Björn i Borga.

Vi är fortfarande i Borga, min svägerska och jag.
På väg tillbaka till vår barack efter festmåltiden
går vi förbi en fjällbäck. Sätter oss ner där en stund
tittar på vattnet som rinner och lyssnar till porlet
när bäcken jobbar för att komma sej fram.

"Den lilla bäcken mot älven rinner
och älven rinner mot stora hav
och aldrig någonsin mer man finner
vad lilla bäcken blev av."

Sjunger Allan Edvall.

I baracken är det varmt. Nog för varmt att sova.
Svägerskan får sovalkoven för sin del
och jag lägger en madrass på golvet i pentryt.
Var för sej behöver vi inte störa varandras sömn.

När jag lägger mej slår jag upp fönstret på vid gavel.
Några vindpustar letar sej in, fläktar skönt i ansiktet.
Nu ska jag nog sova i svalkan från det öppna fönstret.

Fast det går inte att somna. Ligger visserligen skönt
men jag hör ljud utanför, konstiga obekanta ljud
som gör att jag alldeles omöjligt kan slappna av.

Till slut inbillar jag mej, tror bestämt
att det är en björn som tassar runt därute.
Han letar efter mat, känner människolukt från vår barack
så han stannar till under mitt öppna fönster, nosar uppåt
sätter ner baken och sträcker upp ramarna,
jag hör redan i förväg hur hans kraftiga långa klor
klöser på fönsterblecket för att häva sej upp och in.

Folk skrattar åt det här
men jag var faktiskt livrädd !