Sabbatsår.

Jag har bestämt mej för att göra ett uppehåll med min blogg.
Tills nu har jag skrivit om allting - känns det som.
Nånting nytt poppar inte upp, huvet är tomt.

Och större bloggare än jag har ju gett upp !

Älg.

På besök i Norrland med en dotter och hennes familj
körde vi en dag till platsen där jag växte upp.
Vägen dit går numera några km genom tät skog
och plötsligt står det en älg alldeles bredvid bilen,
bara står där och tuggar på nåt sly i lugn och ro !

Mågen stannade bilen och gick ut med kameran.
Älgen tittade på honom, men fortsatte äta,
flyttade sej ett par steg, blängde på oss, orädd.

Mågen gick närmare med sin kamera, bildsugen.
Älgen la öronen bakåt, började se irriterad ut.

Innan jag fick in mågen i bilen igen
hann han ta den här bilden.

Förlorat

Det här är min stora fina sjal,
som har har försvunnit.

Har någon sett till den ?

På en bänk i en park.

Jag satt på en bänk i Vattenparken en dag,
njöt av en av vårens första solskensdagar.
Vi hade gått en ordentlig runda, Totten och jag,
det var skönt vila benen en stund.

Hunden hade hoppat upp på bordet, lagt sej ner där,
jag satt intill på bänken och blundade avslappnat.
Lite sövande ljud hördes från trafiken en bit bort,
men ibland hörde jag också ljudet ifrån en såg.

Alltid, i alla fall ofta, när jag hör någon såga i trä
blir det som att trycka på en knapp inne i huvet mitt
och jag är tillbaka i min barndom på 40-talet
då det gamla huset som vi bodde i blev ombyggt.

Jag ser Pappa och farfar ihop med andra farbröder
Ernst Engman, Daniel August - jag kan en del namn -
hur de spikar, sågar och jobbar med ombyggningen.

Vi bodde i bryggstugan under tiden.
Det var sommar och jag var bara fem-sex år.

På en bänk i Vattenparken sjuttio år senare
där jag sitter och hör ljudet från någon som sågar i trä
kan jag uppleva en aning av barndomens trygghet igen.

Förord / efterord.

I förordet till sin bok "Gammelvärla" berättar Nicke Sjödin om ett besök han gjort hos sin gamla far. Jag tycker att en del av stycket kan få gälla för Nicke Sjödin själv:

...vi såt´n timme, vi såt tri
jäg hörlä hur han täla
om hur dä va å ä å bli
häri´n hänn gammelvärla
å sen då jäg gatt gå tell slut
sä saa´n då han fåljd mäg ut:

"Dä ä sä myttje som jäg sett,
sä myttjä som ä toket,
sä myttjä som ä bra å rätt
häll vreet vint å kroket
men ållt bli jämnt på nasenär
då domen börj´på å grassär´.

Jäg ä sä nöjd vä dä som va
fast aldri att jäg va nan,
na mer än nu vell jäg int´ha
- jäg tyss ha hatt mitt Kanaan
- å ficker finns int´ skô du tro
ti siste rocken som vi fo."

Dä hade vorte kväll å mört
då jäg gatt gå ifrån en
- jäg tänkte på va jäg hadd hört
å titte opp mot månen
- dä käntes bra å värnt å trôggt
- men ändå grint jäg nästan högt.


I kärlek och ödmjukhet

Röån i juni 1984

Nils E. Sjödin

Första egna bloggbilden!

Bild från Tallholmabacken
under en promenad med Totten.

Tack vare att mitt barnbarn Johanna

har gjort noggranna anteckningar åt mej

med varje handgrepp jag ska utföra

för att överföra bilderna från kameran

till datorn och sedan från datorn till bloggen

så klarade jag detta!

Ur tiden.

Nils-Erik "Nicke" Sjödin är död.
21 juli 1934 - 8 april 2009.

Karolina Ridderström.

Lyssnade på radions P1 kl. 21.03 igårkväll.
Där berättades om Sveriges första kvinnliga läkare,
vår första kvinnliga gynekolog, i slutet av 1800-talet.

Hon hette Karolina Ridderström.

Förutom allt annat så genomförde hon
att istället för en enda rak modell
så började det tillverkas
höger- och vänsterskor också för kvinnor !

Tag plats, stäng dörrarna!

Tycker inte om pendeltåg och tunnelbana,
men som ensam fick jag ändå börja anlita dem ibland.

Åkte med pendeln till södra Sthlm tidigt en morron.
Trångt i tåget och flera som steg på vid varje station
ihopträngda, tysta, koncentrerade på sej själva.

Bara det att sitta med folks ansikten mitt emot mej...
Ifall inte alla ansiktena tittade på mej
så kunde jag omöjligt undvika att stirra på dem.
En lättnad att komma fram till Centralen och stiga av.

Skulle fortsätta med tunnelbanan - måste hitta rätt en!
Osäker på åt vilket håll jag skulle gå,
men massan av människor rörde sej
åt ett och samma håll, så jag följde bara med.

Det bar iväg uppför en trappa - fel, förstod jag
och vände om. Folk protesterade, blev hindrade,
gruffade förargat, men släppte ändå fram mej.

Nästan direkt kom jag med i en annan grupp
där folk rörde sej åt motsatt håll, nedför en trappa.
Det kändes bättre - rätt håll, hoppades jag.

Vi hamnade under jord. Det var lågt i tak.
Alla gick i rask takt, framåt, framåt.
Jag tyckte vi rörde oss som en skock renar
hjälplöst fångade i trång gemensam fålla.

Till slut mötte människorna framför mej en spärr
och medan de fortsatte att gå höll de sina biljetter
i en springa på sidan om, så att spärren öppnades
och alla, utan att stanna till, kunde fortsätta framåt.

Tills det blev min tur ! Det var ju omöjligt
att få mitt långsmala förköpshäfte att passa in
i den där springan - det blev tvärstopp !

Han bakom mej klev på hälen på min ena sko
och jag hörde flera röster som muttrade irriterat.

Man kan ju undra hur jag kom dit jag skulle ?!

I afton dans.

Ute för att dansa.
Ingen bjuder upp mej.
Vad har jag här att göra,
gamla människan?

Ute för att dansa.
Blir uppbjuden, uppvaktad,
men törs inte glädjas.
Nästa morgons ljus avslöjar rynkorna.

Ifall det inte var min insida han ville se?

Ylle för äldre?

Jag håller på att sticka en kofta i ett tunt yllegarn.

Min gamla yllekofta, som jag trivs så bra med,
som är varm och skön, som en kofta ska vara,
den håller på att ta slut, har blivit för utnött
för att jag ska få den att hålla ihop längre.

Ärmarna har tänjts ut till nedanför fingertopparna,
fast jag kortat av, fållat upp, de fransiga linningarna.
Jag har stickat nya ärmbågar i hålen efter de gamla.
Några knappar i knäppet fram är fortfarande hela,
men knapphålen har utvidgats till dubbel storlek
fast jag har försökt minska dem och tråklat till nya.
Hela koftan hänger snart ner till knäna
samtidigt som vidden går ett par varv runt om mej.

Jag använder den ändå - när ingen ser mej.

Har letat efter tunna yllekoftor på flera affärer,
men har inte hittat en enda sådan någonstans.

Det finns koftor i konstmaterial och i bomull,
tjocka och tunnare, stora och små, bara att välja
och jag har köpt ett par stycken,
men ingen av dem är varken sköna eller varma.

Så mitt utnötta gamla schabrak till yllekofta
är den som fortfarande gäller.

Garnet jag köpte var dyrt -
måtte jag lyckas med tillverkningen!

Sista dagen i mars.

Ur "Naturdagbok av en engelsk dam
året 1906", ( Gåva av Eva.)

hittar jag på sidorna för mars månad:

"Narcisser
som kommer innan svalan törs
och fångar
marsvinden med sin glans.

När narcisserna börjar sticka opp -
hej jänta, hej över dal, över flod -
då gryr vad som ljuvast i årets lopp,
då blir vinterblek kind
så röd av blod."

Ur Shakespeares En Vintersaga.

Björn i Borga.

Vi är fortfarande i Borga, min svägerska och jag.
På väg tillbaka till vår barack efter festmåltiden
går vi förbi en fjällbäck. Sätter oss ner där en stund
tittar på vattnet som rinner och lyssnar till porlet
när bäcken jobbar för att komma sej fram.

"Den lilla bäcken mot älven rinner
och älven rinner mot stora hav
och aldrig någonsin mer man finner
vad lilla bäcken blev av."

Sjunger Allan Edvall.

I baracken är det varmt. Nog för varmt att sova.
Svägerskan får sovalkoven för sin del
och jag lägger en madrass på golvet i pentryt.
Var för sej behöver vi inte störa varandras sömn.

När jag lägger mej slår jag upp fönstret på vid gavel.
Några vindpustar letar sej in, fläktar skönt i ansiktet.
Nu ska jag nog sova i svalkan från det öppna fönstret.

Fast det går inte att somna. Ligger visserligen skönt
men jag hör ljud utanför, konstiga obekanta ljud
som gör att jag alldeles omöjligt kan slappna av.

Till slut inbillar jag mej, tror bestämt
att det är en björn som tassar runt därute.
Han letar efter mat, känner människolukt från vår barack
så han stannar till under mitt öppna fönster, nosar uppåt
sätter ner baken och sträcker upp ramarna,
jag hör redan i förväg hur hans kraftiga långa klor
klöser på fönsterblecket för att häva sej upp och in.

Folk skrattar åt det här
men jag var faktiskt livrädd !

Utmaning igen,

från Tantaluran.

1. Ta närmsta bok, slå upp sid. 18, rad 4. Vad står där?
"...ingen känner mina vänner, mina Almanackebarn !"
( Ur Britt G. Hallqvists barnbok "Spöket flyttar", som låg överst.
Mina barnbarns älsklings-sagohäfte en gång i tiden. )

2. Sträck ut vänsterarm så långt du kan, vad rör du vid ?
Gaveln på min sängs fotända.

3. Vad såg du senast på TV?
Antikrundan från Hjo.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
Närmare 08.00, kanske. ( Den var 07.57 ! )

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Tystnaden.

6. När du senast var ute, vad gjorde du då?
Rastade Totten, min dagmattehund.

7. Vad gjorde du före denna undersökning?
Skrev ett vanligt snigelbrev.

8. Vad finns på din "Att göra lista" idag?
Gå på en av mina mågars 59-årskalas !

9. Vad heter den andra orten du bott på i livet?
Kimsta. Fast Junsele känns närmare.

10. Berätta något som folk inte vet om dej.
Tycker om att titta på Sumobrottning !

11. Bonusar - med högst 8 ord.
Förstår inte frågan !

12. Vilka lämnar du utmaningen vidare till ?
Kanske Gun kan roa oss lite?

Minnesvärd måltid.

Vi var i Borga igen, min svägerska och jag.
Stugorna nere vid sjön höll på att repareras,
det gick inte att bo där. Istället blev vi erbjudna
en barack med pentry och sovhytt
upp vid skogskanten bakom bilparkeringen.

Vi var inte så noga, tak över huvudet räckte bra.

Men vi blev hungriga fram på eftermiddan.
Mackorna och termoskaffet hemifrån var slut
och vi längtade efter ett rejält mål mat.

I anslutning till parkeringsplatsen fanns ett kafé
med några bord och en bardisk. På den stod en matsedel
skriven med vit krita på en liten svart tavla,
som erbjöd pulvermos & varmkorv, grillad eller kokt,
pizza eller paj, uppvärmd i mikro
och nånting med fisk - fjällfisk,
som vi valde utan några större förväntningar.

Det dröjde ett tag - ett ganska bra tag, tyckte vi.
Men så kom kvinnan fram till oss med en stekpanna,
som var svart och stor som minst två vanliga stekpannor,
ställde den rykande het, smörfräsande, ljuvligt doftande
mitt på bordet framför oss och sa "Var så goda och ät !"

I den väldiga stekpannan låg två hela stora rödingar,
klyftpotatis, paprika och lök,
stekt alltihop tillsammans i en sås på grädde och smör.

Vi bara vräkte i oss... Rubb och stubb... Någe så gott !!!

P.S.
Återkommer om björnfrossan.

Ny Bodil Malmsten.

Ni som tycker om Bodil Malmsten,
vet ni att hon finns ute med ny bok ?

Den heter "Sista boken från Finistére".

För att uppleva den rätta
Bodil Malmsten-känslan
ska ni höra henne läsa den själv.

Talbok alltså.

Ifall inte ni förstå-sej-påare
kan lyssna genom datan ?

Biltur till Borga.

Min svägerska och jag åkte inte bara till Saxnäs,
ett par somrar tog vi en tur till Borgafjäll också

Jag minns inte riktigt hur vi kom dit.
Åkte vi över Vällingberget,
Granåsen och därifrån till Dorotea,
eller tog vi vägen över Åsele ?

Borga har sitt högfjällshotell,
ritat av Ralph Erskine - den berömde -
byggt så att hotell-taken ser ut
som en fortsättning på fjällmassiven bakom.

Där övernattade vi inte, istället hyrde vi en stuga
vid sjöstranden, med mäktiga Borgahällan tvärs över.

Första stugan vi fick, där gick inte dörren att låsa.
"Ingen fara, ni kan sova lungt ändå", påstod ägaren !
Fast då vi envisades, fick vi till slut en annan stuga.

En natt kom ett åskväder. Åsk-knallarna ekade
mellan fjälltopparna, liksom dubbelt upp i styrka.
Gick inte sova, vi satt uppe, rädda men fashinerade.

I den rena luften efter regnet tog vi nästa dag
en promenad till Storjola - vid vägs ände.
Därifrån går vandringsleder till platser flera mil bort.
Klimpfjäll, Stekenjokk, Ankarvattnet o.s.v.

Lätt drömma om en fjällvandring till någon av dem,
men vi vände om efter Storjola och gick tillbaka.

Jag minns en häftig middag i Borga en gång
och jag minns björnfrossa från en annan gång.
Återkommer...

Att råka bli gammal.

Nedanstående dikt har jag fått
av min goda vän Gunilla. Hon tycker att
alla som arbetar med gamla och sjuka
skulle få läsa den innan dom fick anställning.

Hon berättar om den gamla kvinnan som satt
hela dagarna och tittade ut genom fönstret
från långvårdsavdelningen. Personalen lät henne
vara och trodde inte att hon var intresserad
av omgivningen. Vid sin död efterlämnade
den gamla kvinnan denna dikt:

Vad ser Ni systrar, vad ser Ni säg?
Tänker Ni inom Er, när Ni tittar på mig:

"En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar
när Ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad Ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter Er göra som Ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till."

Är det så Ni tänker när Ni ser mej, säg
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mej.

Jag skall tala om vem jag är som sitter här så still,
som gör vad Ni ber mig om, äter när Ni vill.

- Jag är ett tioårs barn med en far och en mor
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår en volt
vid minnen av löften jag givit och hållt.
Vid tjugofem - nu har jag mina egna små
som behöver mig i hemmets trygga vrå.

En kvinna på tretti, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut.
Men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta
jag minns min glädje, jag minns min smärta
och jag älskar och lever om livet på nytt
och tänker på åren, de allför få som flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om Ni ÖPPNAR era ögon systrar, så ser Ni ej
bara en gammal gumma. Kom närmare, se MEJ.

Nicke Sjödin igen.

Ur hans bok "Minna":

Titlar.

Då vi to lånet
för å bygg lagårn
va de ju mycke papper
å läsa
å fyll i.

Svårest
va nog å veta
va man skull använn
för titel.

Men jag bruke skrive
"Torpare"
för det va jag ju.

Men för hon
va det värre.

Men en morron
såg jag hon hade skreve
- me den där knötter-stilen -
på raden där det stod
Titel eller yrke:

"Hustru".

Å det stämde ju
det å.

Resa till Saxnäs.

För flera somrar sedan tog min svägerska och jag
några semesterdagar för oss själva och åkte upp till
Saxnäs eller Borga. Denna gången blev det Saxnäs.

Ångermanälven följde oss hela vägen
som en navelsträng hemifrån.
Vi åkte förbi ett kraftverk och förbi dammar
tills vi stannade för första fikapausen i Åsele.

I Åsele hade jag bott en period i mitt liv
och där hålls varje år en välbesökt marknad
så vi kände oss nästan som hemma
fast ingenting längre såg ut som jag mindes det.

Vilhelmina nästa ! Där brukade vi tanka bilen.
Bestämde oss för att äta också. Från en tidigare resa
visste jag om ett bra matställe, mitt i stan,
men nu hade det stället bytt både namn och meny
och blev inte alls den matupplevelse vi förväntat oss.

Lång väg kvar med små byar och många ödegårdar.
Vacker natur, ibland ödslig, men norrländskt mäktig.
Höga fjäll i bakgrunden och renar, enstaka eller i grupp
som plötsligt fanns vid sidan om vägen eller mitt på.

Så småningom dök Trappstegsforsen upp framför oss.
Turistanpassad med kiosk, krimskrams och servering.
Andhämtningspaus, snabbfika och inköp av reklamkeps.

Sedan var vi snart i Saxnäs, i stugan vi hade hyrt där.
Intill stranden av Kultsjön med Marsfjället tvärs över.
Solnedgången över fjället och sjön är otroligt grann,
en konstnär påstår att den är omöjlig att måla av,
resultatet blir bara hötorgskonst !

Nästa dag besökte vi Fatmomakke, samernas mötesplats
sen urminnes tid för bröllop, barndop och begravning.
Kyrkan finns kvar med kyrkogården, som ännu används.
Vi tittade in i kåtorna och vi besökte Lapp-Lisas bönekåta.

Från Bernhard Nords bok "I Marsfjällets skugga"
finns på andra sidan Kultsjön, strax före Marsliden
en liten stuga med ett enda rum och med torvtak
där bokens huvudpersoner ska ha bott och levat.

Vi gick in i stugan, såg den fattiga inredningen
och upplevde lite av atmosfären ifrån B. Nords bok.
Vi skrev våra namn på ett blad i gästboken därinne
och vårt besök kändes bekräftat - vi var där !