Getter.

Vi hade getter hemma i min barndom.
Av deras mjölk gjordes getost och mese,
enda smörgåspålägget för det mesta.
Förresten - jag lärde mej mjölka på en get

Getter är roliga djur.
Lekfulla, olydiga, nyfikna och full-i-sjutton-djur.
Tjuvaktiga, men samtidigt kloka, vet att klara sej.
Kommer fram överallt.
Och äter allt som går att tugga.

En dag höll Mamma på med att skura bron
och hade burken med såpa stående bredvid sej.
Getterna gick lösa och en av dom kom förbi,
såg sin chans och tog den,
stack snabbt ner huvet i såpburken
och glufsade åt sej en jättetugga !

Jag undrade vad Mamma skrattade så gott åt ?!

När det föddes killingar
fick vi ungar lov ibland att ta in dom till oss.
Skojigt leka tillsammans, hoppa och skutta,
särskilt i trappan till övervåningen.
Deras små torra bajskulor var lätta att sopa upp
för var gång detta inträffade.

En sommar fick vi ha getterna på en holme ute i sjön.
Samma sommar opererade jag blindtarmen.
På sjukhuset kom någon på besök till mej
med ett foto av getterna därute på holmen.
Och jag grät -
längtade hem till både getter och Mamma !

Hundliv.

Totten och jag har gått en längre promenad idag.
Vädret kunde ha varit bättre,
men det regnade i alla fall inte.

Vi träffade två hundar under vägen.
Den första hade vi mött förut, kände igen.
Inte särskilt intressant, tyckte Totten
och hälsade mest av artighet bara.

Den andra vi mötte var en okänd schäfer
som drog hårt i sitt koppel
och såg lika nervös ut som sin matte.
Totten vek av, men båda hundarna
stannade mitt emot varandra, avvaktade lite.

Jag frågade om dom fick hälsa på varann
och fast matten lät tveksam
så gick hon med på det.

Hälsandet gick bra. Schäfern var osäkert nyfiken
och Totten lät sej nosas på en liten stund.

Matten blev glad, förklarade för mej att
"Han brukar aldrig träffa andra hundar."

Jag tyckte synd om honom.
Så ensam han måste vara.
För vem vill träffa en nervös schäfer ?!

Ålder.

Att åldras är normalt. Det är ingen sjukdom !
Skriver Tullia von Sydow.

"Att vara sjuttio år ung
är ibland mycket trevligare
och mer spännande
än att vara fyrtio år gammal."

Varde ljus.

Igårkväll försvann strömmen en stund
och jag kom att tänka på hur det var
innan vi fick elektriskt ljus hemma.

Då hade vi fotogenlampor eller stearinljus,
som gav mest nästan bara ledsyn.
Jag minns också öppenspisen i bryggstugan
där tjär-veden brann och gav ljus.

Så småningom kom karbidlampan.
Karbid var ojämna sockerbits-stora, grå bitar
som luktade starkt illa, men ihop med vatten
bildade en gas som kunde antändas.
Karbidlyktan väste där den hängde i kökstaket
och lyste med ett rejält och starkt ljus.

Jag minns den s.kl. skymningstimman
när dom vuxna passade på att ta igen sej lite
samtidigt som det sparades på bränslet i lampan.
Dom kunde unna sej en stunds rättmätig vila
när det ändå var för mörkt att uträtta nånting.

Första gången jag upplevde elektriskt ljus
det var på besök hos en släkting på byn.
"Tryck på den där knappen ska du få se !"
och "Tryck en gång till, så blir det ännu ljusare !"
Jag minns förvåningen då ljuset istället försvann.

Alltid något !

I brist på bättre får det idag bli några rader
till en tävling om "Din bästa kaffehistoria".

Vid en lägereld i fjällen
efter många mils gång.
Röken jagar bort myggen
och sätter smak på kaffet, kokt på bäckvatten.
Och livsandarna återvänder.

Jag vann ett halvt kilo Signum kaffe.

På tal om vittror, tomtar och troll.

När jag nyss bläddrade i pärmen med urklipp
kom jag till Elsie Johanssons "För dagen" i UNT
från mars 1997, där hon skrivit under rubriken
"Allt får inte förklaras" om när hennes far
i stallet en kväll hade sett en tomte.
Liten, 25 cm lång bara och helt igenom gråklädd.
Men vad var det han såg ? Frågan kvarstår
och det är det som är vitsen, skriver hon.

Då kommer jag ihåg när våra barnbarn var små
hur min gubbe, deras morfar, då julen närmade sej
brukade berätta för barnbarnen om en tomte
som han då och då mötte nere vid garagedörren.
Han berättade detaljerat för dom hur tomten såg ut,
att den var liten och grå och att den hade frågat efter
hur barnbarna skötte sej så här inför julen.

Så länge dom var små, kanske längre fram också,
så lyssnade dom med stora ögon och öppen mun.
Och deras morfar stortrivdes !

Tänk om det var så att han hade sett den ?!

Mystiken och sagorna behövs, säjer Elsie Johansson,
allt får inte förklaras, då vissnar fantasin,
då krymper horisonten, då blir vi utleda och trötta
och känner bara tomhet.
Nej, måtte det få tassa tyst kring våra hus,
må små lyktor blinka och änglavingar susa,
då blir det nog GOD JUL !

Trafikregler.

Det hände en gång när jag gick snett över ett gärde
att jag hörde steg av en annan människa bakom mej.
Jag blev så medveten om att hon fanns där,
önskade att hon kunde gå förbi, komma före mej,
istället för att gå så där bakom min rygg.

Men vi fortsatte på samma vis över hela gärdet
och jag hörde hela tiden hennes steg.

När den upptrampade stigen äntligen tog slut
kom vi fram till en asfalterad gata.
Där hade jag hunnit bli ännu mera medveten
om att ha någon gående bakom mej,
så då i förvirringen sträckte jag ordentligt ut en arm
för att visa åt vilket håll jag tänkte vika av !

Visst kan det hända att vi gör bort oss ibland.
När det händer en själv blir det först ganska pinsamt,
men sedan man ohjälpligt har skämt ut sej,
så kan man efteråt ändå bara skratta åt sej själv.

Får jag lov ?

Vi som hade dans som det stora nöjet i livet en gång,
vi minns ungdomens La Visite, Sfinx m.fl. i Sthlm,
sommarnätternas bjudningsbaler i Norrland
och vi minns alla gammeldanser i Folkparkerna.

Nu sände TV ett dansbandsprogram i lördags.
Jag satte mej, trodde att jag skulle få uppleva
lite av den gamla känslan
av förväntan inför en danskväll.

Så blev det nu inte... Varför ?

Johan Croneman, han som har alla ord,
han berättar idag
i sin TV-krönika i Dagens Nyheter
på Kultur & Nöjes-sidan
om anledningen.

Längtan..

Jag fick den här dikten att betyda hemlängtan
en dag i januari 1987 när jag saknade Norrland.

På längtans vägar...
bort ifrån våra vardagliga sysslor
till den källa
där vida himlar och vidder
skänker oss frid !

På längtans vägar...
är vi alla hela vårt korta liv.
Där spänns vår båge -
och det är bågen som bär oss.
Dig och mig !

Christa & Raimund Friedrich

Varma handskar.

Vi hade 2½ km lång väg till skolan då jag växte upp.
Det var kallt att gå den sträckan under vintern.
Om någon vet vad nagelbiten innebär
så minns jag väl till den smärtan
var gång som kylan nöp extra tag i fingrarna.

Därför fick jag och min bror i julklapp ett år
var sitt par handskar av hundskinn.

Första gången vi använde handskarna
var tidigt på juldagsmorgonen, dagen efter,
när vi gick till julottan tillsammans med Farfar.

Säkert var handskarna varma,
som Mamma och Pappa hade menat,
men jag minns dom av andra anledningar.

Dom luktade hund, för det första.
Och när det var kallt och jag blev snorig
så gick det inte att torka bort snoret
med handen i hundskinnhandskarna
utan att jag fick hundhår fulla munnen.

Och i skolan blev jag retad för dom.

För precis 25 år sedan.

Lyrikafton på Sätuna Bibliotek 83-10-16.

Ni sitter där så lugna och säkra
ni som kan alla ord
och som vet hur de ska användas.
Det riktigt lyser om er
av författarskapets privilegium.

Det jag vill säja
får jag vara glad om jag hittar
i en dikt av någon annan.

Stjärna.

På promenaden igår gick hunden och jag
förbi hos de mörkbruna och stora kossorna
som går och betar i Vattenparken vid bussgaragen.
Vi stannar och tittar på varann en stund
och jag kommer ihåg Stjärna
en av de små svartvita fjällkorna hemma.

Stjärna var skällkon i sällskapet.
Den av korna som bestämde över de andra,
hon fick bära skällan i en läderrem om halsen
och nog var Stjärna den bestämmande allt.

Hon var svart och vit - jag tyckte så stor.
Ungefär jämngammal med mej
och fanns med under hela min barndom.

Stjärna var min tröst ibland om jag var lessen.
Såna gånger fanns hon där i sitt bås i lagårn,
jag kunde sätta mej vid hennes huvud,
slå armarna om hennes hals och grina.

Jag minns den trygga lukten av henne
och ljudet av hennes lugna tuggande.
( Kor tuggar alltid - äter hö eller idisslar. )

En gång i vuxen ålder berättade jag för Pappa
om mitt och Stjärnas "förhållande".

Ja, visst mindes han den folkilskna kon,
som en vuxen människa aldrig kunde gå nära
utan att hon slängde med huvudet och stångades.
Men barna tålde hon - sa Pappa.

Sanningord.

Brukar ni läsa Johan Cronemans TV-krönika
på Kultur & Nöjes-sidan i Dagens Nyheter ?

Han slår huvudet på spiken i regel.

Idag har han gjort det igen !

En trotjänare.

En blogg-medmänniska berättar om en moped.
Visserligen sin grannes - men ändå - en moped.

Och jag minns min !
Inköpt på grund av trängande behov
en gång för ungefär 50 år sedan.

Vi bodde på Kimsta och jag hade fått arbete
på fiket/matstället intill nuvarande Märsta Teater,
behövde en moped för att ta mej dit och hem igen.

Min gubbe och jag följdes åt till Janssons cykelbutik
som låg bredvid smådjurskliniken på Odenvägen.

Det blev affär av, en stabil mörkröd sak,
( inga namn, minns inget, har aldrig brytt mej )
som redan från första början gärna ville krångla.

Det fanns nätter när jag fick gå, styra den
över skogen, den smala och krokiga vägen
från Starrmossen hem till Kimsta,
därför att moped-eländet bara lade av.

Efter några år fick den följa med till Eden.
En av barna fick den, mest som leksak.
Hon målade den gul.

Min Pappa, skogsarbetaren, lånade den.
Lättsammare komma till sin arbetsplats,
än med den vanliga trampcykeln.

Om Pappa slutade jobba
och inte behövde den längre,
eller om mopeden lade av för gott ?
Men den blev stående i Edens vedbod.

Tills barnet, hon som målade den gul,
hade blivit vuxen och fått en svärfar,
som intresserade sej för gamla mopeder.
Han tog rätt på den och piffade upp den.

Den är fortfarande vid liv alltså
trots allt den har gått igenom under alla år !

Jag tror att jag får lov att åka dit en dag
och se efter hur min gamla moped mår !

Bland likasinnade.

Jag har börjat titta in hos PRO:s handarbetsgrupp
på onsdagarna igen, efter att ha hållit uppe ett år.

Vi är några som sitter där med våra handarbeten.
Vi virkar, stickar, broderar och väver olika saker
som PRO sedan har försäljning på.

Förspilld kvinnokraft, säjer någon.
Javisst - vi får jobba utan ersättning,
men det är viktigt att få mötas, umgås,
PRO upplåter i alla fall sin lokal åt oss
så att vi kan vara tillsammans en stund.

Alla är vi pensionärer mellan 70+ och 80+
som sitter runt bordet och pratar medan vi jobbar.
Ibland hör vi vad nån annan säjer, ibland inte.
Och om vi hör, så är det inte alls säkert
att vi tycker likadant i alla fall.

Inte så noga med den saken,
vi är ändå bara glada att se varandra,
kunna träffa några lika glömska
och lika lomhörda som man är själv.

Ett gammel-folks-syndrom kanske ?

En fin bok.

Har gett mej på boken "Snö" av Orhan Pamuk igen.
För ett tag sedan gav jag upp efter några sidor,
men jag vill prova igen, har hört andra berömma den.

Boken måste ju vara bra, därför att
den är en publikframgång, står det på baksidan,
romanen har 2004 utsetts av New York Times
till en av årets tio viktigaste böcker.
Orhan Pamuk har fått Impac-priset 2002
och dessutom Nobelpriset 2006. Står det.

Jag har "Snö" som talbok, lyssnar samtidigt
som jag stickar på ett par raggsockor.
Kravlöst, det ger sej självt liksom,
både stickningen och boken.

Har hunnit lyssna några CD in,
men jag upplever ingenting,
allt är bara så händelselöst
och det verkar fortsätta likadant.

Kan New York Times och Nobel ha fel ?

Nää, det är jag som inte håller måttet,
en Henning Mankell är mera i min klass !

När lillan kom till jorden...

Mitt första barnbarn, 30 år i dagarna,
med stor födelsedagsfest i lördags.
Jag fortsätter tänka på henne, på när hon föddes.

Hennes mamma hade i förväg bestämt
att när hon kom hem med sitt barn, så ville hon
tillsammans med barnets far, klara sej själv,
utan att jag och min man blandade oss i.

Det fick gå en vecka innan jag ringde
och undrade hur det gick ? Vågade fråga
ifall hon kanske ville ha nån hjälp ?

Med gråten i halsen svarade hon
"Jaa, mamma, kan du komma ?

Jag minns inte hur jag kom dit,
men jag minns synen då jag steg innanför dörren.
Köksbänken som var full av odiskade saker,
barnet som skrek och mamman som grät.

Känslan av kaos som kröp upp inom mej...
Hur skulle jag kunna återställa lugn och harmoni
för min älskade dotter och hennes lilla baby ?!
Det hade gått alldeles för många år
sedan jag själv haft hand om ett nyfött barn.

Men kanske räckte det med min blotta närvaro,
för tillsammans så klarade vi av det !

Rönninge Folkets Hus.

Har varit på mitt första barnbarns 30-årskalas.
Det var kalas det, vill jag lova !
Mat, dryck och underhållning av klass i stora lass!

Det var fantastiskt att vara med där,
få deltaga i en så lyckad fest
tillsammans med släktingar från båda sidorna.

Kände mej mäkta stolt över alla mina barnbarn,
så glada, så företagsamma och så vackra !

Vackrast av alla ändå var nog födelsedagsbarnet.
Som en drottning såg hon ut...

Vad månde bliva ?

Jag har slut på pengar i min plånbok,
måste till bankomaten på förmiddan.
Men finns det någe å hämta där ?

Deckare.

Jag trodde att jag hade kommit ifrån deckare,
men sist nu på biblioteket hittade jag inget särskilt
så det fick bli en deckare i alla fall,
Henning Mankells "Brandvägg". En talbok.

Och den är faktiskt bra !
Peter Andersson är bra uppläsare,
det är också viktigt.

Jag virkar in handlingen
i ett par vantar, under tiden jag lyssnar.