Ylletröjor och långkalsonger.

Det är så kallt i min lägenhet,
jag har frusit hela vintern.
Elementen är bara ljumma
oavsett köldgraderna utomhus.

Jag klär på mej ylletröjor och långkalsonger,
lägger filtar och en trasmatta i TV-fåtöljen,
har t.o.m. suttit där med en mössa på ibland !

Någon tyckte att jag skulle lufta elementen.
Försökte själv, minns att man tog samma sorts nyckel
som man använde till att vrida upp väckarklockan med,
men jag hade ingen sån nyckel i redskapslådan min.

Gick till Sig.Hem och bad om hjälp,
frågade om det gick att få mina element luftade ?
Nää, man gjorde inte så nu för tiden,
men han skulle skicka upp en kille som tittade.

En man kom hit, gick runt och skruvade loss "kranarna"
på alla elementen och sa att nu fick jag nog bättre värme.
Annars fick jag säja till.

Jag märkte just ingen skillnad, så jag sa till.

Sedan dess har det sprungit folk här var och varannan dag
som mätt och antecknat temperaturen i rummens alla vrår,
hur stort in- och utsug det är i köksfläkt och i badrum.
Senast igår kom det en karl med en stor spruta
som han klämde in en sorts gegga med i ventilen i skafferiet.

Hjälper inte detta nu, då måste de visst riva ut
åtminstone skafferiet till att börja med, sa den mannen.

Jag funderar över om det är bättre
att jag fortsätter frysa,
hellre än få inredningen riven ut över golven här ?

Troligen har jag inget att säja till om.

Fast Sig.Hem engagerar sej i alla fall !

Vi kom iväg ändå.

Vad kan en gammal mamma ställa till
när hon menar väl och det ändå blir fel...

Skulle åka med en dotter, måg och barnbarn
till ett födelsedagskalas söder om stan.
De erbjöd sej hämta mej utanför här jag bor
och vi bestämde en tid.

I god tid i förväg gick jag ut och bort till deras utfart
för att de skulle slippa köra extra fram till mitt hus.
Ställde mej på gatan utanför och väntade.
Det tog tid, men ingen kom. Jag stod där i snålblåsten
och tyckte det var konstigt, de brukade ju passa tider.
Någonting måste ha hänt.

Jag var just på väg att gå och ringa på deras dörr,
när mågen kommer körande, stannar bredvid mej,
vevar ner rutan och undrar vad jag står där för ?!

De hade också varit ute i god tid, kört fram till
den vanliga mötesplatsen utanför huset här jag bor,
stått där och väntat utan att jag dök upp.
Jag svarade inte på telefon och jag öppnade inte
när dottern gick upp och ringde på min dörr.
Någonting måste ha hänt.

Andra dottern, som fanns på gångavstånd,
hon hade nycklarna till min lägenhet.
Systrarna var på väg att gå in tillsammans och kolla
- sedan fick de väl ringa brandkåren eller nåt -
när jag plötsligt dyker upp vid liv och utan skador.

Jag såg bara lättnad i deras ögon.

Vi hade gått ut samtidigt, men märkte inte varandra
för jag gick innervägen med en påse till soprummet.

Bedövningsmedel.

För några dagar sedan bloggade Baronessan
under rubriken "Var god skölj" om hur vedervärdigt
hon tyckte att reklamens munsköljmedel smakade.
Hon jämförde det med toarengöringsmedel.

Jag borde ha blivit varnad !

Jag är säker på att reklam inte biter på mej.
Så mycket som jag pinas av TV:s alla avbrott för reklam
som alltid förstör helheten i det jag satt mej för att se
så måste detta oupphörliga tjat ha motsatt verkan,
nånting annat är omöjligt !

Men man slipper inte undan, alla reklammakare vet
hur de ska påverka även den mest motsträviga.

Efter all ständigt återkommande reklam-tvångsmatning
blev jag till slut osäker på om det bara var jag
som inte köpte deras undermedel ?

Ifall jag nu var den enda
som gick omkring med dålig andedräkt ?

Inte behövde väl dundermedlet smaka så illa heller,
vid alla mina år hade jag ju provat det mesta
och ändå bevisligen överlevt - so what !

Baronessan hade rätt
och hon som spolade ner alltihopa i toan,
hon gjorde också det enda raka.

Hört talas om Vademecum ?!

En läsupplevelse.

"Att läsa en bok för första gången
är som att finna en ny vän;
att läsa om den är som att återse en gammal bekant."

Det blev en fantastisk läsupplevelse
och min första kontakt med Göran Tunström
när han själv läste sin bok "Juloratoriet"
som följetong i radion ett år.

Jag har lånat "Juloratoriet" som talbok på bibblan,
följt händelserna i boken en gång till,
njutit av Göran Tunströms röst
och kommit människorna i hans berättelse nära igen.

Själv säjer han om sin "Juloratoriet" att:
"...rör sej i det själarnas gränsland
där vi blir synliga för varandra."

För "Juloratoriet" fick han i början av 1980-talet
Stora romanpriset och Nordiska rådets litteraturpris.

Jag har en bok av Tunström som heter "Tjuven".
Jag minns inte handlingen,
men jag ska nog läsa om den - också.

Min onda rygg.

Ont i ryggen - låter det bekant ?
Som yngre har jag haft min beskärda del,
fast nu på äldre dar hugger det till ibland bara,
ihop med dammsugaren eller andra trista saker.

Förr var ryggen en ständigt återkommande plåga.
Från periodvis bli totalt förhindrad att röra mej
till att det allra värsta hade hunnit klinga av
och det gick att lära sej leva med det onda.

Kotknackare och kuckelgubbar kunde inte hjälpa.
I väntrummet till en kiropraktor, nästan full av folk,
orkade jag inte sitta utan la mej ner på golvet.
När jag väl kom in förstörde jag vår personkemi
med att fråga "Du bryter väl inte ryggen av mej ?!"

En gång i bilen hem från Norrland låg jag i baksätet.
Kissnödig vid ett rastställe utanför Gävle.
Toaletterna låg på andra sidan vägen.
Över dit skulle jag inte ta mej i semestertrafiken.
Min man hjälpte mej utför slänten på vår sida vägen.
Det var brant, men han höll i mej. När jag äntligen
fick kissa, då ser jag hur allt rinner över mina skor
utan att kunna göra ett skvatt ( ett skvätt ! ) åt det !

En annan gång skulle jag hem från jobbet
då min man kom med bilen och hämtade mej.
Fram till bilen var det ishalka, jag riktigt kände
hur ont det gjorde i min redan onda rygg
ifall jag skulle råka halka till där och falla.

Jag klarade mej över isen fram till bilen
och jag fick upp dörren till passagerarsätet i fram.

Men sedan hände alltihopa blixtsnabbt -
mina ben halkade till, for iväg båda två inunder bilen,
ändan åkte i backen med en duns
och huvet landade med hakan precis på stolssätet.
Liksom förvånad satt jag där och bara tittade på min man.

Han gapskrattade - högt och länge,
det gick naturligtvis inte att låta bli.

Åldersdemens.

En i bekantskapskretsen börjar bli dement.

Förvirrad, glömsk, hittar inte orden.
Svårt skilja på verklighet och fantasi.
Invanda rutiner stämmer inte längre
utan rörs ihop till kaos.

Hon försöker dölja att det förhåller sej så,
låtsas som det regnar,
skyller på åldern eller magen.

Och jag spelar med, skojar bort,
låtsas också som att det bara regnar.

Hon har säkert anhöriga som talar om
för henne hur förvirrad och urspårad hon är.

Jag intalar mej - jag tror - att hon och jag
med vårt låtsas-regnväder hjälper till
att hon orkar hålla ställningarna än ett litet tag.

Pete Seeger.

På radion igårkväll meddelades
att Pepe Seeger har tilldelats ett musikpris.
( Jag kommer inte ihåg vad det hette. )

Han är en amerikansk sångare och låtskrivare,
hans "Guantanamera" tyckte min man mycket om.

Jag ser Pete Seeger med samma ögon
som jag ser James Dean,
de är för evigt unga - for ever young.

Nu påstod de att Pete Seeger är 90 år... ?!