Nyårsafton.

Till mina barn, mina barnbarn,
mitt barnbarnsbarn,
mina bonusbarnbarnsbarn,
mina släktingar och mina vänner:

Tack ska ni ha för gamla 2008
och må vi allihopa få ett Gott Nytt 2009 !

Dasshumor.

Nog vet ni hur ett utedass ser ut ?
Nog har ni behövt använda ett sånt nån gång ?

Vi är många som har växt upp med ett utedass.

På en del gårdar hade dassen flera hål i rad,
man kunde följas åt dit, lika många som hålen var
och umgås med varandra medan behoven uträttades.

Hos oss, på vårat dass, fanns det bara två hål,
ett stort för vuxna och ett mindre för oss barn.

Dasset låg en bit bort, bakom lagårn.
På vintern när det var kallt,
kunde man, så att säja, frysa ashlet av sej.

Och jag minns en mycket kall vinterdag
när jag följde min lillebror dit
och i nån sorts storasyster-omtanke
drog ner mina byxor och satte mej där han skulle sitta
för att värma upp dasshålet åt honom först.

Någon sa att "Det var kärlek det !"
Jag vet inte - vi var ju mest osams, min bror och jag.

God fortsättning !

Julen är över för den här gången.
All stress och alla måsten veckorna innan
slår sin slagskugga över tillvaron.

Så kommer julafton och vi möts
i en stor, varm och innerlig samvaro.

Jag begriper att det viktigaste i livet
det är att vi har varandra.

Den insikten är värd all julstress innan.

Dan före dan.

Till alla er som tittar in på min blogg
ska jag be att få önska
en riktigt Fin och God Jul !

White Christmas.

Radions P1 har ett program som heter "Vi var där".
Ger glimtar av händelser från förr i tiden.
Igår handlade det om när motboken togs bort 1955.
Föreståndaren på ett systembolag i Gamla Stan
blev interjuvad i programmet.
Största uppståndelsen, berättade han,
det var att det s.kl. starkölet blev fritt.
Förut kunde det köpas bara på apotek, mot recept !

Före 1955 skulle männen vara 25 år fyllda
för att få ut sin motbok och kunna köpa sprit.

1955 fyllde min man 25 år och hann få ut sin motbok.
Fast han inte längre behövde den
så tyckte han det var viktigt att äntligen äga en.
Motboken som förut var det verkliga vuxenbeviset.

Till julen samma år, 1955, förlovade vi oss.
Bing Crosby sjöng White Christmas på radion.
Det var första gången jag hörde den vackra sången.

White Christmas hör jag sedan dess
varje jul i radio och överallt
och varje jul minns jag.
Det var kallt, mycket snö och vi var lyckliga.

Vintersolståndet.

Årets kortaste dag idag.
Nu vänder det och går,
fast sakta, mot ljusare tider !

Julhandel.

Har varit på Maxi idag, handlat mat.
Vi var där tidigt.
Lite folk, ingen trängsel.

Stressen smyger sej på en ändå.
Det ligger liksom i luften,
ihop med högtalarmusiken - köp, köp !

Gamla kloka jag köper ändå
inte mer än det jag behöver - tror jag.

Men visst gjorde jag det i alla fall,
påverkades alltså
och handlade mer än jag behövde ha.

En man i skogen.

Mitt i julbrådskan går jag och tänker på svampplockning.
Kommer ju så lätt vilse och första gången det inträffade
var alldeles i början av min svamp-plockning-karriär,
innan jag hade förstått hur snabbt det vilsna slår till.

Vid sidan av en väg nånstans omkring Arlanda
fann jag både Karl Johan och trattkantareller.
Det växte en Kalle här och några trattisar där
så jag fortsatte längre in och letade runt varje träd.

Plötsligt visste jag inte var jag befann mej, visste inte
åt vilket håll vägen var, där jag hade ställt bilen.
Jag hörde planen från Arlanda, men i mitt huvud
kom ljudet från fel håll, omöjligt att rätta mej efter,
det gick nästan inte ens att avgöra upp eller ner.

Började gå fortare, fortare, för att ta mej ut ur skogen,
jag sprang till slut, men överallt fanns bara träd, träd.
Jag blir rädd, jag flåsar, hjärtat bankar - panik !

Hur länge jag höll på att tok-kuta så där vet jag inte,
men plötsligt får jag se en karl på huk under en buske.
Att man kan bli så glad över åsynen av en karl,
lättnaden var enorm - jag trodde inte det var sant !

Och han visste var han befann sej - kunde hjälpa mej.

På en järnvägsstation.

Efter de första småbarnsåren, när jag växte upp,
så hörde det inte till vanligheterna
att sitta i Mammas eller Pappas knä.
Man kramades inte, man tog inte i varandra.

Ändå fanns inga tvivel om att man var älskad.
Fast ordet aldrig användes, så fanns det där ändå.
Man hörde ihop, man var rädd om varandra och
behövde inga handgripliga bekräftelser på den saken.

Hälsa genom att ta i hand, det gjordes bara
när det kom långväga, länge-sen-sist-främmande.

Som vuxen fick jag besök av föräldrarna ibland.
Vid ett tillfälle kom Pappa med tåg.
Jag stod på perrongen för att ta emot honom
när tåget kom in, stannade, och han steg av.

Vi gick mot varandra, han tog mej i hand och hälsade,
men behöll sedan min hand i sin, släppte den inte.
Vi började gå - jag tårögd och med en klump i halsen,
med Pappas fasta hand om min, hela perrongen fram.

DN.se

Snälla - gå in på Dagens Nyheters
Kultur & Nöjessida idag
och läs vad Johan Croneman skriver
om vår åldringsvård.

Sanningord, kan man säja !

Djurplågare.

Jag är upprörd.
På Södergatan, utanför nya höghuset där,
stod en man och misshandlade sin hund
när jag gick förbi där på förmiddan.

Han slog hunden med kopplet,
sparkade på honom och ryade med hög röst.
Hunden skrek, gnydde, la sej ner på marken,
men mannen fortsatte att rya och slå den.

Jag kunde inte gå förbi utan att reagera,
jag gick fram till mannen och sa att så där
fick han inte bära sej åt emot sin hund.

Joho då, det var fullt lagligt det han gjorde
påstod han och satte igång att förklara för mej
varför hunden måste ha denna tillrättavisning.

Jag började inte grina och jag höjde inte rösten,
men fortsatte att tala om för honom hur fel han gjorde.
Mannen tyckte att då fick jag väl polisanmäla honom,
jag svarade att kommun har ju en djurskyddsförening.
Det ordet verkade lugna ner honom.

Vad kan man göra mer än ingenting,
bara gå därifrån och må dåligt...

Tvätta kläder..

Jag har tvättstugan idag.
Totten har jullov till ända långt in i januari,
jag ska tvätta mattan i köket och den i hallen,
som han använder till att gnida av sej på
både framtill och baktill.
Tänkte få dem rena tills han kommer tillbaka.

Jag har egen liten tvättmaskin i badrummet,
det finns större maskiner nere i husets tvättstuga,
med torkmöjligheter på olika vis - no problemas !

När jag växte upp var det annorlunda.
Innan pumpen ordnades till ute på går´n,
med nästan obegränsad tillgång till vatten,
drogs tvätten vintertid på en kälke ner till sjön
där kläderna sköljdes, plagg för plagg,
i en vak som höggs upp i isen.

Jag förstår inte att kvinnornas händer
inte stelnade till klumpar, orörliga av kylan
och - hur stod de ut med smärtan ?!

Kan vattnet ändå ha varit relativt varmt,
jämfört med luften ovanför isvaken ?

Anna-dagen.

Idag, den 9 december, var det dags för lutfisken.
Sista dagen att lägga den i lut
för att den skulle hinna bli klar till julhelgen.

I god tid innan julafton sköljdes fisken av
och lades i en trätunna med rent vatten
som ställdes frysfritt inne i lagårn.
Vattnet i tunnan byttes dagligen.
Fisken hade svällt, fyllde nästan hela tunnan,
skivorna låg där tjocka, vita och frestande.

Då var det alldeles omöjligt,
när jag hade vägarna förbi
eller ärenden in till djuren
att jag kunde låta bli
att nypa mej en smakbit av den råa fisken.

Jag kan göra likadant ibland än idag
om jag handlar hem lutfisk från affären.
Före tillagningen så tar jag loss en liten bit
och stoppar den rå in i munnen.

Men fiskbiten smakar inte längre som den ska.
Jag tror att det är lukten av lagård som fattas.

Ett kattliv.

Jag vill berätta om Filur, en katt från 80-talet.
Troligen den sista katten mina föräldrar hade.
Min Mamma skriver om honom då och då
i några brev till mej från den tiden.

Han kom till huset som kattunge.
Växte upp som utekatt - det förekom inte annat.
Kanske fångade han en råtta ute ibland,
men den huvudsakliga födan bjöds han på inomhus.

Blev bortskämd, vad jag förstår hade han egen meny:
Nyfångad fisk, kokt att passa Filurs smaklökar,
älgkött från frysen, tillagat efter samma recept
och ett fat mjölk - på vintern ljummen, uppvärmd.

Låg inne och sov ihoprullad på dagarna.
Nätterna ville han vara ute, hålla koll på sitt revir.
Där kunde han få besök av andra katter och av rävar,
men varje inkräktare jagades bort, området var hans.

Slagsmål förekom, blessyrer uppstod, men inte värre
än att Filur, som den segrande parten, varje morron
stod ute på bron med svansen i vädret och jamade.
Jamade högt och uppfordrande för att bli insläppt.

Filur var social. Mamma skriver att han pratade.
Vad han sa berättar hon inte,
jag förstår bara att de hade en mycket fin kontakt.

Som katter gör så försvann Filur ibland,
var borta nåt dygn innan han kom tillbaka
och allt var som vanligt igen,
som om ingenting alls hade hänt.

Men till slut bestämde sej Filur för att flytta.
Han valde att bosätta sej hos en familj
på andra sidan byn. Och där stannade han
hela återstoden av sitt liv.

Det var mycket sorgligt att förlora honom,
men över en katt bestämmer man inte.
Det var inte annat att göra än gå dit och hälsa på
för var gång längtan efter deras Filur blev för stor.

Att bli gammal.

Så här otacksamt och meningslöst
trodde jag att mina föräldrar
hade det i sin ensamhet på gamla dar:

De är kvar hemma.
Skottar snön, hämtar posten,
sitter och har långsamt.

Minns väl hur det var förr
då barna var små
och lagårn full med djur.

Nu är det ett bra tag
sen barna gav sej iväg.
Och lagårdstaket, det har rasat ihop.

Allt som ska säjas emellan dem,
det är för längesen redan sagt.

Det enda som ger nåt liv i går´n
det är katta.

Nu har jag blivit gammal själv.
Visst minns jag och saknar mycket.
Men också ett gammalt liv har innehåll
och kan levas meningsfullt.
Det är inte alls så farligt
som jag trodde medan jag var ung.

Varje ålder har sin tjusning !

Lady, Godis och Totten.

Totten, min dagmattehund, är opererad i munnen.
han blev sydd med ett par stygn och efteråt
får han lov att gå omkring med en strut på huvudet.
Får inte klia sej, inte gnida sin nos mot mattorna.

Och jag tänker på andra sjuka djur jag har haft.

Lady, vår första hund, måste operera bort livmodern.
Veterinären fanns på Östermalm,
operationen var snabbt avklarad, vi fick åka hem
med henne innan hon ens hunnit vakna ur narkosen.

Det var aldrig tal om smärtstillande,
kanske gav man inte det till djur på den tiden ?
Den första natten höll vi Lady i koppel
medan hon stapplade runt ovanpå vår dubbelsäng,
föll, reste sej, föll igen och fortsatte så hela natten.

Jag minns inte att hon skrek eller jämrade sej,
men att hon plågades, det gjorde hon verkligen
och den natten bestämde vi oss för
att aldrig mera utsätta ett djur för något sådant !

Så blev jag med katt många år senare i livet.
Övertog helsvarta Godis från ett allergiskt barnbarn.
Godis hade varit sjuk, men kryat på sej, mådde bra
och såg ut att finna sej väl tillrätta hemma hos mej.

Då sommaren kom försedde jag mej med försäkring,
åksjukepiller och allt vad en katt kan behöva
och så åkte vi tillsammans till Norrland på semester.

Men där blev Godis genast sjuk igen, ordentligt dålig.
Veterinär flera mil bort, jag var ensam, lite osäker,
men bestämde mej för att barmhärtigast för Godis
var att låta avliva honom. Vilket skedde.

Det är svårt att ta ansvar för liv och död.

Nu är jag, som bekant, endast dagmatte till Totten.
Jag slipper omkostnader, ansvar och försäkringar,
har bara blivit med en vän som jag får skämma bort.

För mormor.

Mitt barnbarn Johanna har gjort min bloggsida,

hon har skapat bilden överst - bannern.

Helhetsintrycket är perfekt - ett konstverk.

Först nu i dagarna kom jag mej för att kolla bilden,
titta närmare på vad det var som hon satte dit.

Och jag ser att detaljerna i bilden,
det är saker som hon och jag
har varit med om tillsammans under åren !

Vinbären i vita kannan är min.
Kantarellerna har vi letat efter tillsammans,
rensat, stekt och kalasat på hemma efteråt.
Trollfiguren är Rolf Lidbergs, från vykort vi skrivit
till varandra under sommarlov i Norrland.

En akt av tillgivenhet känner jag att det är.

Oscar.

Du har namnsdag idag, Pappa !
Finns Du i cyberrymden nånstans
där mina ord genom datan seglar förbi Dej
så fånga upp en vibb
och ta emot min grattishälsning !