Tag plats, stäng dörrarna!

Tycker inte om pendeltåg och tunnelbana,
men som ensam fick jag ändå börja anlita dem ibland.

Åkte med pendeln till södra Sthlm tidigt en morron.
Trångt i tåget och flera som steg på vid varje station
ihopträngda, tysta, koncentrerade på sej själva.

Bara det att sitta med folks ansikten mitt emot mej...
Ifall inte alla ansiktena tittade på mej
så kunde jag omöjligt undvika att stirra på dem.
En lättnad att komma fram till Centralen och stiga av.

Skulle fortsätta med tunnelbanan - måste hitta rätt en!
Osäker på åt vilket håll jag skulle gå,
men massan av människor rörde sej
åt ett och samma håll, så jag följde bara med.

Det bar iväg uppför en trappa - fel, förstod jag
och vände om. Folk protesterade, blev hindrade,
gruffade förargat, men släppte ändå fram mej.

Nästan direkt kom jag med i en annan grupp
där folk rörde sej åt motsatt håll, nedför en trappa.
Det kändes bättre - rätt håll, hoppades jag.

Vi hamnade under jord. Det var lågt i tak.
Alla gick i rask takt, framåt, framåt.
Jag tyckte vi rörde oss som en skock renar
hjälplöst fångade i trång gemensam fålla.

Till slut mötte människorna framför mej en spärr
och medan de fortsatte att gå höll de sina biljetter
i en springa på sidan om, så att spärren öppnades
och alla, utan att stanna till, kunde fortsätta framåt.

Tills det blev min tur ! Det var ju omöjligt
att få mitt långsmala förköpshäfte att passa in
i den där springan - det blev tvärstopp !

Han bakom mej klev på hälen på min ena sko
och jag hörde flera röster som muttrade irriterat.

Man kan ju undra hur jag kom dit jag skulle ?!