På en bänk i en park.

Jag satt på en bänk i Vattenparken en dag,
njöt av en av vårens första solskensdagar.
Vi hade gått en ordentlig runda, Totten och jag,
det var skönt vila benen en stund.

Hunden hade hoppat upp på bordet, lagt sej ner där,
jag satt intill på bänken och blundade avslappnat.
Lite sövande ljud hördes från trafiken en bit bort,
men ibland hörde jag också ljudet ifrån en såg.

Alltid, i alla fall ofta, när jag hör någon såga i trä
blir det som att trycka på en knapp inne i huvet mitt
och jag är tillbaka i min barndom på 40-talet
då det gamla huset som vi bodde i blev ombyggt.

Jag ser Pappa och farfar ihop med andra farbröder
Ernst Engman, Daniel August - jag kan en del namn -
hur de spikar, sågar och jobbar med ombyggningen.

Vi bodde i bryggstugan under tiden.
Det var sommar och jag var bara fem-sex år.

På en bänk i Vattenparken sjuttio år senare
där jag sitter och hör ljudet från någon som sågar i trä
kan jag uppleva en aning av barndomens trygghet igen.