Flyg fula fluga.

Jag sitter vid ett fönster med morgonsolen i ryggen.
Natten har varit, inte direkt kylig, men sval.
Med solen kommer värmen tillbaka.

Utanför på fönsterblecket sitter en ensam fluga.
Den rör på vingarna, trampar med fötterna
men sitter kvar, verkar ta åt sej av solvärmen.
Även en fluga har behov !

Förutom att vara fågelmat, vad finns flugor för ?

En cykeltur.

Jag var i 10-årsåldern en sommar när jag ville cykla
till Vällingberget och hälsa på mina morföräldrar.
Det var 4 mil dit, förstår inte nu att jag fick åka...

Ensamt barn på en cykel, skog mest hela vägen,
någon gård ungefär varannan mil bara.
Vad hade hänt ifall jag fått punktering ?

Några andra förhållningsorder minns jag inte jag fick
innan jag gav mej iväg, än att jag fick lova
att vara tillbaka hemma igen ett visst datum.

4 mil var långt, men jag kom fram.

I Vällingberget fanns förutom mormor och morfar
några kusiner i min egen ålder.
Så mycket ungar fanns det inte till vardags,
varken hemma hos mej eller hos kusinerna,
så det blev roligt för oss alla att träffas.

Efter Vällingberget cyklade jag över Granåsen
till Västerås by, där jag hade flera kusiner.
Där var det trevligt, vi hade så roligt ihop,
att jag blev kvar extra länge, "glömde" datumet
som jag skulle vara tillbaka hemma.

Jag minns inte nu hur jag kom hem,
men jag måste ju så småningom ha cyklat iväg.

Hemma hade det blivit oroligt när jag inte kom
på den bestämda dagen.
Mest Mamma, skulle jag tro, ängslades värst.
Så den natten, mellan två skogsarbetardagar,
fick Pappa ta sin cykel och trampa alla milen upp
för att söka mej. När han kom till Västerås by
fick han se min cykel stå där, lutad mot husväggen.
Då vände han bara och cyklade tillbaka hem.

Jag hade i alla fall vett att skämmas. Efteråt.

Skriva brev - blogga.

Det här skriver Käbi Laretei i en av sina böcker:

Det mest betydelsefulla umgänge jag har haft i mitt liv
har skett genom brev.
Det är lättare att anförtro sej genom att skriva,
man behöver inte vakta sitt ansiktsuttryck
eller förvillas av det man tycker sej utläsa i andras.
Man har bättre tid att hitta de precisa orden
för svårdefinerade känslor,
behöver inte vara rädd att möta en oförstående blick.

Hon säjer det jag inte själv kan uttrycka.
Jag håller med henne, tycker likadant.

Mandelpotatis och gris-pärer.

Fint höstväder idag igen.
Vad gjorde man förr den här tiden på året,
mer än plockade lingon, jo, man tog upp potatis.

Vi hade stort land, potatisen skulle räcka vintern ut
åt alla oss själva och till grisen.
Korna och getterna fick väl också ibland,
kanske hönsen med, om den var kokt.
Vi hade två olika sorter, mandel åt oss själva
och runda s.kl. vit-pärer ( bintje kanske ) till djuren.

På våren sattes potatisen i jorden för hand,
sedan grävts över och kupat i omgångar för hand.
Detta gjorde Pappa på sina "lediga" stunder.

Att ta upp den kunde han få hjälp med av oss andra.
Jag minns jobbet som hårt. Dimmiga kalla höstmornar
när nattfrosten gjort blasten slipprig och hal,
svår att dra upp. Fårorna långa och många,
blåsor i händerna och ont i ryggen
fast jag till slut gick på knä och grävde.

Nyupptagen kokt mandelpotatis, stor och mjäll,
den behövdes inget annat sovel till, när man åt,
än en klick smör.
Var smöret hemkärnat dessutom...
Och det var det ju - på den tiden.

Långt hemifrån.

Hittade nåt jag skrev för längesen
som jag då kallade för en aforism.

Maximal ensamhet:
När den egna spegelbilden blir ett sällskap.

Jag var utomlands med en väninna,
men satt ensam på hotellrummet en kväll
och kände mej så övergiven.
Ensam i hela universum.

Men så fick jag syn på mitt ansikte
i en spegel på väggen mitt emot
och det blev den gången faktiskt
som närvaron av en annan levande varelse !

Lingonplockarväder.

Det är höst.
Jag har sett första fågelsträcket dra söderut.

Idag är väder att plocka lingon, hög luft och soligt.
Förr skulle ett helt vinterförråd av lingon plockas,
den sylten var lika viktig till maten ibland som salt.
När socker var en bristvara under 2:a världskriget
åt vi sylten sur, osockrad.
Fast jag antar att årgången blev mindre då.

En dag i lingonskogen var minnesvärd.
Med en sotig kaffepanna och mat i ryggsäcken
cyklade vi så länge väg fanns, sedan gick vi till fots
till det bärställe Pappa, som skogsarbetare, visste om.
En stor näverkont ställdes på en stubbe,
alla plockade vi mindre korgar fulla och tömde dit.
Jag vill minnas att det kunde ta hela dagen ibland
innan den stora konten ville bli full.

Rasterna var det bästa på hela dagen !
Pappa gjorde upp en eld, fyllde den sotiga pannan
med vatten från en bäck, lade på kaffet
och hängde den över elden, fastsatt på en käpp.

Inget annat luktade så gott och smakade så bra !

Karta och kompass.

Har hittat svamp idag,
förutom lite blandsvamp
en liter kantareller på ett och samma ställe !

Vore det inte för att jag så lätt går vilse
så skulle jag rensa hela industriområdet
på kantareller och soppar !

Men det är så otrevligt att plötsligt
inte veta varken vart jag är på väg
eller vilket håll jag kom ifrån.

Och detta händer mej varje gång.

Uppiggun..

Det är regnigt, blåsigt, grått.
Och igår var jag på begravning.

Försöker blogga ändå.
Det kan inte bli annat än tungt.

Men så kommer Gun med en kommentar
och livar upp hela den molokna tillställningen !

Det ska hon ha tack för !

Ett minne.

Vännen Berta har gått bort,
hon som med sin man flyttade ner hit
samtidigt som min man och jag.

Jag var på hennes begravning igår.

Ett minne kunde jag berätta
från vår första fattiga tid här.

Vi hälsade på vid ett tillfälle,
kom dit just när Berta hade lagat söndagsmiddag,
hade stekt dom var sin fläskkotlett.

Men hon satte fram fyra tallrikar
och som den naturligaste sak i världen
delade hon kotletterna till en bit åt oss var.

Affärer.

Jag har varit upp till Eurostop idag.
Behövde en kavaj.

På Kapp Ahl fanns inte min storlek.
På Lindex hitta jag en som passade.
Och som var 200 kr billigare !

Lagledar´n.

OS-tider, jag antar att fotboll också ingår,
så fastna jag för Nicke Sjödins dikt "Lagledar´n".
Lite om fotboll förr i tiden kanske.
Så här skriver han:

Lagledar va du, bar väskern å läst´n
å remnåla här i keps´n.
Om vi låg under me 5-0 i halvtid sa du:
"Dä gå fint, pojkar. Vi tar dom"
Sen förlore vi mä 9-0
å kasta lerbyxern å benskydda på dej
å lova i harmen: "Aldri mer nån fotboll."
Men du tände pipa din å sa:
"Nästa söndag ha vi Tåsjö-a. Dom ta vi."
Enda kritiken du hade var då vi sköt för löst:
"Se hur han skjut ! Timotejen viks int !"
Men om det va hårdskotta
var du int så noga vart boll´n for:
"Jävla bra skott ! Hadd det där gått in
hadde blive mål !"
Lite retfull kunde du va´. En gång
skrek du så det hördes över halva Helgum:
"Lägg straffen du Nicke, som ha tege student´n !"
Farlit sne´n straff vart det. Inge mål,
inge stabbskott ens. Det vart inkast,
å inge mer straffläggning för min del.
Men bra mycke poäng skrapa vi ihop
tack vare taktiken du lärde oss då det stod 0-0:
"Spark´ den åt hälvete !"
Hur fick du nå pengar att räck till?
Int fanns nån Bingo å int fick vi nåt av kommun.
Lik förbannat åkt vi buss båd åt Graninge å Norråker.
Ibland fick bussförar´n spela vänsterytter.
Han var int´ sämst.

Den 11 augusti.

Idag är det min Pappas födelsedag,
han föddes 11 aug. 1902
och fick leva till 7 jan. 1991.

Den här tiden på året kunde han
komma och hälsa på oss en vecka.
Det såg vi fram emot, både han och vi.

På hösten det året han hade fyllt 81 år kom han
och hade tid hos en ögonläkare.
Vi följdes åt dit.

Efteråt skrev jag i min dagbok:

Pappa 81 år
Du som alltid har använt Dina ögon
till att se till Dina barns bästa,
Du har idag fått veta att snart
ser Du inte längre
att läsa Din tidning ens.
83-11-03

11 augusti.

Idag är det min Pappas födelsedag.
Han föddes 11 aug. 1902
och fick leva till 7 jan. 1991.

Den här tiden på året kunde han
komma och hälsa på oss en vecka.
Det såg vi fram emot, både han och vi.

På hösten det året han fyllde 81 kom han
och hade fått tid hos en ögonläkare.
Vi följdes åt dit.

Efteråt skrev jag i min dagbok:

Pappa 81 år,
Du som alltid har använt dina ögon
till att se till Dina barns bästa,
Du har idag fått veta att snart
ser du inte längre
att läsa Din tidning ens.
83-11-03

En liten episod.

Igår på Södergatan gick jag förbi en port
där en äldre dam höll på med
att baklänges försöka baxa sej ut med sin rollator,
förbi portdörren, som liksom bara var i vägen,
hon kom ingenstans.

Jag frågade om hon ville ha hjälp ?
Hon sken upp, sa jaa tack och såg så lättad ut.

Och jag tänkte att va´ lite det behövs
för att lysa upp resten av min dag !

forts.

Det var just idag, den 8 aug.
som vi kom till Kimsta, fick jag se.
Det regnade då också.

Nog hade vi hemlängtan först...

I dagarna är det precis 50 år sedan jag, min man och vår förstfödda dotter på ett år, flyttade från Ångermanland till Uppland. För att maken skulle få ett arbete måste vi göra som arbetsförmedlingen bestämde, ta vårt pick-pack och ge oss iväg. Arbetet fanns på Halmsjön, det som sedan skulle bli Arlanda. Maken åkte i förväg, bodde på jobbet i en barack tillsammans med en kompis hemifrån, under tiden de sökte bostad och kunde ta ner sina familjer.

På Kimsta hittade maken en stuga på ett rum och kök. Utan vatten och slask, men vi var inte bortskämda och hyran var låg, så den lilla stugan fick duga åt oss. Ved ingick, att hålla stugan varm med, men inte sågad, inte torr. Vatten fanns i en kran vid vägkanten 100 m bort.

På godset fanns ett svinhus med många grisar. Lukten därifrån märkte man inte efter ett tag. Värre var lukten från alla döda råttor som låg både under golvet och uppe inunder taket i vår stuga. ( Vi måste ha fått sanerat fast jag inte minns det. ) Svinhuset gjorde att det fanns råttor överallt, många och stora. Jag hade en lång påk att slå på vår soptunna med för var gång jag skulle dit. Då flydde råttorna, rann som i en ström över kanten på tunnan. Konstigt att vi aldrig blev råttbitna.

Bredvid vår stuga, Sjöslottet kallat, låg en damm. På vårarna pin smockandes full med grodor. Jag minns också gäss som mellanlandade där och som tyckte om att bli matade. Det fanns äppelträd på tomten och ett grönsaksland ingick, som vi fick dela med en granne. Vår andra dotter föddes medan vi bodde på Kimsta. Maken blev permitterad, gick arbetslös en månad. Då levde vi på grönsakslandet och på välviljan hos en granne som ägde en kycklingfarm. De var judar och slaktade på ett särskilt sätt. Om en kyckling råkade bli fel slaktad så kunde de inte behålla den, utan då fick vi den.

Vi var unga och utan större krav på komfort - jag minns tiden på Kimsta, för 50 år sedan nu, som en fin tid.

Skvaller.

Har just lästen notis om skvaller.
Det har dåligt anseende, men alla skvallrar.
Ibland piggar det upp,
andra gånger ger det en obehaglig smak i munnen.

Skvaller förknippas mest med kvinnor,
men karlar kan också vara nog så initierade
om andras privatliv.

Herrar kan uppehålla sej länge
om hur man skruvar en golfboll
eller håller bilmotorn varm.
Kvinnor intresserar sej mer för personer
och mänskliga relationer.

En kvinna sa att hon "samlar på sladder".
Hon hade alltid öronen öppna, det gav henne
en mer nyanserad bild av medmänniskorna.
Både av de som far med skvaller
och av dem det snackas om.

Detta ur Kerstin Nordenstams bok:
"Om samtalsstrategier hos kvinnor och män."

Läs den !

På tal om böcker så köpte jag en pocket på Arlanda inför Norrlandsresan.
Utan tid att stå och välja fick jag syn på en författare jag kände igen, Majgull Axelsson,
så jag bara tog den. "Rosario är död" heter boken.

En dokumentär roman som handlar om sexturismens hänsynslösa utnyttjande av barn...
Jag trodde inte jag skulle orka någe sånt, men det kunde jag...

GT säjer "Måtte Rosario är död få många läsare."
Och Skånska Dagbladet "En skakande roman... Läs den !"

Nostalgi.

Det är en viktig känsla, säjer Karin Johannisson,
professor i idéhistoria i DN idag.

Nostalgi - en bitterljuv känsla.
Den för mej tillbaka till historien om mej själv.
Men bara till dom goda bitarna.
Nostalgi är kopplad till egna minnen,
de ögonblick då jag känt mej hel och innesluten.

Vi längtar efter hemhörighet.
Nostalgi skapar tillhörighet, gemenskap och lust.
T.o.m. mellan människor som aldrig tidigare träffats.

Skönt få veta att mina minnen är accepterade
och inte bara flummiga tillbakablickar
i en äldre individs hjärna.

Notis i Aftonbladet.

Solsjenitsyn, en av dom stora författarna, har avlidit.
Lägerfånge i Stalins Gulag och Nobelpristagare.
Jag har inte läst någon av hans böcker,
har bara läst om honom
och vet hur han såg ut på bild.

Känner i alla fall lite av en sorts saknad.

Är det så här det är ?

Vem skriver jag för, vilka läser min blogg ?
När jag sätter mej ner för att skriva
då ser jag framför mej någon enda bara,
en av mina ungar, nån av släktingarna
eller en av ett par väninnor.

Redan dessa tillsammans blir för många
när jag ser alla uppradade så här.
Därtill har jag nu fått reda på
att det är flera ändå som kollar min blogg.

Jag drabbas av en smula panik,
det känns lite som jag ska hålla tal inför publik.

Skulle jag redan från början ha förstått
att det är så här det är
om man råkar ha skrivklåda
och ges möjlighet att blogga ?

Vad har jag gett mej in i ?!

En dag med min son.

Det har inte kommit fram tidigare i min blogg
att jag har tre barn - men det har jag.
Först är det min son, som bor i Farsta,
sedan kommer mina två döttrar
som finns på gångavstånd här i Märsta.

Döttrarna jag har på nära håll ställer upp
med praktisk hjälp om jag behöver
och min son finns där för mej
med känslomässig omtanke
och massor av kom-ihåg till bemärkelsedagar.

Idag har vi träffats i Tumba, han och jag,
och tillsammans med ett par andra släktingar
bjudits på god lunch av en faster i hennes trädgård.
Vi har kunnat umgås, vi har skrattat, pratat
och haft en mycket givande dag.

I värmen som råder kändes solen obarmhärtig
men vi hittade lite svalka en stund
i skuggan under ett äppelträd innan vi skiljdes åt.