En trotjänare.

En blogg-medmänniska berättar om en moped.
Visserligen sin grannes - men ändå - en moped.

Och jag minns min !
Inköpt på grund av trängande behov
en gång för ungefär 50 år sedan.

Vi bodde på Kimsta och jag hade fått arbete
på fiket/matstället intill nuvarande Märsta Teater,
behövde en moped för att ta mej dit och hem igen.

Min gubbe och jag följdes åt till Janssons cykelbutik
som låg bredvid smådjurskliniken på Odenvägen.

Det blev affär av, en stabil mörkröd sak,
( inga namn, minns inget, har aldrig brytt mej )
som redan från första början gärna ville krångla.

Det fanns nätter när jag fick gå, styra den
över skogen, den smala och krokiga vägen
från Starrmossen hem till Kimsta,
därför att moped-eländet bara lade av.

Efter några år fick den följa med till Eden.
En av barna fick den, mest som leksak.
Hon målade den gul.

Min Pappa, skogsarbetaren, lånade den.
Lättsammare komma till sin arbetsplats,
än med den vanliga trampcykeln.

Om Pappa slutade jobba
och inte behövde den längre,
eller om mopeden lade av för gott ?
Men den blev stående i Edens vedbod.

Tills barnet, hon som målade den gul,
hade blivit vuxen och fått en svärfar,
som intresserade sej för gamla mopeder.
Han tog rätt på den och piffade upp den.

Den är fortfarande vid liv alltså
trots allt den har gått igenom under alla år !

Jag tror att jag får lov att åka dit en dag
och se efter hur min gamla moped mår !

Bland likasinnade.

Jag har börjat titta in hos PRO:s handarbetsgrupp
på onsdagarna igen, efter att ha hållit uppe ett år.

Vi är några som sitter där med våra handarbeten.
Vi virkar, stickar, broderar och väver olika saker
som PRO sedan har försäljning på.

Förspilld kvinnokraft, säjer någon.
Javisst - vi får jobba utan ersättning,
men det är viktigt att få mötas, umgås,
PRO upplåter i alla fall sin lokal åt oss
så att vi kan vara tillsammans en stund.

Alla är vi pensionärer mellan 70+ och 80+
som sitter runt bordet och pratar medan vi jobbar.
Ibland hör vi vad nån annan säjer, ibland inte.
Och om vi hör, så är det inte alls säkert
att vi tycker likadant i alla fall.

Inte så noga med den saken,
vi är ändå bara glada att se varandra,
kunna träffa några lika glömska
och lika lomhörda som man är själv.

Ett gammel-folks-syndrom kanske ?

En fin bok.

Har gett mej på boken "Snö" av Orhan Pamuk igen.
För ett tag sedan gav jag upp efter några sidor,
men jag vill prova igen, har hört andra berömma den.

Boken måste ju vara bra, därför att
den är en publikframgång, står det på baksidan,
romanen har 2004 utsetts av New York Times
till en av årets tio viktigaste böcker.
Orhan Pamuk har fått Impac-priset 2002
och dessutom Nobelpriset 2006. Står det.

Jag har "Snö" som talbok, lyssnar samtidigt
som jag stickar på ett par raggsockor.
Kravlöst, det ger sej självt liksom,
både stickningen och boken.

Har hunnit lyssna några CD in,
men jag upplever ingenting,
allt är bara så händelselöst
och det verkar fortsätta likadant.

Kan New York Times och Nobel ha fel ?

Nää, det är jag som inte håller måttet,
en Henning Mankell är mera i min klass !

När lillan kom till jorden...

Mitt första barnbarn, 30 år i dagarna,
med stor födelsedagsfest i lördags.
Jag fortsätter tänka på henne, på när hon föddes.

Hennes mamma hade i förväg bestämt
att när hon kom hem med sitt barn, så ville hon
tillsammans med barnets far, klara sej själv,
utan att jag och min man blandade oss i.

Det fick gå en vecka innan jag ringde
och undrade hur det gick ? Vågade fråga
ifall hon kanske ville ha nån hjälp ?

Med gråten i halsen svarade hon
"Jaa, mamma, kan du komma ?

Jag minns inte hur jag kom dit,
men jag minns synen då jag steg innanför dörren.
Köksbänken som var full av odiskade saker,
barnet som skrek och mamman som grät.

Känslan av kaos som kröp upp inom mej...
Hur skulle jag kunna återställa lugn och harmoni
för min älskade dotter och hennes lilla baby ?!
Det hade gått alldeles för många år
sedan jag själv haft hand om ett nyfött barn.

Men kanske räckte det med min blotta närvaro,
för tillsammans så klarade vi av det !

Rönninge Folkets Hus.

Har varit på mitt första barnbarns 30-årskalas.
Det var kalas det, vill jag lova !
Mat, dryck och underhållning av klass i stora lass!

Det var fantastiskt att vara med där,
få deltaga i en så lyckad fest
tillsammans med släktingar från båda sidorna.

Kände mej mäkta stolt över alla mina barnbarn,
så glada, så företagsamma och så vackra !

Vackrast av alla ändå var nog födelsedagsbarnet.
Som en drottning såg hon ut...

Vad månde bliva ?

Jag har slut på pengar i min plånbok,
måste till bankomaten på förmiddan.
Men finns det någe å hämta där ?

Deckare.

Jag trodde att jag hade kommit ifrån deckare,
men sist nu på biblioteket hittade jag inget särskilt
så det fick bli en deckare i alla fall,
Henning Mankells "Brandvägg". En talbok.

Och den är faktiskt bra !
Peter Andersson är bra uppläsare,
det är också viktigt.

Jag virkar in handlingen
i ett par vantar, under tiden jag lyssnar.