelningen. Personalen lät henne
vara och trodde inte att hon var intresserad
av omgivningen. Vid sin död efterlämnade
den gamla kvinnan denna dikt:

Vad ser Ni systrar, vad ser Ni säg?
Tänker Ni inom Er, när Ni tittar på mig:

"En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar
när Ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad Ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter Er göra som Ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till."

Är det så Ni tänker när Ni ser mej, säg
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mej.

Jag skall tala om vem jag är som sitter här så still,
som gör vad Ni ber mig om, äter när Ni vill.

- Jag är ett tioårs barn med en far och en mor
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår en volt
vid minnen av löften jag givit och hållt.
Vid tjugofem - nu har jag mina egna små
som behöver mig i hemmets trygga vrå.

En kvinna på tretti, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut.
Men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta
jag minns min glädje, jag minns min smärta
och jag älskar och lever om livet på nytt
och tänker på åren, de allför få som flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om Ni ÖPPNAR era ögon systrar, så ser Ni ej
bara en gammal gumma. Kom närmare, se MEJ.

Nicke Sjödin igen.

Ur hans bok "Minna":

Titlar.

Då vi to lånet
för å bygg lagårn
va de ju mycke papper
å läsa
å fyll i.

Svårest
va nog å veta
va man skull använn
för titel.

Men jag bruke skrive
"Torpare"
för det va jag ju.

Men för hon
va det värre.

Men en morron
såg jag hon hade skreve
- me den där knötter-stilen -
på raden där det stod
Titel eller yrke:

"Hustru".

Å det stämde ju
det å.

Resa till Saxnäs.

För flera somrar sedan tog min svägerska och jag
några semesterdagar för oss själva och åkte upp till
Saxnäs eller Borga. Denna gången blev det Saxnäs.

Ångermanälven följde oss hela vägen
som en navelsträng hemifrån.
Vi åkte förbi ett kraftverk och förbi dammar
tills vi stannade för första fikapausen i Åsele.

I Åsele hade jag bott en period i mitt liv
och där hålls varje år en välbesökt marknad
så vi kände oss nästan som hemma
fast ingenting längre såg ut som jag mindes det.

Vilhelmina nästa ! Där brukade vi tanka bilen.
Bestämde oss för att äta också. Från en tidigare resa
visste jag om ett bra matställe, mitt i stan,
men nu hade det stället bytt både namn och meny
och blev inte alls den matupplevelse vi förväntat oss.

Lång väg kvar med små byar och många ödegårdar.
Vacker natur, ibland ödslig, men norrländskt mäktig.
Höga fjäll i bakgrunden och renar, enstaka eller i grupp
som plötsligt fanns vid sidan om vägen eller mitt på.

Så småningom dök Trappstegsforsen upp framför oss.
Turistanpassad med kiosk, krimskrams och servering.
Andhämtningspaus, snabbfika och inköp av reklamkeps.

Sedan var vi snart i Saxnäs, i stugan vi hade hyrt där.
Intill stranden av Kultsjön med Marsfjället tvärs över.
Solnedgången över fjället och sjön är otroligt grann,
en konstnär påstår att den är omöjlig att måla av,
resultatet blir bara hötorgskonst !

Nästa dag besökte vi Fatmomakke, samernas mötesplats
sen urminnes tid för bröllop, barndop och begravning.
Kyrkan finns kvar med kyrkogården, som ännu används.
Vi tittade in i kåtorna och vi besökte Lapp-Lisas bönekåta.

Från Bernhard Nords bok "I Marsfjällets skugga"
finns på andra sidan Kultsjön, strax före Marsliden
en liten stuga med ett enda rum och med torvtak
där bokens huvudpersoner ska ha bott och levat.

Vi gick in i stugan, såg den fattiga inredningen
och upplevde lite av atmosfären ifrån B. Nords bok.
Vi skrev våra namn på ett blad i gästboken därinne
och vårt besök kändes bekräftat - vi var där !

Snart är den här !

Redan före halv sex på morron
ljusnar himlen bakom Södergatans höghus
och när jag öppnar balkongdörren
för att andas in och känna på dagens väder
då har småfåglarna i buskarna utanför
börjat sina morgon-serenader också.

Ljuset och fågelsången säjer mej
att visst är våren på gång !

Ylletröjor och långkalsonger.

Det är så kallt i min lägenhet,
jag har frusit hela vintern.
Elementen är bara ljumma
oavsett köldgraderna utomhus.

Jag klär på mej ylletröjor och långkalsonger,
lägger filtar och en trasmatta i TV-fåtöljen,
har t.o.m. suttit där med en mössa på ibland !

Någon tyckte att jag skulle lufta elementen.
Försökte själv, minns att man tog samma sorts nyckel
som man använde till att vrida upp väckarklockan med,
men jag hade ingen sån nyckel i redskapslådan min.

Gick till Sig.Hem och bad om hjälp,
frågade om det gick att få mina element luftade ?
Nää, man gjorde inte så nu för tiden,
men han skulle skicka upp en kille som tittade.

En man kom hit, gick runt och skruvade loss "kranarna"
på alla elementen och sa att nu fick jag nog bättre värme.
Annars fick jag säja till.

Jag märkte just ingen skillnad, så jag sa till.

Sedan dess har det sprungit folk här var och varannan dag
som mätt och antecknat temperaturen i rummens alla vrår,
hur stort in- och utsug det är i köksfläkt och i badrum.
Senast igår kom det en karl med en stor spruta
som han klämde in en sorts gegga med i ventilen i skafferiet.

Hjälper inte detta nu, då måste de visst riva ut
åtminstone skafferiet till att börja med, sa den mannen.

Jag funderar över om det är bättre
att jag fortsätter frysa,
hellre än få inredningen riven ut över golven här ?

Troligen har jag inget att säja till om.

Fast Sig.Hem engagerar sej i alla fall !

Vi kom iväg ändå.

Vad kan en gammal mamma ställa till
när hon menar väl och det ändå blir fel...

Skulle åka med en dotter, måg och barnbarn
till ett födelsedagskalas söder om stan.
De erbjöd sej hämta mej utanför här jag bor
och vi bestämde en tid.

I god tid i förväg gick jag ut och bort till deras utfart
för att de skulle slippa köra extra fram till mitt hus.
Ställde mej på gatan utanför och väntade.
Det tog tid, men ingen kom. Jag stod där i snålblåsten
och tyckte det var konstigt, de brukade ju passa tider.
Någonting måste ha hänt.

Jag var just på väg att gå och ringa på deras dörr,
när mågen kommer körande, stannar bredvid mej,
vevar ner rutan och undrar vad jag står där för ?!

De hade också varit ute i god tid, kört fram till
den vanliga mötesplatsen utanför huset här jag bor,
stått där och väntat utan att jag dök upp.
Jag svarade inte på telefon och jag öppnade inte
när dottern gick upp och ringde på min dörr.
Någonting måste ha hänt.

Andra dottern, som fanns på gångavstånd,
hon hade nycklarna till min lägenhet.
Systrarna var på väg att gå in tillsammans och kolla
- sedan fick de väl ringa brandkåren eller nåt -
när jag plötsligt dyker upp vid liv och utan skador.

Jag såg bara lättnad i deras ögon.

Vi hade gått ut samtidigt, men märkte inte varandra
för jag gick innervägen med en påse till soprummet.

Bedövningsmedel.

För några dagar sedan bloggade Baronessan
under rubriken "Var god skölj" om hur vedervärdigt
hon tyckte att reklamens munsköljmedel smakade.
Hon jämförde det med toarengöringsmedel.

Jag borde ha blivit varnad !

Jag är säker på att reklam inte biter på mej.
Så mycket som jag pinas av TV:s alla avbrott för reklam
som alltid förstör helheten i det jag satt mej för att se
så måste detta oupphörliga tjat ha motsatt verkan,
nånting annat är omöjligt !

Men man slipper inte undan, alla reklammakare vet
hur de ska påverka även den mest motsträviga.

Efter all ständigt återkommande reklam-tvångsmatning
blev jag till slut osäker på om det bara var jag
som inte köpte deras undermedel ?

Ifall jag nu var den enda
som gick omkring med dålig andedräkt ?

Inte behövde väl dundermedlet smaka så illa heller,
vid alla mina år hade jag ju provat det mesta
och ändå bevisligen överlevt - so what !

Baronessan hade rätt
och hon som spolade ner alltihopa i toan,
hon gjorde också det enda raka.

Hört talas om Vademecum ?!

En läsupplevelse.

"Att läsa en bok för första gången
är som att finna en ny vän;
att läsa om den är som att återse en gammal bekant."

Det blev en fantastisk läsupplevelse
och min första kontakt med Göran Tunström
när han själv läste sin bok "Juloratoriet"
som följetong i radion ett år.

Jag har lånat "Juloratoriet" som talbok på bibblan,
följt händelserna i boken en gång till,
njutit av Göran Tunströms röst
och kommit människorna i hans berättelse nära igen.

Själv säjer han om sin "Juloratoriet" att:
"...rör sej i det själarnas gränsland
där vi blir synliga för varandra."

För "Juloratoriet" fick han i början av 1980-talet
Stora romanpriset och Nordiska rådets litteraturpris.

Jag har en bok av Tunström som heter "Tjuven".
Jag minns inte handlingen,
men jag ska nog läsa om den - också.

Min onda rygg.

Ont i ryggen - låter det bekant ?
Som yngre har jag haft min beskärda del,
fast nu på äldre dar hugger det till ibland bara,
ihop med dammsugaren eller andra trista saker.

Förr var ryggen en ständigt återkommande plåga.
Från periodvis bli totalt förhindrad att röra mej
till att det allra värsta hade hunnit klinga av
och det gick att lära sej leva med det onda.

Kotknackare och kuckelgubbar kunde inte hjälpa.
I väntrummet till en kiropraktor, nästan full av folk,
orkade jag inte sitta utan la mej ner på golvet.
När jag väl kom in förstörde jag vår personkemi
med att fråga "Du bryter väl inte ryggen av mej ?!"

En gång i bilen hem från Norrland låg jag i baksätet.
Kissnödig vid ett rastställe utanför Gävle.
Toaletterna låg på andra sidan vägen.
Över dit skulle jag inte ta mej i semestertrafiken.
Min man hjälpte mej utför slänten på vår sida vägen.
Det var brant, men han höll i mej. När jag äntligen
fick kissa, då ser jag hur allt rinner över mina skor
utan att kunna göra ett skvatt ( ett skvätt ! ) åt det !

En annan gång skulle jag hem från jobbet
då min man kom med bilen och hämtade mej.
Fram till bilen var det ishalka, jag riktigt kände
hur ont det gjorde i min redan onda rygg
ifall jag skulle råka halka till där och falla.

Jag klarade mej över isen fram till bilen
och jag fick upp dörren till passagerarsätet i fram.

Men sedan hände alltihopa blixtsnabbt -
mina ben halkade till, for iväg båda två inunder bilen,
ändan åkte i backen med en duns
och huvet landade med hakan precis på stolssätet.
Liksom förvånad satt jag där och bara tittade på min man.

Han gapskrattade - högt och länge,
det gick naturligtvis inte att låta bli.

Åldersdemens.

En i bekantskapskretsen börjar bli dement.

Förvirrad, glömsk, hittar inte orden.
Svårt skilja på verklighet och fantasi.
Invanda rutiner stämmer inte längre
utan rörs ihop till kaos.

Hon försöker dölja att det förhåller sej så,
låtsas som det regnar,
skyller på åldern eller magen.

Och jag spelar med, skojar bort,
låtsas också som att det bara regnar.

Hon har säkert anhöriga som talar om
för henne hur förvirrad och urspårad hon är.

Jag intalar mej - jag tror - att hon och jag
med vårt låtsas-regnväder hjälper till
att hon orkar hålla ställningarna än ett litet tag.

Pete Seeger.

På radion igårkväll meddelades
att Pepe Seeger har tilldelats ett musikpris.
( Jag kommer inte ihåg vad det hette. )

Han är en amerikansk sångare och låtskrivare,
hans "Guantanamera" tyckte min man mycket om.

Jag ser Pete Seeger med samma ögon
som jag ser James Dean,
de är för evigt unga - for ever young.

Nu påstod de att Pete Seeger är 90 år... ?!

Fettisdag.

Fettisdag igår.
( Är en dag sen. )
Vädret stämde överens med dagen,
utevänligt, behagligt nollgradigt.

Jag minns fettisdagarna när jag gick i skolan,
i alla fall en av dem. Friluftsdag kanske det var.

Ute på skidor nånstans, stannade till vid en lada,
hur vi stod lutade mot ladans vägg i solskenet
och åt en apelsin.

Jag minns apelsinen som nånting överdådigt.
Frukt hade börjat finnas igen efter krigsåren.
"För det har kommit en båt med bananer"
sjöng Harry Brandelius i radion.

Det var lite lyxigt att stå där i solskenet
med en egen apelsin alldeles för mej själv
utan att behöva dela den med ett syskon.

Jag åt apelsinen långsamt.
Gnagde först av det vita från skalet
och det vita som satt löst runt själva frukten.
Sedan höll jag apelsinen mellan händerna,
kände på den, luktade på den,
njöt en stund av att äga den ( tror jag )
innan jag bröt loss första klyftan och började äta.

Fettisdag - det är skidor, solsken och en apelsin.

Kolare.

Jag har en bok efter min Pappa som heter
"Handbok för kolare" av Hilding Bergström.
Den är tryckt i juli 1922.
En lärobok, Pappa har blyertsanteckningar i den.

Var Pappa kolare under någon period i sitt liv ?
Jag vet inte. Men tydligen kunde han yrket
fast jag aldrig hörde honom berätta om det,
han bara sjöng ibland "Jag väntar vid min mila".

Jag letade i Dan Anderssons dikter för att se om där
fanns beskrivet någonstans vad kolaryrket innebar ?
Jag hittade en dikt som litegrann beskriver
stämningen vid en kolmila.
Kanske att min Pappa hade upplevt det så ?

"Milrök: II" heter dikten:

En gång i ändlösa skogar, där urbergen stupande stå,
bortom svindlande, vida myrar, där timmarna dödstysta gå,
där välvde i smältvit hetta ett bål under stubbade bryn,
där tumlade väldig och vitgrå den fräna röken mot skyn.
Där kring gick en sotig mänska med ögon som matt porslin
och svettades hett under sotet i de vassaste vindarnas vin.

Själva kolaryrket hittade jag ingen beskrivning av
annat än det som förklaras i läroboken.

Rapport från ett matfat.

En ny utmaning från Tantaluran !

Denna gång vad jag tycker om Tantalurans
egna 5-rätters URK-mat,
som delvis verkar vara hennes barndoms
plågsamma tvingas-äta-upplevelser:

1. Fläsklägg med rotmos.
2. Bondomelett.
3. Dillkött.
4. Blodigt kött.
5. Köpta kroppkakor.

Svar:
Får jag göra kroppkakorna själv,
då kan jag äta alltihopa !

På min egen lista blir det svårare,
jag gillar egentligen all sorts mat.
Men det jag ändå undviker är:

1. Alltför hot mat.
2. Bönor och linser.
3. Kokos i både mat och kakor.
4. Min barndoms lappskojs.
5. Per Morbergs slafs-rätter.

Skulle vara kul få läsa en kommentar
där min kompis Gun berättar vad hon tycker.

Böcker berättar.

Någon sa: "Kalla mej rashatare om ni vill,
men bor man i Sverige ska man leva som en svensk,
annars åka tillbaka dit man kom ifrån !"

Jag läser Khaled Hosseinis "Tusen strålande solar".
Det är Afganistan, kvinnor i burkas, patriarkat.
Så långt jag nu har hunnit lyssna ( talbok )
tycker jag mej förstå livet det lever,
kan litegrann sätta mej in i deras kultur.

Måste det finnas gränser
mellan alla olika kulturer och religioner ?
Tänk om vi kunde acceptera varandras olikheter
och se det som är positivt istället för tvärtom !

Vi kan inte ändra på att Sverige
har blivit så mångkulturellt som det nu är.
Fördelarna med att det förhåller sej så
måste överväga nackdelarna,

om vi tänker efter.

Bokstafett.

Från Tantaluran har jag fått en utmaning
om en bokstafett som lyder:

1. Ta fram en bok som du gillar och som har minst 123 sidor.
2. Slå upp sidan 123.
3. Leta efter 5:te meningen.
4. Citera de följande 3 meningarna.
5. Skicka vidare till minst en av dina bokvänner.

Jag lånar talböcker från bibblan,
där jag inte hittar några sidor.

Istället nöp jag en diktbok, Lyrikboken
och där på sid 123 står en hel dikt utan punkter,
allt i en enda mening, av Lars Bäckström
som heter Efter frukosten

En äggrand på vaxduken gör motstånd mot
wettextrasan och den skrapande nageln,
teblad sköljer över ytan av kopparnas bottensörja
när de balanseras bort från bordet,
en dammtuss har förenat sig med jord
och blöta vetepuffar på sopskyffeln,
barnets avslickade bröd med porerna
tilltäppta av saliv och matfett finner sin befrielse
mellan avdukarens tänder och tunga,
i hans inres raffineringsverk sker hoparbetningen
av salt och socker,
söt och sur mjölk,
omeletten, mjukosten och margarinet.

Skickar nu vidare till den det behagar !

Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön.

Jag fryser.
Min lägenhet är av det kallare slaget.
Kanske behöver elementen luftas ?
Kanske ska ventilen i skafferiet stängas ?
Kanske både - och ?

Klär på mej i långärmat och långkalsong-at.
Efter en promenad runt Måby blir jag varm,
men orkar inte mer än en vända,
efter ett par timmar så fryser jag igen.

Minns barndomens hemsydda grå vadmalsbyxor.
Vadmal var varmt under lång och kall skolväg.

Ingen annan i skolan hade såna byxor.
( Fast ingen annan hade så lång skolväg heller. )

Byxorna var stora, rymliga, bylsiga
med resår längst ner på benen.
Oj, så jag skämdes för dem !

När vi hade bytt om för en gymnastiklektion
och hängt upp våra kläder på krokar under vägghyllan,
då ser jag än idag hur mina vadmalsbyxor utmärker sej
som det största och fulaste plagget av alla där.

Hann jag växa ur dem till nästa vinter, tro ?

Det gula skolhuset.

På www.junsele.nu finns en bild
av skolan som jag gick sex år i.

Fast jag aldrig tyckte om att gå dit
blir jag nostalgisk när jag ser bilden.

Bakom fönstren längst ner gick jag första klass
och det sista året innanför fönstren högst upp.

Skolhuset framkallar också minnen
om livet jag levde utanför skolan.
Vardagar, julferier och sommarlov...

Men hela tiden fanns skolan ändå med
som det centrum hela tillvaron rullade kring.

Nu efter alla år som gått skulle byggnaden rivas,
tills någon kom på att den kunde användas till annat.

Mina minnens gula skolhus får stå kvar !

Darwin och Gud.

Igår skulle Darwin ha fyllt 200 år.
Han med "Arternas uppkomst"
och idén om det naturliga urvalet
som säjer att utan gudomlig medverkan
så härstammar vi från aporna.

Antingen tror man på Darwin
eller så tror man på Gud.
Punkt.

Om min allra första början i årmiljarderna
var en liten bakterie bara,
så måste ändå Någon ha skapat den bakterien.

Så jag tror både på Darwin och på Gud !

Träff med handarbete.

Varje onsdag är vi några pensionärer
som träffas och handarbetar tillsammans.

Onsdag förra veckan blev en av oss sjuk där.
Illamående, nästan medvetslös och över 90 år...

Ambulansen kom, la henne på en bår och åkte iväg.
Naturligtvis blev vi oroliga - hur skulle det gå ?

Onsdag idag, veckan efter, när vi samlas igen
så dyker också vår 90-plussare upp !

Och det kändes som vi ville ropa ett högt hurra !

Aurora.

Jag är morrontidig, alltid uppe med tuppen.
Sätter igång radion, den blir som ett sällskap.

Ettan kör nyheter och politik, samma hela morron.
På trean pratas det snabbt och obegripligt
och spelas ungdomlig musik som pålägg.
Jag orkar inte med någondera av dem.

Men så upptäckte jag tvåans morronprogram Aurora.
Det är avslappnat, rogivande och faktiskt lättsamt.

Jag kan ingenting om klassisk musik,
kan inte skilja olika musikstycken åt
och vet inte namnen på några kompositörer.

Idag, nu nyss, skulle där spelas - sas det -
pappa Leopold Mozarts trumpetkonsert, första satsen.

Och jag kände igen musikstycket !

För två år sedan satt jag i min systers
och svågers bil, på hemväg från vår brors begravning.
Det var en sen och tung novemberkväll,
men med nysnö och månsken utanför bilrutorna.

Min syster satte på en CD - Mozart, sa hon.
Vi satt tysta, i egna tankar, ingen sa nåt.

Hela vår väg Ådalen ner
lyste fullmånen på all den vita snön
och ihop med den dämpade musiken
blev allting till ett vackert efterspel,
fullt värdigt min brors minne.

Stycket jag kände igen i radion nu -
det var musiken ifrån denna händelse.

Chicago.

Den tiden då jag växte upp så var kortspel syndigt.
Det berättades att fäder gick på krogen avlöningsdagen,
söp sej fulla och satsade pengarna på kortspel,
medan deras familjer blev utan både mat och kläder.
En kortlek var liktydligt med djävulens redskap.

Jag tyckte om att spela kort !

En gång i livet blev det min räddning, tror jag.

Jag skulle träffa min svärfar för första gången
och gruvade väldigt flera dagar innan.
Vad skulle vi prata om när jag kom dit
och vad skulle han tycka om mej ?

När jag till slut ändå kommer innanför dörrn där
då sitter svärfar vid köksbordet
tillsammans med några vänner och spelar kort.

Det tog inte mer än fem minuter
så sitter jag också vid bordet och spelar med !

Utan att jag märkte hur det gick till
så blev hela samvaron bara naturlig och okonstlad.

Tack vare en kortlek !

Namnas sjal.

Det är kallare än vanligt idag, 12 minusgrader
och innan solen hinner stiga upp
sjunker termometern ännu någon grad.

Då jag växte upp var 25-30 gr kallt inte så ovanligt.
Jag minns knarret av snön under skosulorna,
jag minns norrskenet - jag har hört det spraka -
och jag minns mina kalla tre km till skolan vintertid.

Såna gånger kunde Mamma, utanpå ytterkläderna
vira in mej i en stor lång yllesjal innan jag gick.
Sjalen var randig i beige, brunt och vitt.
Farfars mamma hade ägt den en gång i forntiden.

Att vara inlindad i denna sjal, som en kåldolme
och riskera att någon av klasskamraterna
råkade få syn på mej
det skulle jag aldrig i livet stå ut med,
hellre frös jag ihjäl !

Så i god tid innan jag närmade mej skolan
så tog jag av mej sjalen, knölade ihop den
och grävde ner den i en snödriva.

Där fick den ligga och skämmas tills jag gick hem igen.

Frukt och Grönt.

Jag jobbade på ICA en period,
hade hand om grönsaksdisken där.
Fick nog en dag,
var tvungen skriva av mej:

En morot ligger i sin disk
och väntar på en kund.
Där får den ligga utan risk
att Gerda har nån stund

då hon får tid att kolla in
om moroten mår bra,
har snygg förpackning och är fin
så kunde vill den ta.

När den har legat länge nog
blitt skrumpen, torr och svag
då kommer chefen - undrar nog
vad detta är för slag?!

Han bryter ut i raseri,
vem ska nu köpa den ?!
Det blir förlust och slöseri,
affärn får slå igen !

Då svarar Gerda - trött och matt:
Förstå min sitation,
en morot fordrar också att
få tid och uppmärktion

och vem har ork - vill ha besvär
när ingen ser det lönt?
Tycks ej så noga med det där
som kallas Frukt och Grönt !

En afton på Nipan.

Och här kommer tidningsurklippet!

Hittade en artikel i ett nummer av Jönsel Bla´ä
som berättar om en allsångskväll på festplatsen Nipan
en semester däruppe, en sommar för över 25 år sedan.

I artikeln finns ett foto av publiken, under tak
på fullsatta bänkar över hela den gamla dansbanan.

När jag tittar på fotot och letar bland människorna
hittar jag, ett par bänkrader bakåt, min man och mej
och längst fram på första bänk
sitter våra två första barnbarn
med var sina sånghäften i händerna.

Just då hade vi ingen aning om
att det som var menat bara som lite omväxling
till de vanliga rutinerna en dag under semestern,
om 25 år skulle förvandlas till ett mycket kärt minne.

Med bildbevis och allting !

Karl den XVI och Kalle.

Det är flaggdag idag,
kungen har namnsdag, det är Karl.

Jag hade en bror som också hette Karl.
Han dog för drygt två år sedan.

Fast vi inte brukade träffas så regelbundet
så saknar jag honom.

Särskilt som idag när almanackan påminner mej.

Ett tips.

Jag har gjort en cheesecake idag
på Keso istället för Philadelfiaost.

Smakar väl så bra !

Lass-skjutsare.

Pappa brukade då och då nämna om
när han var lass-skjutsare. Något han höll på med
när han som ung var dräng hos en bonde på byn.

När Pappa blev pensionär och inte längre behövde
gå upp tidigt för sitt arbetes skull, så steg han ändå upp
sin vanliga tid runt 5-snåret, ibland ännu tidigare.

När jag undrade varför han behövde gå upp så tidigt
så skyllde han alltid på sin ungdoms lasskjutsar-epok.
Då måste han upp den tiden för att ge hö till hästarna
så de hann äta innan det blev dags sela på och åka iväg.

Pappas tidiga vanor grundlades då och stannade kvar.
Men vad det innebar att vara lasskjutsare
det tog jag aldrig reda på.

Nu har jag hunnit bli äldre själv
och jag är lika morronpigg som min Pappa var.
Det skulle vara roligt veta mera om lasskjutsarna,
vars morrontidiga arbete påverkade generationer !

Letade på nätet utan att få fram så mycket,
men igår fann jag i Jönsel Bla´ä ( = Junsele Bladet )
en sida om lasskjutsare i Junsele på 20-talet,
berättad och nedskrivet av en Sigvard Grundström.

Han skriver om allt jag ville veta - så jag är nöjd,
men det står alldeles för mycket för att få plats här.

Nyfikenhet.

Skrivtorka.
I brist på annat
- en lägesrapport från 1983.

Jag går här i min lägenhet
och tror att den är min,
men ser till min förlägenhet
att den är också din !

I kökets fönster tittar in
min granne mitt emot
och låter ifrån platsen sin
mej veta vad jag gjort.

Mitt vardagsrum har insyn med
och tro nu inte att
den grannen lämnar mej ifred -
han vet vad här har vatt.

En dag om jag har främmande
och tror att det är mitt
vet jag nästa dag beklämmande
att grannen trott det sitt.

Omtanke blott och bart det var,
påstod en vän en dag.
Jag undrar det jag - var mitt svar.
Fortfarande undrar jag.

Att lyssna.

Det kom ett julkort från en kvinna som jag mötte
för ett par år sedan på en pensionärsträff.
Hon var lite förståndshandikappad, märkte jag
när vi kom att sitta mitt emot varann vid ett bord.

Vi förde inte mycket till samtal, men efter ett tag
började hon berätta för mej om sin barndom.
Alla hennes ord gick inte att fatta, men jag lyssnade.
Hon fortsatte berätta och jag fortsatte försöka lyssna.

Det var ingen bra uppväxt - det förstod jag i alla fall.

Värdesatte hon mitt ansträngda lyssnande
så pass mycket att hon sedan dess
skickar julkort till mej varje år - joo, hon gör det !
Alltid undertecknat med hennes förnamn bara.

Vi behöver lära oss att lyssna,
ibland betyder det nog mera än vad vi kan tro.

Ny kamera, gammal hund.

Jag behövde hjälp idag också

för att få in en bild i bloggen.

Tack Eva !

Det är Totten som har hoppat upp

på ett bord i Vattenparken.

Han brukar bli borstad då han står där.

Även utan borstning - det var för kallt -

så har han blicken fästad på mina händer,

( fast det ser ut som att han tittar in i kameran )

de händer som utdelar hans godis-belöning

för var gång borstningen är undanstökad.

Flickan hette visst Griet.

Jag mindes att jag har sett en tavla,
ett konstverk, som heter "Flicka med pärlörhänge",
så igårkväll när TV visade en film med samma namn
börja jag titta, kanske handlade filmen om den tavlan?

Det gjorde den och jag blev fast - filmen var bra.

Jag hittade en bild på tavlan, den är fascinerande,
jag vill inte släppa blicken ifrån flickansiktet,
nästan att jag kan uppleva hennes insida.

Konstnären hette Johannes Vermeer,
levde på 1600-talet och konstverket
hänger i Haag, på Mauritshuis museum där.

Bildpremiär

Min första bild i bloggen !

Ordspråksbonad.

En vas full av ängsblom
är tysta ensamheten:
Jag vet en liten stuga
i skogarna långt bort.

Jag kommer genom gräset
som ligger vått om natten.
Där står den mörk och ensam.
Jag öppnar tankfullt dörrn

- och står en stund och ler åt
att allting är som förut.
Jag kränger av mig mesen
och börjar göra eld.

Gunnar Ekelöf Non serviam ( 1945 )

En ålderskrämpa ?

Har ni glömt en sak eller gjort fel
emot en annan människa någon gång,
något som inte går att göras om,
som inte går att ställa tillrätta igen ?

Glömt ett möte, ett visst klockslag,
eller glömt en födelsedag.
Hur förargligt det än är
så är det oåterkalleligt, kan inte göras ogjort.

Jag kan ju inte komma dagen efter
med varken mötet eller gratulationen !

Finns det några flera än jag
som har ställt till med en sån här sak ?!

Födelsedag.

"Fylla år är vedervärdigt
men bättre ändå, än att ha fyllt färdigt !"

Ingen har väl undgått märka att jag har fyllt år !

Anhöriga, släkt och vänner har kommit ihåg mej
och uppvaktat på olika sätt
med bl.a. blommor, presenter, kort och tel.-samtal.
Jag fick t.o.m. ett långväga besök av min syster !

Jag gruvade mej så där väldigt i förväg,
- stök och bök och gammeldom -
men trots det ordnade ni allihopa att min 75-årsdag
kom att bli till ett mycket fint minne för mej !

Så jag känner mej uppriktigt rörd och tacksam här.

Nicke Sjödin igen.

På tal om de namn barnen får nu för tiden
så berättar Nicke Sjödin i "Gammelvärla" om
hur namngivning kunde gå till en gång.

En gubbe som hette Jan kokte falit go´n mese,
så han kallades Mese-Jan.

Pojken hans hette Danel - MeseJansDanel.

End´n som överlevde av hans barn
hette Alik - MeseJansDanelAlik.

Den där Alik kunde int`
tänka sej nåt bättre namn åt pojken sin,
så han fick heta Alik också.

Men för att skilja han från pappa sin
kallades han DanelAlicken.
Det blev hopdraget till Dalicken,
MeseJansDanelAlickaDalicken.

Han flytta ihop me en käring som hette Tim
- i tellnamn.
MeseJansDanelAlika-DalickensTim.

Hon hade en pojk som hette Nils,
men dom kalla´n för Nick
för han hang mä huve.

Han fick äta bara kall-gröten,
för det tog sådan tid för käringa att ropa åt´n:

"Hördu MeseJansDanelAlika-DalickensTimsta Nick,
kom in å få dej en gröt."

Efter helgerna.

Det känns som en befrielse, en lättnad
att det har blivit vardag igen efter alla helger.
Som pensionär tycker jag så,
men förstår inte riktigt varför.

Alla dagar ska ju vara likadana,
söndag som vardag lika enahanda
eller fria för meningsfulla aktiviteter.
Vilket av alternativen, det väljer jag själv.

Så för mej som pensionär,
vad är det för fel på helger ?

Svea.

Svea har namnsdag idag. Min Mamma hette Svea,
var född på juldagen och med namnsdag under nyåret.
Bland alla julklappar och nyårsfiranden
kunde jag glömma hennes bemärkelsedagar ibland.
Det var oförlåtligt, pinsamt och gav mej samvetskval.
Men Mamma tyckte inte det gjorde nåt. För sin del
ville hon helst slippa all uppmärksamhet. Hon var sån.

Sommartid tyckte Mamma om att sitta ute och sola sej.
Ensam eller ihop med andra tanter på äldreboendet.
För att slippa sol direkt i ansiktet hade Mamma på sej
en av Pappas skärmmössor, den med reklam från OK.

Min syster och jag skaffade en solhatt till Mamma,
gjord i strå, med brätte, luftig, diskret gråblå, snygg.
Åkte hem, bad Mamma prova hatten, se sej i spegeln
och titta så fin hela hon blev i den vackra hatten !

Mamma sa att det var den vackraste hatt hon haft,
tyckte att vi var då för snälla, kosta på henne sånt...

Fast hon fortsatte ändå med Pappas reklammössa,
jag såg henne aldrig sitta ute med vår solhatt på sej.
När jag frågade varför, då förklarade hon
att den vackra hatten ju var alldeles för vacker
för att hon skulle kunna använda den. Hon var sån.