Åldersdemens.

En i bekantskapskretsen börjar bli dement.

Förvirrad, glömsk, hittar inte orden.
Svårt skilja på verklighet och fantasi.
Invanda rutiner stämmer inte längre
utan rörs ihop till kaos.

Hon försöker dölja att det förhåller sej så,
låtsas som det regnar,
skyller på åldern eller magen.

Och jag spelar med, skojar bort,
låtsas också som att det bara regnar.

Hon har säkert anhöriga som talar om
för henne hur förvirrad och urspårad hon är.

Jag intalar mej - jag tror - att hon och jag
med vårt låtsas-regnväder hjälper till
att hon orkar hålla ställningarna än ett litet tag.

Pete Seeger.

På radion igårkväll meddelades
att Pepe Seeger har tilldelats ett musikpris.
( Jag kommer inte ihåg vad det hette. )

Han är en amerikansk sångare och låtskrivare,
hans "Guantanamera" tyckte min man mycket om.

Jag ser Pete Seeger med samma ögon
som jag ser James Dean,
de är för evigt unga - for ever young.

Nu påstod de att Pete Seeger är 90 år... ?!

Fettisdag.

Fettisdag igår.
( Är en dag sen. )
Vädret stämde överens med dagen,
utevänligt, behagligt nollgradigt.

Jag minns fettisdagarna när jag gick i skolan,
i alla fall en av dem. Friluftsdag kanske det var.

Ute på skidor nånstans, stannade till vid en lada,
hur vi stod lutade mot ladans vägg i solskenet
och åt en apelsin.

Jag minns apelsinen som nånting överdådigt.
Frukt hade börjat finnas igen efter krigsåren.
"För det har kommit en båt med bananer"
sjöng Harry Brandelius i radion.

Det var lite lyxigt att stå där i solskenet
med en egen apelsin alldeles för mej själv
utan att behöva dela den med ett syskon.

Jag åt apelsinen långsamt.
Gnagde först av det vita från skalet
och det vita som satt löst runt själva frukten.
Sedan höll jag apelsinen mellan händerna,
kände på den, luktade på den,
njöt en stund av att äga den ( tror jag )
innan jag bröt loss första klyftan och började äta.

Fettisdag - det är skidor, solsken och en apelsin.

Kolare.

Jag har en bok efter min Pappa som heter
"Handbok för kolare" av Hilding Bergström.
Den är tryckt i juli 1922.
En lärobok, Pappa har blyertsanteckningar i den.

Var Pappa kolare under någon period i sitt liv ?
Jag vet inte. Men tydligen kunde han yrket
fast jag aldrig hörde honom berätta om det,
han bara sjöng ibland "Jag väntar vid min mila".

Jag letade i Dan Anderssons dikter för att se om där
fanns beskrivet någonstans vad kolaryrket innebar ?
Jag hittade en dikt som litegrann beskriver
stämningen vid en kolmila.
Kanske att min Pappa hade upplevt det så ?

"Milrök: II" heter dikten:

En gång i ändlösa skogar, där urbergen stupande stå,
bortom svindlande, vida myrar, där timmarna dödstysta gå,
där välvde i smältvit hetta ett bål under stubbade bryn,
där tumlade väldig och vitgrå den fräna röken mot skyn.
Där kring gick en sotig mänska med ögon som matt porslin
och svettades hett under sotet i de vassaste vindarnas vin.

Själva kolaryrket hittade jag ingen beskrivning av
annat än det som förklaras i läroboken.

Rapport från ett matfat.

En ny utmaning från Tantaluran !

Denna gång vad jag tycker om Tantalurans
egna 5-rätters URK-mat,
som delvis verkar vara hennes barndoms
plågsamma tvingas-äta-upplevelser:

1. Fläsklägg med rotmos.
2. Bondomelett.
3. Dillkött.
4. Blodigt kött.
5. Köpta kroppkakor.

Svar:
Får jag göra kroppkakorna själv,
då kan jag äta alltihopa !

På min egen lista blir det svårare,
jag gillar egentligen all sorts mat.
Men det jag ändå undviker är:

1. Alltför hot mat.
2. Bönor och linser.
3. Kokos i både mat och kakor.
4. Min barndoms lappskojs.
5. Per Morbergs slafs-rätter.

Skulle vara kul få läsa en kommentar
där min kompis Gun berättar vad hon tycker.

Böcker berättar.

Någon sa: "Kalla mej rashatare om ni vill,
men bor man i Sverige ska man leva som en svensk,
annars åka tillbaka dit man kom ifrån !"

Jag läser Khaled Hosseinis "Tusen strålande solar".
Det är Afganistan, kvinnor i burkas, patriarkat.
Så långt jag nu har hunnit lyssna ( talbok )
tycker jag mej förstå livet det lever,
kan litegrann sätta mej in i deras kultur.

Måste det finnas gränser
mellan alla olika kulturer och religioner ?
Tänk om vi kunde acceptera varandras olikheter
och se det som är positivt istället för tvärtom !

Vi kan inte ändra på att Sverige
har blivit så mångkulturellt som det nu är.
Fördelarna med att det förhåller sej så
måste överväga nackdelarna,

om vi tänker efter.

Bokstafett.

Från Tantaluran har jag fått en utmaning
om en bokstafett som lyder:

1. Ta fram en bok som du gillar och som har minst 123 sidor.
2. Slå upp sidan 123.
3. Leta efter 5:te meningen.
4. Citera de följande 3 meningarna.
5. Skicka vidare till minst en av dina bokvänner.

Jag lånar talböcker från bibblan,
där jag inte hittar några sidor.

Istället nöp jag en diktbok, Lyrikboken
och där på sid 123 står en hel dikt utan punkter,
allt i en enda mening, av Lars Bäckström
som heter Efter frukosten

En äggrand på vaxduken gör motstånd mot
wettextrasan och den skrapande nageln,
teblad sköljer över ytan av kopparnas bottensörja
när de balanseras bort från bordet,
en dammtuss har förenat sig med jord
och blöta vetepuffar på sopskyffeln,
barnets avslickade bröd med porerna
tilltäppta av saliv och matfett finner sin befrielse
mellan avdukarens tänder och tunga,
i hans inres raffineringsverk sker hoparbetningen
av salt och socker,
söt och sur mjölk,
omeletten, mjukosten och margarinet.

Skickar nu vidare till den det behagar !

Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön.

Jag fryser.
Min lägenhet är av det kallare slaget.
Kanske behöver elementen luftas ?
Kanske ska ventilen i skafferiet stängas ?
Kanske både - och ?

Klär på mej i långärmat och långkalsong-at.
Efter en promenad runt Måby blir jag varm,
men orkar inte mer än en vända,
efter ett par timmar så fryser jag igen.

Minns barndomens hemsydda grå vadmalsbyxor.
Vadmal var varmt under lång och kall skolväg.

Ingen annan i skolan hade såna byxor.
( Fast ingen annan hade så lång skolväg heller. )

Byxorna var stora, rymliga, bylsiga
med resår längst ner på benen.
Oj, så jag skämdes för dem !

När vi hade bytt om för en gymnastiklektion
och hängt upp våra kläder på krokar under vägghyllan,
då ser jag än idag hur mina vadmalsbyxor utmärker sej
som det största och fulaste plagget av alla där.

Hann jag växa ur dem till nästa vinter, tro ?

Det gula skolhuset.

På www.junsele.nu finns en bild
av skolan som jag gick sex år i.

Fast jag aldrig tyckte om att gå dit
blir jag nostalgisk när jag ser bilden.

Bakom fönstren längst ner gick jag första klass
och det sista året innanför fönstren högst upp.

Skolhuset framkallar också minnen
om livet jag levde utanför skolan.
Vardagar, julferier och sommarlov...

Men hela tiden fanns skolan ändå med
som det centrum hela tillvaron rullade kring.

Nu efter alla år som gått skulle byggnaden rivas,
tills någon kom på att den kunde användas till annat.

Mina minnens gula skolhus får stå kvar !

Darwin och Gud.

Igår skulle Darwin ha fyllt 200 år.
Han med "Arternas uppkomst"
och idén om det naturliga urvalet
som säjer att utan gudomlig medverkan
så härstammar vi från aporna.

Antingen tror man på Darwin
eller så tror man på Gud.
Punkt.

Om min allra första början i årmiljarderna
var en liten bakterie bara,
så måste ändå Någon ha skapat den bakterien.

Så jag tror både på Darwin och på Gud !

Träff med handarbete.

Varje onsdag är vi några pensionärer
som träffas och handarbetar tillsammans.

Onsdag förra veckan blev en av oss sjuk där.
Illamående, nästan medvetslös och över 90 år...

Ambulansen kom, la henne på en bår och åkte iväg.
Naturligtvis blev vi oroliga - hur skulle det gå ?

Onsdag idag, veckan efter, när vi samlas igen
så dyker också vår 90-plussare upp !

Och det kändes som vi ville ropa ett högt hurra !

Aurora.

Jag är morrontidig, alltid uppe med tuppen.
Sätter igång radion, den blir som ett sällskap.

Ettan kör nyheter och politik, samma hela morron.
På trean pratas det snabbt och obegripligt
och spelas ungdomlig musik som pålägg.
Jag orkar inte med någondera av dem.

Men så upptäckte jag tvåans morronprogram Aurora.
Det är avslappnat, rogivande och faktiskt lättsamt.

Jag kan ingenting om klassisk musik,
kan inte skilja olika musikstycken åt
och vet inte namnen på några kompositörer.

Idag, nu nyss, skulle där spelas - sas det -
pappa Leopold Mozarts trumpetkonsert, första satsen.

Och jag kände igen musikstycket !

För två år sedan satt jag i min systers
och svågers bil, på hemväg från vår brors begravning.
Det var en sen och tung novemberkväll,
men med nysnö och månsken utanför bilrutorna.

Min syster satte på en CD - Mozart, sa hon.
Vi satt tysta, i egna tankar, ingen sa nåt.

Hela vår väg Ådalen ner
lyste fullmånen på all den vita snön
och ihop med den dämpade musiken
blev allting till ett vackert efterspel,
fullt värdigt min brors minne.

Stycket jag kände igen i radion nu -
det var musiken ifrån denna händelse.

Chicago.

Den tiden då jag växte upp så var kortspel syndigt.
Det berättades att fäder gick på krogen avlöningsdagen,
söp sej fulla och satsade pengarna på kortspel,
medan deras familjer blev utan både mat och kläder.
En kortlek var liktydligt med djävulens redskap.

Jag tyckte om att spela kort !

En gång i livet blev det min räddning, tror jag.

Jag skulle träffa min svärfar för första gången
och gruvade väldigt flera dagar innan.
Vad skulle vi prata om när jag kom dit
och vad skulle han tycka om mej ?

När jag till slut ändå kommer innanför dörrn där
då sitter svärfar vid köksbordet
tillsammans med några vänner och spelar kort.

Det tog inte mer än fem minuter
så sitter jag också vid bordet och spelar med !

Utan att jag märkte hur det gick till
så blev hela samvaron bara naturlig och okonstlad.

Tack vare en kortlek !

Namnas sjal.

Det är kallare än vanligt idag, 12 minusgrader
och innan solen hinner stiga upp
sjunker termometern ännu någon grad.

Då jag växte upp var 25-30 gr kallt inte så ovanligt.
Jag minns knarret av snön under skosulorna,
jag minns norrskenet - jag har hört det spraka -
och jag minns mina kalla tre km till skolan vintertid.

Såna gånger kunde Mamma, utanpå ytterkläderna
vira in mej i en stor lång yllesjal innan jag gick.
Sjalen var randig i beige, brunt och vitt.
Farfars mamma hade ägt den en gång i forntiden.

Att vara inlindad i denna sjal, som en kåldolme
och riskera att någon av klasskamraterna
råkade få syn på mej
det skulle jag aldrig i livet stå ut med,
hellre frös jag ihjäl !

Så i god tid innan jag närmade mej skolan
så tog jag av mej sjalen, knölade ihop den
och grävde ner den i en snödriva.

Där fick den ligga och skämmas tills jag gick hem igen.

Frukt och Grönt.

Jag jobbade på ICA en period,
hade hand om grönsaksdisken där.
Fick nog en dag,
var tvungen skriva av mej:

En morot ligger i sin disk
och väntar på en kund.
Där får den ligga utan risk
att Gerda har nån stund

då hon får tid att kolla in
om moroten mår bra,
har snygg förpackning och är fin
så kunde vill den ta.

När den har legat länge nog
blitt skrumpen, torr och svag
då kommer chefen - undrar nog
vad detta är för slag?!

Han bryter ut i raseri,
vem ska nu köpa den ?!
Det blir förlust och slöseri,
affärn får slå igen !

Då svarar Gerda - trött och matt:
Förstå min sitation,
en morot fordrar också att
få tid och uppmärktion

och vem har ork - vill ha besvär
när ingen ser det lönt?
Tycks ej så noga med det där
som kallas Frukt och Grönt !