Snälla barn.

"Va´ snälla barn du har", säjer en väninna till mej.
Underförstått - det har inte hon.

Joo, idag har mitt äldsta varit med mej och handlat,
skjutsat från ena affärn till den andra.

Samma vad det är så ställer mina barn upp !

Jag är nog priviligerad.

Nya fötter.

Som första kund imorse
hade jag tid hos fotvården.

Brukar inte lämna Totten ensam hemma,
han är helt döv och kanske därför
som han måste se mej.
Han följer mej mellan rummen jag går till,
måste hela tiden veta var jag är.

Men nu hade han somnat så hårt
att han inte märkte då jag gick ut.

När jag kom tillbaka efter nån timme
låg han kvar på samma plats och sov fortfarande,
som om ingenting alls hade hänt.

Men det hade det - hänt alltså.
Fotvårdsmänniskan har gjort mina fötter som nya,
det känns som att jag går på mjuka moln.

Det kom en inbjudan.

Mitt första barnbarn fyller 30 år i höst här.
Häromdagen fick jag ett inbjudningskort.
O.s.a. - dom vill väl veta hur stor tårta dom behöver baka.

30 år har alltså gått sedan hon föddes.
Jag minns den dagen glasklart.
Minns var jag befann mej då jag fick veta att hon var född,
minns vilket väder det var,
minns vad vi sa, nyblivna morfadern och jag.

Minns bilresan till Huddinge Sjukhus,
minns svårigheten att hitta rätt avdelning där,
minns sköterskan som stod som en koloss i vägen
framför rummet och vägrade släppa in oss
förrän jag hade talat om vår dotters födelsedatum.
Naturligtvis blandade jag ihop siffrorna.

Därinne låg hon, vår dotter, i sin säng,
var det sant att jag äntligen var där ?!
Kramar, tårar, sentiment...

I en fåtölj bredvid satt pappan
och höll sitt nyfödda flickebarn i famnen.
Låter tryggt och bra, i skrift så här i efterhand,
men där just då hade jag inga andra tankar i huvudet
än att han skulle råka tappa henne i golvet.

Efteråt, i bilen tillbaka hem,
oroades jag över hur dom nyblivna föräldrarna
skulle klara av att vara just föräldrar,
det kändes oöverstigligt, dom var ju så unga, oerfarna.

Men så körde vi förbi en bil som hade voltat
och jag tänkte att dom kunde ha varit med där också,
men det var dom nu inte, tack och lov !
Min oro släppte, dom var ju i trygghet i Huddinge.

Och nu har det hunnit gå 30 år.

Då gubben min åkte på semester.

"Se efter att ta väl reda på dej nu",
sa du till mej då du for.

Joo, nog tänkte jag göra det !
Få vara ifred
och utan att du lade dej i allting
kunna sätta händerna mina
till precis vad jag hade lust till.
Hålla dom alldeles stilla, om så var !

Sen hann du inte utanför dörren
förrän det kändes som om
en hel vägg var borta hemma här.

Nog är väl sånt här
den där kärleken dom talar om ?

13 november 1983.

Sommar, sommar, sommar.

Över 30 gr i skuggan !
Tropisk värme.
För varmt att uträtta nånting,
för varmt att ens äta
och för varmt att sova på nätterna.

Det spanska manana,
då allt sker i slow motion,
blir mer begripligt.
Människorna därnere är inte lata,
det är en överlevnadsinstinkt !

Hos hårfrisörskan.

Jag har varit till frissan idag och klippt mej.
Som vanligt är jag ute i god tid,
hinner titta runt i lokalen, känna av atmosfären.

Modärnt ställe, ung personal,
speglar vart jag än tittar, hög ungdomlig musik.
Överallt burkar, flaskor och tuber i pastellfärger
med innehåll som jag bara kan gissa mej till.

Känner mej främmande där, passar inte in.
Saknar bussiga Barbro på Stockholmsvägen,
som slutade som frissa för länge sedan.

Till slut kommer en ung flicka fram
och tar hand om mej.
Tystlåten, lite inne i sin egen värld bara.
Hon frågar hur jag vill bli klippt ?
Jag har ingen aning,
ber henne bara att korta av håret 1½ cm.

Efter en stund sa nån av oss nånting
och samtalet kom in på hundar - hon hade två st.
Atmosfären blev genast mycket gemytligare.

Hon hette Hanna och hon klippte ganska bra.

Doris Berglund i Övra by.

Den första jag mötte då jag steg ur bilen i Junsele,
det var Doris Berglund.
Sveriges enda kvinnliga skogshuggare.
Ensam invånare i Övra by, 3 mil norr om Junsele,
vaktmästare för K-märkta kapellet där
och klockare på midnattsmässan som hölls där
vid avslutningen på Musikveckan i Junsele.

Age Elsberg har skrivit om henne
i "Ensam kvinna i ödemarksby"
och Tord Åhman, sångare och underhållare,
har gjort en film om henne.

Doris Berglund var också en av "100 höjdare"
programmet som Fredrik och Filip gjorde i TV 5.

Hon är en särling, kanske inte så erkänd
av människorna hemmavid
som den livs-konstnär hon ändå är.
Ingen blir profet i sin egen stad, säjs det.

Men henne mötte jag och hon kände igen mej
från en konfirmandträff för många år sedan.