På en järnvägsstation.

Efter de första småbarnsåren, när jag växte upp,
så hörde det inte till vanligheterna
att sitta i Mammas eller Pappas knä.
Man kramades inte, man tog inte i varandra.

Ändå fanns inga tvivel om att man var älskad.
Fast ordet aldrig användes, så fanns det där ändå.
Man hörde ihop, man var rädd om varandra och
behövde inga handgripliga bekräftelser på den saken.

Hälsa genom att ta i hand, det gjordes bara
när det kom långväga, länge-sen-sist-främmande.

Som vuxen fick jag besök av föräldrarna ibland.
Vid ett tillfälle kom Pappa med tåg.
Jag stod på perrongen för att ta emot honom
när tåget kom in, stannade, och han steg av.

Vi gick mot varandra, han tog mej i hand och hälsade,
men behöll sedan min hand i sin, släppte den inte.
Vi började gå - jag tårögd och med en klump i halsen,
med Pappas fasta hand om min, hela perrongen fram.

DN.se

Snälla - gå in på Dagens Nyheters
Kultur & Nöjessida idag
och läs vad Johan Croneman skriver
om vår åldringsvård.

Sanningord, kan man säja !

Djurplågare.

Jag är upprörd.
På Södergatan, utanför nya höghuset där,
stod en man och misshandlade sin hund
när jag gick förbi där på förmiddan.

Han slog hunden med kopplet,
sparkade på honom och ryade med hög röst.
Hunden skrek, gnydde, la sej ner på marken,
men mannen fortsatte att rya och slå den.

Jag kunde inte gå förbi utan att reagera,
jag gick fram till mannen och sa att så där
fick han inte bära sej åt emot sin hund.

Joho då, det var fullt lagligt det han gjorde
påstod han och satte igång att förklara för mej
varför hunden måste ha denna tillrättavisning.

Jag började inte grina och jag höjde inte rösten,
men fortsatte att tala om för honom hur fel han gjorde.
Mannen tyckte att då fick jag väl polisanmäla honom,
jag svarade att kommun har ju en djurskyddsförening.
Det ordet verkade lugna ner honom.

Vad kan man göra mer än ingenting,
bara gå därifrån och må dåligt...

Tvätta kläder..

Jag har tvättstugan idag.
Totten har jullov till ända långt in i januari,
jag ska tvätta mattan i köket och den i hallen,
som han använder till att gnida av sej på
både framtill och baktill.
Tänkte få dem rena tills han kommer tillbaka.

Jag har egen liten tvättmaskin i badrummet,
det finns större maskiner nere i husets tvättstuga,
med torkmöjligheter på olika vis - no problemas !

När jag växte upp var det annorlunda.
Innan pumpen ordnades till ute på går´n,
med nästan obegränsad tillgång till vatten,
drogs tvätten vintertid på en kälke ner till sjön
där kläderna sköljdes, plagg för plagg,
i en vak som höggs upp i isen.

Jag förstår inte att kvinnornas händer
inte stelnade till klumpar, orörliga av kylan
och - hur stod de ut med smärtan ?!

Kan vattnet ändå ha varit relativt varmt,
jämfört med luften ovanför isvaken ?

Anna-dagen.

Idag, den 9 december, var det dags för lutfisken.
Sista dagen att lägga den i lut
för att den skulle hinna bli klar till julhelgen.

I god tid innan julafton sköljdes fisken av
och lades i en trätunna med rent vatten
som ställdes frysfritt inne i lagårn.
Vattnet i tunnan byttes dagligen.
Fisken hade svällt, fyllde nästan hela tunnan,
skivorna låg där tjocka, vita och frestande.

Då var det alldeles omöjligt,
när jag hade vägarna förbi
eller ärenden in till djuren
att jag kunde låta bli
att nypa mej en smakbit av den råa fisken.

Jag kan göra likadant ibland än idag
om jag handlar hem lutfisk från affären.
Före tillagningen så tar jag loss en liten bit
och stoppar den rå in i munnen.

Men fiskbiten smakar inte längre som den ska.
Jag tror att det är lukten av lagård som fattas.

Ett kattliv.

Jag vill berätta om Filur, en katt från 80-talet.
Troligen den sista katten mina föräldrar hade.
Min Mamma skriver om honom då och då
i några brev till mej från den tiden.

Han kom till huset som kattunge.
Växte upp som utekatt - det förekom inte annat.
Kanske fångade han en råtta ute ibland,
men den huvudsakliga födan bjöds han på inomhus.

Blev bortskämd, vad jag förstår hade han egen meny:
Nyfångad fisk, kokt att passa Filurs smaklökar,
älgkött från frysen, tillagat efter samma recept
och ett fat mjölk - på vintern ljummen, uppvärmd.

Låg inne och sov ihoprullad på dagarna.
Nätterna ville han vara ute, hålla koll på sitt revir.
Där kunde han få besök av andra katter och av rävar,
men varje inkräktare jagades bort, området var hans.

Slagsmål förekom, blessyrer uppstod, men inte värre
än att Filur, som den segrande parten, varje morron
stod ute på bron med svansen i vädret och jamade.
Jamade högt och uppfordrande för att bli insläppt.

Filur var social. Mamma skriver att han pratade.
Vad han sa berättar hon inte,
jag förstår bara att de hade en mycket fin kontakt.

Som katter gör så försvann Filur ibland,
var borta nåt dygn innan han kom tillbaka
och allt var som vanligt igen,
som om ingenting alls hade hänt.

Men till slut bestämde sej Filur för att flytta.
Han valde att bosätta sej hos en familj
på andra sidan byn. Och där stannade han
hela återstoden av sitt liv.

Det var mycket sorgligt att förlora honom,
men över en katt bestämmer man inte.
Det var inte annat att göra än gå dit och hälsa på
för var gång längtan efter deras Filur blev för stor.

Att bli gammal.

Så här otacksamt och meningslöst
trodde jag att mina föräldrar
hade det i sin ensamhet på gamla dar:

De är kvar hemma.
Skottar snön, hämtar posten,
sitter och har långsamt.

Minns väl hur det var förr
då barna var små
och lagårn full med djur.

Nu är det ett bra tag
sen barna gav sej iväg.
Och lagårdstaket, det har rasat ihop.

Allt som ska säjas emellan dem,
det är för längesen redan sagt.

Det enda som ger nåt liv i går´n
det är katta.

Nu har jag blivit gammal själv.
Visst minns jag och saknar mycket.
Men också ett gammalt liv har innehåll
och kan levas meningsfullt.
Det är inte alls så farligt
som jag trodde medan jag var ung.

Varje ålder har sin tjusning !