Hundliv.

Imorron kommer Totten. En Cavalier King Charles Spaniel. Äkta. Har stor integritet.
Är helt döv, men vi kommunicerar utan problem ändå. Jag är hans dagmatte ibland.
Svårt hålla reda på alla namnen i hans ras, så när folk frågar vilken hund jag har,
då måste jag be att få läsa innantill först, innan jag kan svara.

När vi skaffade hund då barnen var små visste jag inte att äktheten hade betydelse.
Inte förrän en undrade "Mamma, dom säjer att det är en bondhund vi har ?!"
Det var pudel och spets i våran Lady.

Numera avlas det fram nya hundraser hela tiden. Blandningar som görs till egna
äkta raser. Rent omöjligt hålla reda på alla. Vi möter en del av dom, Totten och jag,
när vi är ute på dagarna.

Imorron ska vi berätta om några som brukar träffa oss.

Västanvinden.

Det blåser idag. Ganska hårt. Undrar hur det går
för de av barnen som är ute med båten ?

Annars tycker jag om blåst. Det vet jag ingen
annan som gör och jag undrar varför inte ?

När vinden rör om i dom höga och lummiga träden
mitt emot där jag sitter på balkongen
blir det som vacker musik att få lyssna till.

Att vara ute i blåst som tar tag i en,
känna på vädrets makter,
är också en positiv upplevelse.

Jag tror att vinden blev min vän
medan jag var barn.
Vi bodde nära skogen,
somrarna var en evinnerlig myggplåga.

Tills nån dag då blåsten kom och sopade rent !

Förr var vi två.

Det blir nog en dikt idag också,
därför att jag tittade på ett TV-program
om Sonja Åkesson igårkväll.

Hon är inte riktigt min sorts poet,
men det här duger väl ändå :

"Sol bakom molnen
som gråvitt stål över höstens
tända lövklungor.

Vinden forsar
på ensam hemväg.

Förr var vi två, du !"

Kväll i inlandet.

Så här skriver Harry Martinson
och påminner mej om en sommarkväll
under min barndom:

"Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked."

Skrivtorka.

Ett par visdomsord.

"Jag tycker att allt det här pratet om ålder är löjligt.
Varje gång jag blir ett år äldre blir alla andra det också."
Gloria Swanson.

"Det är en fröjd att se att det finns så många härliga saker
på jorden som jag inte behöver."
Sokrates.

Norge.

Vi var bara förlovade, min man och jag, när vi tillsammans med ett annat par åkte på vår första utlandsresa. Det var tidigt 50-tal, inga charterresor hade börjat. På bio gick "Prinsessa på vift", där Audrey Hepburn åkte vespa med Gregory Peck. Vespa blev väldigt inne. Vi fick låna en vespa, det andra paret ägde redan en och med var sitt tält i packningen åkte vi iväg. Till Norge. Det var c:a 10 år efter kriget, Norge var ett fattigt land, men lika vackert då som nu. Fjällen och fjordarna hade vi väl hört talas om, men jag minns inte att vi kom så långt att vi såg någondera. Det finns ett foto av en bergknalle, där jag har skrivit "Vid Otta såg vi dom första bergen." Jag tror att vi redan från början hade siktet inställt på Stockholm. Vi kom dit och alla fyra fick vi logi och övernattning hos Gun i hennes lilla etta i Enskede.

Det blev Norge flera gånger sedan. I bil tillsammans med barnen, ibland var Pappa med, ibland en släkting. Varje gång med tält och självhushåll. Norge kom vi att tycka om. En resa sedan en gång provade min man och jag på lite lyxliv på ett hotell med utsikt över Trondhjemsfjorden och häromåret följde jag med på en bussresa, där jag verkligen kom att få uppleva Norges storslagna natur. Resans höjdpunkt var besöket på Kjeåsen, en ensam gård på en fjällsida 530 m över Simafjorden vid Hardanger. "Där ingen kunde tro att någon skulle bo" - men det gjorde dom !

En gång Norge - alltid Norge !

forts. Kalle Pe.

Jag hittade en fortsättning på mitt möte med Kalle Pe
som jag bara måste få berätta !

Efter samtalet om rönnblommor och potatisland kom min man ut.
Han hälsade på Kalle Pe med orden "Hur står det till Kalle, mår du bra idag ?"

Joo då, det var ingen större fara, han hade börjat se lite illa bara på gamla dar.
Min man undrade om det var dags skaffa glasögon ?

Nää, svarade Kalle Pe, han hade redan ett par, ärvt efter Sigfrid, sin döde bror,
fast dom gjorde ingen större nytta, fick mest ligga hemma på byrån.

Min man lånade honom sina egna glasögon att provtitta genom.
"Jälarn i den, nu ser jag till och med telefontrådarna över vägen,
de va som f-n, vilken skillnad !!!" Utbrast Kalle Pe.

Min mans övertalningsförsök att han skulle skaffa egna glasögon
verkade lyckas, tills han fick höra vad dom skulle komma att kosta.

Så mycket pengar ville Kalle Pe verkligen inte lägga ut.
Han ansåg att han redan hade sett det mesta här i livet,
han skulle nog klara sej i fortsättningen också.

Och så blev det väl, kan jag tro...