Får jag lov ?

Vi som hade dans som det stora nöjet i livet en gång,
vi minns ungdomens La Visite, Sfinx m.fl. i Sthlm,
sommarnätternas bjudningsbaler i Norrland
och vi minns alla gammeldanser i Folkparkerna.

Nu sände TV ett dansbandsprogram i lördags.
Jag satte mej, trodde att jag skulle få uppleva
lite av den gamla känslan
av förväntan inför en danskväll.

Så blev det nu inte... Varför ?

Johan Croneman, han som har alla ord,
han berättar idag
i sin TV-krönika i Dagens Nyheter
på Kultur & Nöjes-sidan
om anledningen.

Längtan..

Jag fick den här dikten att betyda hemlängtan
en dag i januari 1987 när jag saknade Norrland.

På längtans vägar...
bort ifrån våra vardagliga sysslor
till den källa
där vida himlar och vidder
skänker oss frid !

På längtans vägar...
är vi alla hela vårt korta liv.
Där spänns vår båge -
och det är bågen som bär oss.
Dig och mig !

Christa & Raimund Friedrich

Varma handskar.

Vi hade 2½ km lång väg till skolan då jag växte upp.
Det var kallt att gå den sträckan under vintern.
Om någon vet vad nagelbiten innebär
så minns jag väl till den smärtan
var gång som kylan nöp extra tag i fingrarna.

Därför fick jag och min bror i julklapp ett år
var sitt par handskar av hundskinn.

Första gången vi använde handskarna
var tidigt på juldagsmorgonen, dagen efter,
när vi gick till julottan tillsammans med Farfar.

Säkert var handskarna varma,
som Mamma och Pappa hade menat,
men jag minns dom av andra anledningar.

Dom luktade hund, för det första.
Och när det var kallt och jag blev snorig
så gick det inte att torka bort snoret
med handen i hundskinnhandskarna
utan att jag fick hundhår fulla munnen.

Och i skolan blev jag retad för dom.

För precis 25 år sedan.

Lyrikafton på Sätuna Bibliotek 83-10-16.

Ni sitter där så lugna och säkra
ni som kan alla ord
och som vet hur de ska användas.
Det riktigt lyser om er
av författarskapets privilegium.

Det jag vill säja
får jag vara glad om jag hittar
i en dikt av någon annan.

Stjärna.

På promenaden igår gick hunden och jag
förbi hos de mörkbruna och stora kossorna
som går och betar i Vattenparken vid bussgaragen.
Vi stannar och tittar på varann en stund
och jag kommer ihåg Stjärna
en av de små svartvita fjällkorna hemma.

Stjärna var skällkon i sällskapet.
Den av korna som bestämde över de andra,
hon fick bära skällan i en läderrem om halsen
och nog var Stjärna den bestämmande allt.

Hon var svart och vit - jag tyckte så stor.
Ungefär jämngammal med mej
och fanns med under hela min barndom.

Stjärna var min tröst ibland om jag var lessen.
Såna gånger fanns hon där i sitt bås i lagårn,
jag kunde sätta mej vid hennes huvud,
slå armarna om hennes hals och grina.

Jag minns den trygga lukten av henne
och ljudet av hennes lugna tuggande.
( Kor tuggar alltid - äter hö eller idisslar. )

En gång i vuxen ålder berättade jag för Pappa
om mitt och Stjärnas "förhållande".

Ja, visst mindes han den folkilskna kon,
som en vuxen människa aldrig kunde gå nära
utan att hon slängde med huvudet och stångades.
Men barna tålde hon - sa Pappa.

Sanningord.

Brukar ni läsa Johan Cronemans TV-krönika
på Kultur & Nöjes-sidan i Dagens Nyheter ?

Han slår huvudet på spiken i regel.

Idag har han gjort det igen !

En trotjänare.

En blogg-medmänniska berättar om en moped.
Visserligen sin grannes - men ändå - en moped.

Och jag minns min !
Inköpt på grund av trängande behov
en gång för ungefär 50 år sedan.

Vi bodde på Kimsta och jag hade fått arbete
på fiket/matstället intill nuvarande Märsta Teater,
behövde en moped för att ta mej dit och hem igen.

Min gubbe och jag följdes åt till Janssons cykelbutik
som låg bredvid smådjurskliniken på Odenvägen.

Det blev affär av, en stabil mörkröd sak,
( inga namn, minns inget, har aldrig brytt mej )
som redan från första början gärna ville krångla.

Det fanns nätter när jag fick gå, styra den
över skogen, den smala och krokiga vägen
från Starrmossen hem till Kimsta,
därför att moped-eländet bara lade av.

Efter några år fick den följa med till Eden.
En av barna fick den, mest som leksak.
Hon målade den gul.

Min Pappa, skogsarbetaren, lånade den.
Lättsammare komma till sin arbetsplats,
än med den vanliga trampcykeln.

Om Pappa slutade jobba
och inte behövde den längre,
eller om mopeden lade av för gott ?
Men den blev stående i Edens vedbod.

Tills barnet, hon som målade den gul,
hade blivit vuxen och fått en svärfar,
som intresserade sej för gamla mopeder.
Han tog rätt på den och piffade upp den.

Den är fortfarande vid liv alltså
trots allt den har gått igenom under alla år !

Jag tror att jag får lov att åka dit en dag
och se efter hur min gamla moped mår !