Snälla barn.

"Va´ snälla barn du har", säjer en väninna till mej.
Underförstått - det har inte hon.

Joo, idag har mitt äldsta varit med mej och handlat,
skjutsat från ena affärn till den andra.

Samma vad det är så ställer mina barn upp !

Jag är nog priviligerad.

Nya fötter.

Som första kund imorse
hade jag tid hos fotvården.

Brukar inte lämna Totten ensam hemma,
han är helt döv och kanske därför
som han måste se mej.
Han följer mej mellan rummen jag går till,
måste hela tiden veta var jag är.

Men nu hade han somnat så hårt
att han inte märkte då jag gick ut.

När jag kom tillbaka efter nån timme
låg han kvar på samma plats och sov fortfarande,
som om ingenting alls hade hänt.

Men det hade det - hänt alltså.
Fotvårdsmänniskan har gjort mina fötter som nya,
det känns som att jag går på mjuka moln.

Det kom en inbjudan.

Mitt första barnbarn fyller 30 år i höst här.
Häromdagen fick jag ett inbjudningskort.
O.s.a. - dom vill väl veta hur stor tårta dom behöver baka.

30 år har alltså gått sedan hon föddes.
Jag minns den dagen glasklart.
Minns var jag befann mej då jag fick veta att hon var född,
minns vilket väder det var,
minns vad vi sa, nyblivna morfadern och jag.

Minns bilresan till Huddinge Sjukhus,
minns svårigheten att hitta rätt avdelning där,
minns sköterskan som stod som en koloss i vägen
framför rummet och vägrade släppa in oss
förrän jag hade talat om vår dotters födelsedatum.
Naturligtvis blandade jag ihop siffrorna.

Därinne låg hon, vår dotter, i sin säng,
var det sant att jag äntligen var där ?!
Kramar, tårar, sentiment...

I en fåtölj bredvid satt pappan
och höll sitt nyfödda flickebarn i famnen.
Låter tryggt och bra, i skrift så här i efterhand,
men där just då hade jag inga andra tankar i huvudet
än att han skulle råka tappa henne i golvet.

Efteråt, i bilen tillbaka hem,
oroades jag över hur dom nyblivna föräldrarna
skulle klara av att vara just föräldrar,
det kändes oöverstigligt, dom var ju så unga, oerfarna.

Men så körde vi förbi en bil som hade voltat
och jag tänkte att dom kunde ha varit med där också,
men det var dom nu inte, tack och lov !
Min oro släppte, dom var ju i trygghet i Huddinge.

Och nu har det hunnit gå 30 år.

Då gubben min åkte på semester.

"Se efter att ta väl reda på dej nu",
sa du till mej då du for.

Joo, nog tänkte jag göra det !
Få vara ifred
och utan att du lade dej i allting
kunna sätta händerna mina
till precis vad jag hade lust till.
Hålla dom alldeles stilla, om så var !

Sen hann du inte utanför dörren
förrän det kändes som om
en hel vägg var borta hemma här.

Nog är väl sånt här
den där kärleken dom talar om ?

13 november 1983.

Sommar, sommar, sommar.

Över 30 gr i skuggan !
Tropisk värme.
För varmt att uträtta nånting,
för varmt att ens äta
och för varmt att sova på nätterna.

Det spanska manana,
då allt sker i slow motion,
blir mer begripligt.
Människorna därnere är inte lata,
det är en överlevnadsinstinkt !

Hos hårfrisörskan.

Jag har varit till frissan idag och klippt mej.
Som vanligt är jag ute i god tid,
hinner titta runt i lokalen, känna av atmosfären.

Modärnt ställe, ung personal,
speglar vart jag än tittar, hög ungdomlig musik.
Överallt burkar, flaskor och tuber i pastellfärger
med innehåll som jag bara kan gissa mej till.

Känner mej främmande där, passar inte in.
Saknar bussiga Barbro på Stockholmsvägen,
som slutade som frissa för länge sedan.

Till slut kommer en ung flicka fram
och tar hand om mej.
Tystlåten, lite inne i sin egen värld bara.
Hon frågar hur jag vill bli klippt ?
Jag har ingen aning,
ber henne bara att korta av håret 1½ cm.

Efter en stund sa nån av oss nånting
och samtalet kom in på hundar - hon hade två st.
Atmosfären blev genast mycket gemytligare.

Hon hette Hanna och hon klippte ganska bra.

Doris Berglund i Övra by.

Den första jag mötte då jag steg ur bilen i Junsele,
det var Doris Berglund.
Sveriges enda kvinnliga skogshuggare.
Ensam invånare i Övra by, 3 mil norr om Junsele,
vaktmästare för K-märkta kapellet där
och klockare på midnattsmässan som hölls där
vid avslutningen på Musikveckan i Junsele.

Age Elsberg har skrivit om henne
i "Ensam kvinna i ödemarksby"
och Tord Åhman, sångare och underhållare,
har gjort en film om henne.

Doris Berglund var också en av "100 höjdare"
programmet som Fredrik och Filip gjorde i TV 5.

Hon är en särling, kanske inte så erkänd
av människorna hemmavid
som den livs-konstnär hon ändå är.
Ingen blir profet i sin egen stad, säjs det.

Men henne mötte jag och hon kände igen mej
från en konfirmandträff för många år sedan.

Tillbaka från hastigt påkommen resa.

Jag hann inte varken gruva eller planera,
hade bara att hänga på dom som redan visste
vart man tog vägen och hur man bar sej åt.

Flyg till Östersund, sedan hyrbil till Junsele,
den plats på jorden där rötterna våra lever kvar.

Inkvartering hos kära släktingar,
som blir uppriktigt glada då vi kommer.

Hela tiden medan vi är där
bjuds vi på service och dignande bord.
Dygnets timmar vill nästan inte räcka till
för att hinna umgås och prata om allt
som vi skulle vilja, nu när vi äntligen möts.

Men tvärt blir det ändå dags att bryta upp
och åka tillbaka till Märsta igen.

Det kändes lite avklippt.

Oväntad vända.

Min ena dotter och måg
ska iväg på en semestertripp några dar.

Dom tänker dra med sej mej också.
Det ska bli hurtigt !

Blogguppehåll under tiden.

Ett nyinköp.

Jag behövde en ny kofta.
När jag handlade på ICA senast
fick jag se att det var rea på kläder där
och mitt framför ögonen mina
hängde en kofta i min storlek.

Den var randig. På tvären.
Breda ränder i svart och grått.

Vem i strl. 46 vill ha tvärrandigt på sej - inte jag.
Men till slut fick reapriset och storleken ändå avgöra,
kvaliten var inte så tokig heller
och jag behövde den, så jag köpte den.

Efteråt har jag aldrig sett så mycket människor
med tvärrandiga kläder på sej,
kolla ska ni få se - var och varannan faktiskt !

Har jag, utan att veta om det, gått och blivit modärn ?!

Kackeleja.

När man blir äldre minns man gärna saker som hände förr.
Därför blir det mest sådant jag skriver om. Alltså.

Vi hade höns hemma. Som skrek och flaxa iväg
om man försökte röra vid dom.
( Jag kände så väl igen uppsynen på Baronessans
två tuppkycklingar - by the way ! )

Men som barn hade jag en tam höna som hette Kackeleja.
Hon blev nästan lite av en kompis till mej,
jag kunde bära henne i famnen
och lekte väl på nåt vis med henne.
Kan aldrig tänka mej att hon var nån värphöna,
hon fick nog leva för min skull bara.
Hur gammal kan höns bli ? Det vet jag inte,
men en morron låg Kackeleja död i hönshuset.

På den tiden var det vanligt att man satte
en svart armbindel, ett sorgband, på kappärmen
när någon närstående hade avlidit.

Jag satte fast sorgbandet på min tröjärm
och kunde inte förstå
varför jag inte fick behålla det på,
varför dom tog det av mej ?
Min Kackeleja var ju död !

Tystnad.

Vissa dagar kan ljud nästan göra en galen.

På bussen när hon bredvid pratar i sin mobil
högljutt och utan avbrott hela sträckan
från Eurostop till Märsta station.

En enveten grästrimmer som jagar
vartenda grässtrå runt alla buskar
utanför mitt öppna sängkammarfönster.

När radion bara skrapar och låter illa
när jag ska lyssna och jag inte kan hitta
en enda bättre kanal.

När jag har stängt både fönster och radio
för att det äntligen ska bli tyst,
men hunden istället,
som sover i sin korg bredvid mej,
drar världens timmerstockar.

På Törberget.

Barnen var i skolåldern, det var sommar
och vi var hemma i Norrland på semester.

Min Pappa visste om ett ställe, uppe på ett berg,
där den mossa växte som man har till julpynt.
Han och jag gick dit en dag för att plocka en kasse.

Berget var högt, tät skog, stenigt, svårt ta sej upp,
lite av en Everest-klättring kunde jag inbilla mej.

Väl uppe när vi började plocka av mossan
fick jag syn på stammen på en grov tall
där en björn klöst och rivit loss remsor av barken
och det var gjort nyligen, det kunde man se,
märkena där han trampat runt tallen fanns kvar.

Jag blev livrädd även fast jag inte såg björnen.
Hade Pappa sett den ? Men säkert såg björnen oss !

Pappa lugnade mej, sa att det var så brant här
att björnen inte kunde springa nerför,
ingen fara, vi skulle lätt hinna undan den.

Och jag trodde honom !

Någon björn såg jag aldrig,
men utan tvivel såg den mej.

Lite skryt.

Vill tala om att limericken är egenhändigt tillverkad
för en tävling om ett halsband i Hem. Veckotidn.
för några år sedan.
Man skulle skriva en dikt där ordet pärla ingick.
Enklare få till en limerick, tyckte jag.

Och med den gick jag och vann halsbandet !

Kollade äktheten hos guldsmeden på Centrum
därför att förpackningen såg mysko ut.
Men han påstod att det var odlade pärlor,
värde ungefär 4000 kr !

Limerick för pärlhalsband.

En krokryggig brud ifrån Särla
gick kyrkgången böjd som en märla.
Men brudgummen sa:
"Det är henne jag vill ha,
för på insidan är hon en pärla."

Hemstickade vantar.

En Nicke Sjödin-dikt till.
Som ett erkännande till oss
som brukar sticka vantar.

"Stickninga."

Innani
himmstöckenvanta
känns omtanken tydligare

än innani
köpenesvanta.

Å omtanken
han värm
han å."

Hermine.

Hermine har namnsdag idag. Så hette min svärmor.
Jag hann aldrig träffa henne, har bara hört berättas
om vilken fin människa hon var. Fadern var byns handlare.
Hermine utbildade sej till konditor.
Hon träffade min svärfar, äldste sonen till en bonde i byn.
Enl. traditionen skulle svärfar överta gården,
men Hermine kunde inte bli bondmora.
Istället fick de en tomt, byggde ett hus
och öppnade kaférörelse i sitt hem.
Hermine bakade brödet. Kaféet blev populärt.
Min man växte upp och vande sej vid
att det alltid fanns hembakade kakor.

Det förändrades när han gifte sej med mej. Fast jag nog försökte
till att börja med, så kunde jag inte, klarade inte av
och ville inte baka kakor. Han fick lära sej att leva med detta faktum.
Men minnet av mamma Hermines kakor föll över honom ibland.
En pingsthelg, tillsammans framför TVn, frågade han mej:
"Tror du att det finns nån fler än vi, som inte har bakat någe till pingst ?"

På allmän begäran, som Eva brukar säja :

Orginaltexten till Nicke Sjödins dikt "Cykla`" :

Cykla` vore
stå här i
gammsommarlagårn.

Ålldeles insänn
värann.

Sadla
syns like hög.

Styra
ha häktes ihop.

Dä syns nästan
som dom stå
å håll ikring
värann.

"Då göbben min for på semester",
den tar vi en annan dag, Anita.

Mina föräldrars båda cyklar.

Bläddrade i en bok på dialekt av Nicke Sjödin. Fann den här dikten
om cyklar, som hamnat på undantag i en gammal sommarlagård.
Sista gången jag var förbi hemma, såg jag dom också.

Dikten ska läsas på Junselemål för att komma till sin rätt,
men hur många nu för tiden begriper det tungomålet ?
Så jag har översatt - den är bra ändå, tycker jag.

"Cyklarna våra står här i sommarlagårn.
Alldeles intill varandra.
Sadlarna syns lika höga.
Styrena har häktats ihop.
Det syns nästan som dom står
och håller omkring varandra."

Till fam. Karlsson.

Varför var ni inte hemma igår ?
Jag var ute på promenad uppåt Tallholma.
Tittade in till hundrastgården.
Inget intressant där, så jag vände om.
Gick förbi dagiset, korsade stora vägen,
drog in mot stigen på andra sidan,
uppför backen, ville bara framåt.

Det började luta nerför, gick fortare gå,
jag brydde mej inte om annat
än att komma över Smedsgränd
och in på eran gård.

Ställde mej framför er dörr,
väntade på att ni skulle öppna,
men fastän jag gnydde så kom ni inte.
Jag satte mej ner och stirrade på dörren.
Lade mej ner, fortsatte stirra, fortsatte vänta.
Jag kan vänta, är faktiskt ganska bra på att vänta.

Men ni kom aldrig,
så till slut var jag tvungen gå därifrån.
Fast jag vände mej om några gånger
för att titta efter ifall ni kanske ändå var där.

Varför var ni inte, säj ?

Vov-vov-hälsn. / Totten.

Småkryp.

Balkonggrannen klagar på tvestjärtar i sin lägenhet.
Hon ser dom överallt. I badrummet när hon går in dit,
i sängkammaren när hon ska sova
och mest kryper det av dom ute på balkongen.

Vi delar samma balkong, grannen och jag.
Det finns ett insynsskydd mellan oss
med springor upptill och nertill, där större djur
än tvestjärtar skulle kunna gå emellan.

Så om småkrypen finns hos henne
då måste jag också ha dom hos mej.

Men jag har inte sett till någe som rör sej,
varken tvestjärtar eller spindlar
eller andra panikframkallande småkryp.

Men när jag sitter därute nu
då känner jag hur det börjar kittlas
på ryggen min och kryper i håret mitt...

forts. Hundliv.

Här kommer en del av våra träffar:

Tindra. Mörkbrun, större, slank.Springer emot oss
med hela sin kropp fladdrande av glädje.
Totten tar emot hennes uppvaktning en stund,
men sedan räcker det, tycker han, vänder och går.

Hektor. Svartgrå, större han med. Men skygg.
Matte säjer han blev orolig/nervös efter att ha blivit
anfallen av en humla ! ( Inte min humla, väl ! )

Wilton. Liten valp av Tottens egen ras.
Inte alls intressant.

Totte 2. Svartvitt lurvigt litet energi-nystan
som studsar runt, över och under Totten i ett, i ett.
Bägge kopplen trasslar genast ihop sej,
det blir vi mattar som avbryter mötet.

Bosse efter morfar. Stor som en kalv. Gråvitt
långt yvigt hår. Visar intresse för Totten,
som morrar och gläfser emot. Och big Bosse backar !

Hilton. Typ våldsam kamphund. Ful men snäll.
Valpigt gåpåig, inställsam. Totten ignorerar honom.
Det verkar vara åldern och inte storleken
som bestämmer rangordningen.

Vi brukar träffa en stor bagge också.
Totten viftar på sin svans och nosar på baggens huvud.
Baggen håller till, glor tyst bara, men nosar tillbaka.
Så står vi en god stund.
Det finns ett stadigt stängsel mellan oss,
annars vet jag ju inte...

Hundliv.

Imorron kommer Totten. En Cavalier King Charles Spaniel. Äkta. Har stor integritet.
Är helt döv, men vi kommunicerar utan problem ändå. Jag är hans dagmatte ibland.
Svårt hålla reda på alla namnen i hans ras, så när folk frågar vilken hund jag har,
då måste jag be att få läsa innantill först, innan jag kan svara.

När vi skaffade hund då barnen var små visste jag inte att äktheten hade betydelse.
Inte förrän en undrade "Mamma, dom säjer att det är en bondhund vi har ?!"
Det var pudel och spets i våran Lady.

Numera avlas det fram nya hundraser hela tiden. Blandningar som görs till egna
äkta raser. Rent omöjligt hålla reda på alla. Vi möter en del av dom, Totten och jag,
när vi är ute på dagarna.

Imorron ska vi berätta om några som brukar träffa oss.

Västanvinden.

Det blåser idag. Ganska hårt. Undrar hur det går
för de av barnen som är ute med båten ?

Annars tycker jag om blåst. Det vet jag ingen
annan som gör och jag undrar varför inte ?

När vinden rör om i dom höga och lummiga träden
mitt emot där jag sitter på balkongen
blir det som vacker musik att få lyssna till.

Att vara ute i blåst som tar tag i en,
känna på vädrets makter,
är också en positiv upplevelse.

Jag tror att vinden blev min vän
medan jag var barn.
Vi bodde nära skogen,
somrarna var en evinnerlig myggplåga.

Tills nån dag då blåsten kom och sopade rent !

Förr var vi två.

Det blir nog en dikt idag också,
därför att jag tittade på ett TV-program
om Sonja Åkesson igårkväll.

Hon är inte riktigt min sorts poet,
men det här duger väl ändå :

"Sol bakom molnen
som gråvitt stål över höstens
tända lövklungor.

Vinden forsar
på ensam hemväg.

Förr var vi två, du !"

Kväll i inlandet.

Så här skriver Harry Martinson
och påminner mej om en sommarkväll
under min barndom:

"Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked."

Skrivtorka.

Ett par visdomsord.

"Jag tycker att allt det här pratet om ålder är löjligt.
Varje gång jag blir ett år äldre blir alla andra det också."
Gloria Swanson.

"Det är en fröjd att se att det finns så många härliga saker
på jorden som jag inte behöver."
Sokrates.

Norge.

Vi var bara förlovade, min man och jag, när vi tillsammans med ett annat par åkte på vår första utlandsresa. Det var tidigt 50-tal, inga charterresor hade börjat. På bio gick "Prinsessa på vift", där Audrey Hepburn åkte vespa med Gregory Peck. Vespa blev väldigt inne. Vi fick låna en vespa, det andra paret ägde redan en och med var sitt tält i packningen åkte vi iväg. Till Norge. Det var c:a 10 år efter kriget, Norge var ett fattigt land, men lika vackert då som nu. Fjällen och fjordarna hade vi väl hört talas om, men jag minns inte att vi kom så långt att vi såg någondera. Det finns ett foto av en bergknalle, där jag har skrivit "Vid Otta såg vi dom första bergen." Jag tror att vi redan från början hade siktet inställt på Stockholm. Vi kom dit och alla fyra fick vi logi och övernattning hos Gun i hennes lilla etta i Enskede.

Det blev Norge flera gånger sedan. I bil tillsammans med barnen, ibland var Pappa med, ibland en släkting. Varje gång med tält och självhushåll. Norge kom vi att tycka om. En resa sedan en gång provade min man och jag på lite lyxliv på ett hotell med utsikt över Trondhjemsfjorden och häromåret följde jag med på en bussresa, där jag verkligen kom att få uppleva Norges storslagna natur. Resans höjdpunkt var besöket på Kjeåsen, en ensam gård på en fjällsida 530 m över Simafjorden vid Hardanger. "Där ingen kunde tro att någon skulle bo" - men det gjorde dom !

En gång Norge - alltid Norge !

forts. Kalle Pe.

Jag hittade en fortsättning på mitt möte med Kalle Pe
som jag bara måste få berätta !

Efter samtalet om rönnblommor och potatisland kom min man ut.
Han hälsade på Kalle Pe med orden "Hur står det till Kalle, mår du bra idag ?"

Joo då, det var ingen större fara, han hade börjat se lite illa bara på gamla dar.
Min man undrade om det var dags skaffa glasögon ?

Nää, svarade Kalle Pe, han hade redan ett par, ärvt efter Sigfrid, sin döde bror,
fast dom gjorde ingen större nytta, fick mest ligga hemma på byrån.

Min man lånade honom sina egna glasögon att provtitta genom.
"Jälarn i den, nu ser jag till och med telefontrådarna över vägen,
de va som f-n, vilken skillnad !!!" Utbrast Kalle Pe.

Min mans övertalningsförsök att han skulle skaffa egna glasögon
verkade lyckas, tills han fick höra vad dom skulle komma att kosta.

Så mycket pengar ville Kalle Pe verkligen inte lägga ut.
Han ansåg att han redan hade sett det mesta här i livet,
han skulle nog klara sej i fortsättningen också.

Och så blev det väl, kan jag tro...