En i bekantskapskretsen börjar bli dement.
Förvirrad, glömsk, hittar inte orden.
Svårt skilja på verklighet och fantasi.
Invanda rutiner stämmer inte längre
utan rörs ihop till kaos.
Hon försöker dölja att det förhåller sej så,
låtsas som det regnar,
skyller på åldern eller magen.
Och jag spelar med, skojar bort,
låtsas också som att det bara regnar.
Hon har säkert anhöriga som talar om
för henne hur förvirrad och urspårad hon är.
Jag intalar mej - jag tror - att hon och jag
med vårt låtsas-regnväder hjälper till
att hon orkar hålla ställningarna än ett litet tag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det säjs, apropå demens.att när man går ut och inte hittar hem så ska man bli orolig för då är det fara på färde. Därför tar jag det säkra för det osäkra och håller mej hemma hela tiden.
Gun, om du visste hur rolig du är !
Skicka en kommentar