Vi kom iväg ändå.

Vad kan en gammal mamma ställa till
när hon menar väl och det ändå blir fel...

Skulle åka med en dotter, måg och barnbarn
till ett födelsedagskalas söder om stan.
De erbjöd sej hämta mej utanför här jag bor
och vi bestämde en tid.

I god tid i förväg gick jag ut och bort till deras utfart
för att de skulle slippa köra extra fram till mitt hus.
Ställde mej på gatan utanför och väntade.
Det tog tid, men ingen kom. Jag stod där i snålblåsten
och tyckte det var konstigt, de brukade ju passa tider.
Någonting måste ha hänt.

Jag var just på väg att gå och ringa på deras dörr,
när mågen kommer körande, stannar bredvid mej,
vevar ner rutan och undrar vad jag står där för ?!

De hade också varit ute i god tid, kört fram till
den vanliga mötesplatsen utanför huset här jag bor,
stått där och väntat utan att jag dök upp.
Jag svarade inte på telefon och jag öppnade inte
när dottern gick upp och ringde på min dörr.
Någonting måste ha hänt.

Andra dottern, som fanns på gångavstånd,
hon hade nycklarna till min lägenhet.
Systrarna var på väg att gå in tillsammans och kolla
- sedan fick de väl ringa brandkåren eller nåt -
när jag plötsligt dyker upp vid liv och utan skador.

Jag såg bara lättnad i deras ögon.

Vi hade gått ut samtidigt, men märkte inte varandra
för jag gick innervägen med en påse till soprummet.