White Christmas.

Radions P1 har ett program som heter "Vi var där".
Ger glimtar av händelser från förr i tiden.
Igår handlade det om när motboken togs bort 1955.
Föreståndaren på ett systembolag i Gamla Stan
blev interjuvad i programmet.
Största uppståndelsen, berättade han,
det var att det s.kl. starkölet blev fritt.
Förut kunde det köpas bara på apotek, mot recept !

Före 1955 skulle männen vara 25 år fyllda
för att få ut sin motbok och kunna köpa sprit.

1955 fyllde min man 25 år och hann få ut sin motbok.
Fast han inte längre behövde den
så tyckte han det var viktigt att äntligen äga en.
Motboken som förut var det verkliga vuxenbeviset.

Till julen samma år, 1955, förlovade vi oss.
Bing Crosby sjöng White Christmas på radion.
Det var första gången jag hörde den vackra sången.

White Christmas hör jag sedan dess
varje jul i radio och överallt
och varje jul minns jag.
Det var kallt, mycket snö och vi var lyckliga.

Vintersolståndet.

Årets kortaste dag idag.
Nu vänder det och går,
fast sakta, mot ljusare tider !

Julhandel.

Har varit på Maxi idag, handlat mat.
Vi var där tidigt.
Lite folk, ingen trängsel.

Stressen smyger sej på en ändå.
Det ligger liksom i luften,
ihop med högtalarmusiken - köp, köp !

Gamla kloka jag köper ändå
inte mer än det jag behöver - tror jag.

Men visst gjorde jag det i alla fall,
påverkades alltså
och handlade mer än jag behövde ha.

En man i skogen.

Mitt i julbrådskan går jag och tänker på svampplockning.
Kommer ju så lätt vilse och första gången det inträffade
var alldeles i början av min svamp-plockning-karriär,
innan jag hade förstått hur snabbt det vilsna slår till.

Vid sidan av en väg nånstans omkring Arlanda
fann jag både Karl Johan och trattkantareller.
Det växte en Kalle här och några trattisar där
så jag fortsatte längre in och letade runt varje träd.

Plötsligt visste jag inte var jag befann mej, visste inte
åt vilket håll vägen var, där jag hade ställt bilen.
Jag hörde planen från Arlanda, men i mitt huvud
kom ljudet från fel håll, omöjligt att rätta mej efter,
det gick nästan inte ens att avgöra upp eller ner.

Började gå fortare, fortare, för att ta mej ut ur skogen,
jag sprang till slut, men överallt fanns bara träd, träd.
Jag blir rädd, jag flåsar, hjärtat bankar - panik !

Hur länge jag höll på att tok-kuta så där vet jag inte,
men plötsligt får jag se en karl på huk under en buske.
Att man kan bli så glad över åsynen av en karl,
lättnaden var enorm - jag trodde inte det var sant !

Och han visste var han befann sej - kunde hjälpa mej.

På en järnvägsstation.

Efter de första småbarnsåren, när jag växte upp,
så hörde det inte till vanligheterna
att sitta i Mammas eller Pappas knä.
Man kramades inte, man tog inte i varandra.

Ändå fanns inga tvivel om att man var älskad.
Fast ordet aldrig användes, så fanns det där ändå.
Man hörde ihop, man var rädd om varandra och
behövde inga handgripliga bekräftelser på den saken.

Hälsa genom att ta i hand, det gjordes bara
när det kom långväga, länge-sen-sist-främmande.

Som vuxen fick jag besök av föräldrarna ibland.
Vid ett tillfälle kom Pappa med tåg.
Jag stod på perrongen för att ta emot honom
när tåget kom in, stannade, och han steg av.

Vi gick mot varandra, han tog mej i hand och hälsade,
men behöll sedan min hand i sin, släppte den inte.
Vi började gå - jag tårögd och med en klump i halsen,
med Pappas fasta hand om min, hela perrongen fram.

DN.se

Snälla - gå in på Dagens Nyheters
Kultur & Nöjessida idag
och läs vad Johan Croneman skriver
om vår åldringsvård.

Sanningord, kan man säja !

Djurplågare.

Jag är upprörd.
På Södergatan, utanför nya höghuset där,
stod en man och misshandlade sin hund
när jag gick förbi där på förmiddan.

Han slog hunden med kopplet,
sparkade på honom och ryade med hög röst.
Hunden skrek, gnydde, la sej ner på marken,
men mannen fortsatte att rya och slå den.

Jag kunde inte gå förbi utan att reagera,
jag gick fram till mannen och sa att så där
fick han inte bära sej åt emot sin hund.

Joho då, det var fullt lagligt det han gjorde
påstod han och satte igång att förklara för mej
varför hunden måste ha denna tillrättavisning.

Jag började inte grina och jag höjde inte rösten,
men fortsatte att tala om för honom hur fel han gjorde.
Mannen tyckte att då fick jag väl polisanmäla honom,
jag svarade att kommun har ju en djurskyddsförening.
Det ordet verkade lugna ner honom.

Vad kan man göra mer än ingenting,
bara gå därifrån och må dåligt...