Mitt första barnbarn, 30 år i dagarna,
med stor födelsedagsfest i lördags.
Jag fortsätter tänka på henne, på när hon föddes.
Hennes mamma hade i förväg bestämt
att när hon kom hem med sitt barn, så ville hon
tillsammans med barnets far, klara sej själv,
utan att jag och min man blandade oss i.
Det fick gå en vecka innan jag ringde
och undrade hur det gick ? Vågade fråga
ifall hon kanske ville ha nån hjälp ?
Med gråten i halsen svarade hon
"Jaa, mamma, kan du komma ?
Jag minns inte hur jag kom dit,
men jag minns synen då jag steg innanför dörren.
Köksbänken som var full av odiskade saker,
barnet som skrek och mamman som grät.
Känslan av kaos som kröp upp inom mej...
Hur skulle jag kunna återställa lugn och harmoni
för min älskade dotter och hennes lilla baby ?!
Det hade gått alldeles för många år
sedan jag själv haft hand om ett nyfött barn.
Men kanske räckte det med min blotta närvaro,
för tillsammans så klarade vi av det !
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tänk vad lite man visste när man trodde man var vuxen!
Ja, det är du ju inte ensam om att inse - vi har väl alla varit där.
Skicka en kommentar