Sista dagen i mars.

Ur "Naturdagbok av en engelsk dam
året 1906", ( Gåva av Eva.)

hittar jag på sidorna för mars månad:

"Narcisser
som kommer innan svalan törs
och fångar
marsvinden med sin glans.

När narcisserna börjar sticka opp -
hej jänta, hej över dal, över flod -
då gryr vad som ljuvast i årets lopp,
då blir vinterblek kind
så röd av blod."

Ur Shakespeares En Vintersaga.

Björn i Borga.

Vi är fortfarande i Borga, min svägerska och jag.
På väg tillbaka till vår barack efter festmåltiden
går vi förbi en fjällbäck. Sätter oss ner där en stund
tittar på vattnet som rinner och lyssnar till porlet
när bäcken jobbar för att komma sej fram.

"Den lilla bäcken mot älven rinner
och älven rinner mot stora hav
och aldrig någonsin mer man finner
vad lilla bäcken blev av."

Sjunger Allan Edvall.

I baracken är det varmt. Nog för varmt att sova.
Svägerskan får sovalkoven för sin del
och jag lägger en madrass på golvet i pentryt.
Var för sej behöver vi inte störa varandras sömn.

När jag lägger mej slår jag upp fönstret på vid gavel.
Några vindpustar letar sej in, fläktar skönt i ansiktet.
Nu ska jag nog sova i svalkan från det öppna fönstret.

Fast det går inte att somna. Ligger visserligen skönt
men jag hör ljud utanför, konstiga obekanta ljud
som gör att jag alldeles omöjligt kan slappna av.

Till slut inbillar jag mej, tror bestämt
att det är en björn som tassar runt därute.
Han letar efter mat, känner människolukt från vår barack
så han stannar till under mitt öppna fönster, nosar uppåt
sätter ner baken och sträcker upp ramarna,
jag hör redan i förväg hur hans kraftiga långa klor
klöser på fönsterblecket för att häva sej upp och in.

Folk skrattar åt det här
men jag var faktiskt livrädd !

Utmaning igen,

från Tantaluran.

1. Ta närmsta bok, slå upp sid. 18, rad 4. Vad står där?
"...ingen känner mina vänner, mina Almanackebarn !"
( Ur Britt G. Hallqvists barnbok "Spöket flyttar", som låg överst.
Mina barnbarns älsklings-sagohäfte en gång i tiden. )

2. Sträck ut vänsterarm så långt du kan, vad rör du vid ?
Gaveln på min sängs fotända.

3. Vad såg du senast på TV?
Antikrundan från Hjo.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
Närmare 08.00, kanske. ( Den var 07.57 ! )

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Tystnaden.

6. När du senast var ute, vad gjorde du då?
Rastade Totten, min dagmattehund.

7. Vad gjorde du före denna undersökning?
Skrev ett vanligt snigelbrev.

8. Vad finns på din "Att göra lista" idag?
Gå på en av mina mågars 59-årskalas !

9. Vad heter den andra orten du bott på i livet?
Kimsta. Fast Junsele känns närmare.

10. Berätta något som folk inte vet om dej.
Tycker om att titta på Sumobrottning !

11. Bonusar - med högst 8 ord.
Förstår inte frågan !

12. Vilka lämnar du utmaningen vidare till ?
Kanske Gun kan roa oss lite?

Minnesvärd måltid.

Vi var i Borga igen, min svägerska och jag.
Stugorna nere vid sjön höll på att repareras,
det gick inte att bo där. Istället blev vi erbjudna
en barack med pentry och sovhytt
upp vid skogskanten bakom bilparkeringen.

Vi var inte så noga, tak över huvudet räckte bra.

Men vi blev hungriga fram på eftermiddan.
Mackorna och termoskaffet hemifrån var slut
och vi längtade efter ett rejält mål mat.

I anslutning till parkeringsplatsen fanns ett kafé
med några bord och en bardisk. På den stod en matsedel
skriven med vit krita på en liten svart tavla,
som erbjöd pulvermos & varmkorv, grillad eller kokt,
pizza eller paj, uppvärmd i mikro
och nånting med fisk - fjällfisk,
som vi valde utan några större förväntningar.

Det dröjde ett tag - ett ganska bra tag, tyckte vi.
Men så kom kvinnan fram till oss med en stekpanna,
som var svart och stor som minst två vanliga stekpannor,
ställde den rykande het, smörfräsande, ljuvligt doftande
mitt på bordet framför oss och sa "Var så goda och ät !"

I den väldiga stekpannan låg två hela stora rödingar,
klyftpotatis, paprika och lök,
stekt alltihop tillsammans i en sås på grädde och smör.

Vi bara vräkte i oss... Rubb och stubb... Någe så gott !!!

P.S.
Återkommer om björnfrossan.

Ny Bodil Malmsten.

Ni som tycker om Bodil Malmsten,
vet ni att hon finns ute med ny bok ?

Den heter "Sista boken från Finistére".

För att uppleva den rätta
Bodil Malmsten-känslan
ska ni höra henne läsa den själv.

Talbok alltså.

Ifall inte ni förstå-sej-påare
kan lyssna genom datan ?

Biltur till Borga.

Min svägerska och jag åkte inte bara till Saxnäs,
ett par somrar tog vi en tur till Borgafjäll också

Jag minns inte riktigt hur vi kom dit.
Åkte vi över Vällingberget,
Granåsen och därifrån till Dorotea,
eller tog vi vägen över Åsele ?

Borga har sitt högfjällshotell,
ritat av Ralph Erskine - den berömde -
byggt så att hotell-taken ser ut
som en fortsättning på fjällmassiven bakom.

Där övernattade vi inte, istället hyrde vi en stuga
vid sjöstranden, med mäktiga Borgahällan tvärs över.

Första stugan vi fick, där gick inte dörren att låsa.
"Ingen fara, ni kan sova lungt ändå", påstod ägaren !
Fast då vi envisades, fick vi till slut en annan stuga.

En natt kom ett åskväder. Åsk-knallarna ekade
mellan fjälltopparna, liksom dubbelt upp i styrka.
Gick inte sova, vi satt uppe, rädda men fashinerade.

I den rena luften efter regnet tog vi nästa dag
en promenad till Storjola - vid vägs ände.
Därifrån går vandringsleder till platser flera mil bort.
Klimpfjäll, Stekenjokk, Ankarvattnet o.s.v.

Lätt drömma om en fjällvandring till någon av dem,
men vi vände om efter Storjola och gick tillbaka.

Jag minns en häftig middag i Borga en gång
och jag minns björnfrossa från en annan gång.
Återkommer...

Att råka bli gammal.

Nedanstående dikt har jag fått
av min goda vän Gunilla. Hon tycker att
alla som arbetar med gamla och sjuka
skulle få läsa den innan dom fick anställning.

Hon berättar om den gamla kvinnan som satt
hela dagarna och tittade ut genom fönstret
från långvårdsavdelningen. Personalen lät henne
vara och trodde inte att hon var intresserad
av omgivningen. Vid sin död efterlämnade
den gamla kvinnan denna dikt:

Vad ser Ni systrar, vad ser Ni säg?
Tänker Ni inom Er, när Ni tittar på mig:

"En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar
när Ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad Ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter Er göra som Ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till."

Är det så Ni tänker när Ni ser mej, säg
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mej.

Jag skall tala om vem jag är som sitter här så still,
som gör vad Ni ber mig om, äter när Ni vill.

- Jag är ett tioårs barn med en far och en mor
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår en volt
vid minnen av löften jag givit och hållt.
Vid tjugofem - nu har jag mina egna små
som behöver mig i hemmets trygga vrå.

En kvinna på tretti, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut.
Men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta
jag minns min glädje, jag minns min smärta
och jag älskar och lever om livet på nytt
och tänker på åren, de allför få som flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om Ni ÖPPNAR era ögon systrar, så ser Ni ej
bara en gammal gumma. Kom närmare, se MEJ.

Nicke Sjödin igen.

Ur hans bok "Minna":

Titlar.

Då vi to lånet
för å bygg lagårn
va de ju mycke papper
å läsa
å fyll i.

Svårest
va nog å veta
va man skull använn
för titel.

Men jag bruke skrive
"Torpare"
för det va jag ju.

Men för hon
va det värre.

Men en morron
såg jag hon hade skreve
- me den där knötter-stilen -
på raden där det stod
Titel eller yrke:

"Hustru".

Å det stämde ju
det å.

Resa till Saxnäs.

För flera somrar sedan tog min svägerska och jag
några semesterdagar för oss själva och åkte upp till
Saxnäs eller Borga. Denna gången blev det Saxnäs.

Ångermanälven följde oss hela vägen
som en navelsträng hemifrån.
Vi åkte förbi ett kraftverk och förbi dammar
tills vi stannade för första fikapausen i Åsele.

I Åsele hade jag bott en period i mitt liv
och där hålls varje år en välbesökt marknad
så vi kände oss nästan som hemma
fast ingenting längre såg ut som jag mindes det.

Vilhelmina nästa ! Där brukade vi tanka bilen.
Bestämde oss för att äta också. Från en tidigare resa
visste jag om ett bra matställe, mitt i stan,
men nu hade det stället bytt både namn och meny
och blev inte alls den matupplevelse vi förväntat oss.

Lång väg kvar med små byar och många ödegårdar.
Vacker natur, ibland ödslig, men norrländskt mäktig.
Höga fjäll i bakgrunden och renar, enstaka eller i grupp
som plötsligt fanns vid sidan om vägen eller mitt på.

Så småningom dök Trappstegsforsen upp framför oss.
Turistanpassad med kiosk, krimskrams och servering.
Andhämtningspaus, snabbfika och inköp av reklamkeps.

Sedan var vi snart i Saxnäs, i stugan vi hade hyrt där.
Intill stranden av Kultsjön med Marsfjället tvärs över.
Solnedgången över fjället och sjön är otroligt grann,
en konstnär påstår att den är omöjlig att måla av,
resultatet blir bara hötorgskonst !

Nästa dag besökte vi Fatmomakke, samernas mötesplats
sen urminnes tid för bröllop, barndop och begravning.
Kyrkan finns kvar med kyrkogården, som ännu används.
Vi tittade in i kåtorna och vi besökte Lapp-Lisas bönekåta.

Från Bernhard Nords bok "I Marsfjällets skugga"
finns på andra sidan Kultsjön, strax före Marsliden
en liten stuga med ett enda rum och med torvtak
där bokens huvudpersoner ska ha bott och levat.

Vi gick in i stugan, såg den fattiga inredningen
och upplevde lite av atmosfären ifrån B. Nords bok.
Vi skrev våra namn på ett blad i gästboken därinne
och vårt besök kändes bekräftat - vi var där !

Snart är den här !

Redan före halv sex på morron
ljusnar himlen bakom Södergatans höghus
och när jag öppnar balkongdörren
för att andas in och känna på dagens väder
då har småfåglarna i buskarna utanför
börjat sina morgon-serenader också.

Ljuset och fågelsången säjer mej
att visst är våren på gång !

Ylletröjor och långkalsonger.

Det är så kallt i min lägenhet,
jag har frusit hela vintern.
Elementen är bara ljumma
oavsett köldgraderna utomhus.

Jag klär på mej ylletröjor och långkalsonger,
lägger filtar och en trasmatta i TV-fåtöljen,
har t.o.m. suttit där med en mössa på ibland !

Någon tyckte att jag skulle lufta elementen.
Försökte själv, minns att man tog samma sorts nyckel
som man använde till att vrida upp väckarklockan med,
men jag hade ingen sån nyckel i redskapslådan min.

Gick till Sig.Hem och bad om hjälp,
frågade om det gick att få mina element luftade ?
Nää, man gjorde inte så nu för tiden,
men han skulle skicka upp en kille som tittade.

En man kom hit, gick runt och skruvade loss "kranarna"
på alla elementen och sa att nu fick jag nog bättre värme.
Annars fick jag säja till.

Jag märkte just ingen skillnad, så jag sa till.

Sedan dess har det sprungit folk här var och varannan dag
som mätt och antecknat temperaturen i rummens alla vrår,
hur stort in- och utsug det är i köksfläkt och i badrum.
Senast igår kom det en karl med en stor spruta
som han klämde in en sorts gegga med i ventilen i skafferiet.

Hjälper inte detta nu, då måste de visst riva ut
åtminstone skafferiet till att börja med, sa den mannen.

Jag funderar över om det är bättre
att jag fortsätter frysa,
hellre än få inredningen riven ut över golven här ?

Troligen har jag inget att säja till om.

Fast Sig.Hem engagerar sej i alla fall !

Vi kom iväg ändå.

Vad kan en gammal mamma ställa till
när hon menar väl och det ändå blir fel...

Skulle åka med en dotter, måg och barnbarn
till ett födelsedagskalas söder om stan.
De erbjöd sej hämta mej utanför här jag bor
och vi bestämde en tid.

I god tid i förväg gick jag ut och bort till deras utfart
för att de skulle slippa köra extra fram till mitt hus.
Ställde mej på gatan utanför och väntade.
Det tog tid, men ingen kom. Jag stod där i snålblåsten
och tyckte det var konstigt, de brukade ju passa tider.
Någonting måste ha hänt.

Jag var just på väg att gå och ringa på deras dörr,
när mågen kommer körande, stannar bredvid mej,
vevar ner rutan och undrar vad jag står där för ?!

De hade också varit ute i god tid, kört fram till
den vanliga mötesplatsen utanför huset här jag bor,
stått där och väntat utan att jag dök upp.
Jag svarade inte på telefon och jag öppnade inte
när dottern gick upp och ringde på min dörr.
Någonting måste ha hänt.

Andra dottern, som fanns på gångavstånd,
hon hade nycklarna till min lägenhet.
Systrarna var på väg att gå in tillsammans och kolla
- sedan fick de väl ringa brandkåren eller nåt -
när jag plötsligt dyker upp vid liv och utan skador.

Jag såg bara lättnad i deras ögon.

Vi hade gått ut samtidigt, men märkte inte varandra
för jag gick innervägen med en påse till soprummet.

Bedövningsmedel.

För några dagar sedan bloggade Baronessan
under rubriken "Var god skölj" om hur vedervärdigt
hon tyckte att reklamens munsköljmedel smakade.
Hon jämförde det med toarengöringsmedel.

Jag borde ha blivit varnad !

Jag är säker på att reklam inte biter på mej.
Så mycket som jag pinas av TV:s alla avbrott för reklam
som alltid förstör helheten i det jag satt mej för att se
så måste detta oupphörliga tjat ha motsatt verkan,
nånting annat är omöjligt !

Men man slipper inte undan, alla reklammakare vet
hur de ska påverka även den mest motsträviga.

Efter all ständigt återkommande reklam-tvångsmatning
blev jag till slut osäker på om det bara var jag
som inte köpte deras undermedel ?

Ifall jag nu var den enda
som gick omkring med dålig andedräkt ?

Inte behövde väl dundermedlet smaka så illa heller,
vid alla mina år hade jag ju provat det mesta
och ändå bevisligen överlevt - so what !

Baronessan hade rätt
och hon som spolade ner alltihopa i toan,
hon gjorde också det enda raka.

Hört talas om Vademecum ?!

En läsupplevelse.

"Att läsa en bok för första gången
är som att finna en ny vän;
att läsa om den är som att återse en gammal bekant."

Det blev en fantastisk läsupplevelse
och min första kontakt med Göran Tunström
när han själv läste sin bok "Juloratoriet"
som följetong i radion ett år.

Jag har lånat "Juloratoriet" som talbok på bibblan,
följt händelserna i boken en gång till,
njutit av Göran Tunströms röst
och kommit människorna i hans berättelse nära igen.

Själv säjer han om sin "Juloratoriet" att:
"...rör sej i det själarnas gränsland
där vi blir synliga för varandra."

För "Juloratoriet" fick han i början av 1980-talet
Stora romanpriset och Nordiska rådets litteraturpris.

Jag har en bok av Tunström som heter "Tjuven".
Jag minns inte handlingen,
men jag ska nog läsa om den - också.

Min onda rygg.

Ont i ryggen - låter det bekant ?
Som yngre har jag haft min beskärda del,
fast nu på äldre dar hugger det till ibland bara,
ihop med dammsugaren eller andra trista saker.

Förr var ryggen en ständigt återkommande plåga.
Från periodvis bli totalt förhindrad att röra mej
till att det allra värsta hade hunnit klinga av
och det gick att lära sej leva med det onda.

Kotknackare och kuckelgubbar kunde inte hjälpa.
I väntrummet till en kiropraktor, nästan full av folk,
orkade jag inte sitta utan la mej ner på golvet.
När jag väl kom in förstörde jag vår personkemi
med att fråga "Du bryter väl inte ryggen av mej ?!"

En gång i bilen hem från Norrland låg jag i baksätet.
Kissnödig vid ett rastställe utanför Gävle.
Toaletterna låg på andra sidan vägen.
Över dit skulle jag inte ta mej i semestertrafiken.
Min man hjälpte mej utför slänten på vår sida vägen.
Det var brant, men han höll i mej. När jag äntligen
fick kissa, då ser jag hur allt rinner över mina skor
utan att kunna göra ett skvatt ( ett skvätt ! ) åt det !

En annan gång skulle jag hem från jobbet
då min man kom med bilen och hämtade mej.
Fram till bilen var det ishalka, jag riktigt kände
hur ont det gjorde i min redan onda rygg
ifall jag skulle råka halka till där och falla.

Jag klarade mej över isen fram till bilen
och jag fick upp dörren till passagerarsätet i fram.

Men sedan hände alltihopa blixtsnabbt -
mina ben halkade till, for iväg båda två inunder bilen,
ändan åkte i backen med en duns
och huvet landade med hakan precis på stolssätet.
Liksom förvånad satt jag där och bara tittade på min man.

Han gapskrattade - högt och länge,
det gick naturligtvis inte att låta bli.