Tus´nkonstnär.

I väntan på Nicke Sjödins nya "Åtabak"
plockar vi ur hans bok "Minna" en dikt
där en kvinna berättar om sin man.
Hon säjer:

Han va nog nästan
som nan sorts tus´nkonstnär, dom säg.
`N stang satte´n opp omma järnspis´n
där jäg kônne häng grytlappa å blötvanta.

Då gris´n hadd flidd (=misshandlat)
´n höne nanting ålldeles farlit, då gjorl´n
konstgjord andning på a,
sä hon repa säg å levd igenom.

Å bå stugern å lagårn sätt´n opp.

Men bruke, dä blanne jäg.

Getter.

Vi hade getter hemma i min barndom.
Av deras mjölk gjordes getost och mese,
enda smörgåspålägget för det mesta.
Förresten - jag lärde mej mjölka på en get

Getter är roliga djur.
Lekfulla, olydiga, nyfikna och full-i-sjutton-djur.
Tjuvaktiga, men samtidigt kloka, vet att klara sej.
Kommer fram överallt.
Och äter allt som går att tugga.

En dag höll Mamma på med att skura bron
och hade burken med såpa stående bredvid sej.
Getterna gick lösa och en av dom kom förbi,
såg sin chans och tog den,
stack snabbt ner huvet i såpburken
och glufsade åt sej en jättetugga !

Jag undrade vad Mamma skrattade så gott åt ?!

När det föddes killingar
fick vi ungar lov ibland att ta in dom till oss.
Skojigt leka tillsammans, hoppa och skutta,
särskilt i trappan till övervåningen.
Deras små torra bajskulor var lätta att sopa upp
för var gång detta inträffade.

En sommar fick vi ha getterna på en holme ute i sjön.
Samma sommar opererade jag blindtarmen.
På sjukhuset kom någon på besök till mej
med ett foto av getterna därute på holmen.
Och jag grät -
längtade hem till både getter och Mamma !

Hundliv.

Totten och jag har gått en längre promenad idag.
Vädret kunde ha varit bättre,
men det regnade i alla fall inte.

Vi träffade två hundar under vägen.
Den första hade vi mött förut, kände igen.
Inte särskilt intressant, tyckte Totten
och hälsade mest av artighet bara.

Den andra vi mötte var en okänd schäfer
som drog hårt i sitt koppel
och såg lika nervös ut som sin matte.
Totten vek av, men båda hundarna
stannade mitt emot varandra, avvaktade lite.

Jag frågade om dom fick hälsa på varann
och fast matten lät tveksam
så gick hon med på det.

Hälsandet gick bra. Schäfern var osäkert nyfiken
och Totten lät sej nosas på en liten stund.

Matten blev glad, förklarade för mej att
"Han brukar aldrig träffa andra hundar."

Jag tyckte synd om honom.
Så ensam han måste vara.
För vem vill träffa en nervös schäfer ?!

Ålder.

Att åldras är normalt. Det är ingen sjukdom !
Skriver Tullia von Sydow.

"Att vara sjuttio år ung
är ibland mycket trevligare
och mer spännande
än att vara fyrtio år gammal."

Varde ljus.

Igårkväll försvann strömmen en stund
och jag kom att tänka på hur det var
innan vi fick elektriskt ljus hemma.

Då hade vi fotogenlampor eller stearinljus,
som gav mest nästan bara ledsyn.
Jag minns också öppenspisen i bryggstugan
där tjär-veden brann och gav ljus.

Så småningom kom karbidlampan.
Karbid var ojämna sockerbits-stora, grå bitar
som luktade starkt illa, men ihop med vatten
bildade en gas som kunde antändas.
Karbidlyktan väste där den hängde i kökstaket
och lyste med ett rejält och starkt ljus.

Jag minns den s.kl. skymningstimman
när dom vuxna passade på att ta igen sej lite
samtidigt som det sparades på bränslet i lampan.
Dom kunde unna sej en stunds rättmätig vila
när det ändå var för mörkt att uträtta nånting.

Första gången jag upplevde elektriskt ljus
det var på besök hos en släkting på byn.
"Tryck på den där knappen ska du få se !"
och "Tryck en gång till, så blir det ännu ljusare !"
Jag minns förvåningen då ljuset istället försvann.

Alltid något !

I brist på bättre får det idag bli några rader
till en tävling om "Din bästa kaffehistoria".

Vid en lägereld i fjällen
efter många mils gång.
Röken jagar bort myggen
och sätter smak på kaffet, kokt på bäckvatten.
Och livsandarna återvänder.

Jag vann ett halvt kilo Signum kaffe.

På tal om vittror, tomtar och troll.

När jag nyss bläddrade i pärmen med urklipp
kom jag till Elsie Johanssons "För dagen" i UNT
från mars 1997, där hon skrivit under rubriken
"Allt får inte förklaras" om när hennes far
i stallet en kväll hade sett en tomte.
Liten, 25 cm lång bara och helt igenom gråklädd.
Men vad var det han såg ? Frågan kvarstår
och det är det som är vitsen, skriver hon.

Då kommer jag ihåg när våra barnbarn var små
hur min gubbe, deras morfar, då julen närmade sej
brukade berätta för barnbarnen om en tomte
som han då och då mötte nere vid garagedörren.
Han berättade detaljerat för dom hur tomten såg ut,
att den var liten och grå och att den hade frågat efter
hur barnbarna skötte sej så här inför julen.

Så länge dom var små, kanske längre fram också,
så lyssnade dom med stora ögon och öppen mun.
Och deras morfar stortrivdes !

Tänk om det var så att han hade sett den ?!

Mystiken och sagorna behövs, säjer Elsie Johansson,
allt får inte förklaras, då vissnar fantasin,
då krymper horisonten, då blir vi utleda och trötta
och känner bara tomhet.
Nej, måtte det få tassa tyst kring våra hus,
må små lyktor blinka och änglavingar susa,
då blir det nog GOD JUL !