En afton på Nipan.

Och här kommer tidningsurklippet!

Hittade en artikel i ett nummer av Jönsel Bla´ä
som berättar om en allsångskväll på festplatsen Nipan
en semester däruppe, en sommar för över 25 år sedan.

I artikeln finns ett foto av publiken, under tak
på fullsatta bänkar över hela den gamla dansbanan.

När jag tittar på fotot och letar bland människorna
hittar jag, ett par bänkrader bakåt, min man och mej
och längst fram på första bänk
sitter våra två första barnbarn
med var sina sånghäften i händerna.

Just då hade vi ingen aning om
att det som var menat bara som lite omväxling
till de vanliga rutinerna en dag under semestern,
om 25 år skulle förvandlas till ett mycket kärt minne.

Med bildbevis och allting !

Karl den XVI och Kalle.

Det är flaggdag idag,
kungen har namnsdag, det är Karl.

Jag hade en bror som också hette Karl.
Han dog för drygt två år sedan.

Fast vi inte brukade träffas så regelbundet
så saknar jag honom.

Särskilt som idag när almanackan påminner mej.

Ett tips.

Jag har gjort en cheesecake idag
på Keso istället för Philadelfiaost.

Smakar väl så bra !

Lass-skjutsare.

Pappa brukade då och då nämna om
när han var lass-skjutsare. Något han höll på med
när han som ung var dräng hos en bonde på byn.

När Pappa blev pensionär och inte längre behövde
gå upp tidigt för sitt arbetes skull, så steg han ändå upp
sin vanliga tid runt 5-snåret, ibland ännu tidigare.

När jag undrade varför han behövde gå upp så tidigt
så skyllde han alltid på sin ungdoms lasskjutsar-epok.
Då måste han upp den tiden för att ge hö till hästarna
så de hann äta innan det blev dags sela på och åka iväg.

Pappas tidiga vanor grundlades då och stannade kvar.
Men vad det innebar att vara lasskjutsare
det tog jag aldrig reda på.

Nu har jag hunnit bli äldre själv
och jag är lika morronpigg som min Pappa var.
Det skulle vara roligt veta mera om lasskjutsarna,
vars morrontidiga arbete påverkade generationer !

Letade på nätet utan att få fram så mycket,
men igår fann jag i Jönsel Bla´ä ( = Junsele Bladet )
en sida om lasskjutsare i Junsele på 20-talet,
berättad och nedskrivet av en Sigvard Grundström.

Han skriver om allt jag ville veta - så jag är nöjd,
men det står alldeles för mycket för att få plats här.

Nyfikenhet.

Skrivtorka.
I brist på annat
- en lägesrapport från 1983.

Jag går här i min lägenhet
och tror att den är min,
men ser till min förlägenhet
att den är också din !

I kökets fönster tittar in
min granne mitt emot
och låter ifrån platsen sin
mej veta vad jag gjort.

Mitt vardagsrum har insyn med
och tro nu inte att
den grannen lämnar mej ifred -
han vet vad här har vatt.

En dag om jag har främmande
och tror att det är mitt
vet jag nästa dag beklämmande
att grannen trott det sitt.

Omtanke blott och bart det var,
påstod en vän en dag.
Jag undrar det jag - var mitt svar.
Fortfarande undrar jag.

Att lyssna.

Det kom ett julkort från en kvinna som jag mötte
för ett par år sedan på en pensionärsträff.
Hon var lite förståndshandikappad, märkte jag
när vi kom att sitta mitt emot varann vid ett bord.

Vi förde inte mycket till samtal, men efter ett tag
började hon berätta för mej om sin barndom.
Alla hennes ord gick inte att fatta, men jag lyssnade.
Hon fortsatte berätta och jag fortsatte försöka lyssna.

Det var ingen bra uppväxt - det förstod jag i alla fall.

Värdesatte hon mitt ansträngda lyssnande
så pass mycket att hon sedan dess
skickar julkort till mej varje år - joo, hon gör det !
Alltid undertecknat med hennes förnamn bara.

Vi behöver lära oss att lyssna,
ibland betyder det nog mera än vad vi kan tro.

Ny kamera, gammal hund.

Jag behövde hjälp idag också

för att få in en bild i bloggen.

Tack Eva !

Det är Totten som har hoppat upp

på ett bord i Vattenparken.

Han brukar bli borstad då han står där.

Även utan borstning - det var för kallt -

så har han blicken fästad på mina händer,

( fast det ser ut som att han tittar in i kameran )

de händer som utdelar hans godis-belöning

för var gång borstningen är undanstökad.

Flickan hette visst Griet.

Jag mindes att jag har sett en tavla,
ett konstverk, som heter "Flicka med pärlörhänge",
så igårkväll när TV visade en film med samma namn
börja jag titta, kanske handlade filmen om den tavlan?

Det gjorde den och jag blev fast - filmen var bra.

Jag hittade en bild på tavlan, den är fascinerande,
jag vill inte släppa blicken ifrån flickansiktet,
nästan att jag kan uppleva hennes insida.

Konstnären hette Johannes Vermeer,
levde på 1600-talet och konstverket
hänger i Haag, på Mauritshuis museum där.

Bildpremiär

Min första bild i bloggen !

Ordspråksbonad.

En vas full av ängsblom
är tysta ensamheten:
Jag vet en liten stuga
i skogarna långt bort.

Jag kommer genom gräset
som ligger vått om natten.
Där står den mörk och ensam.
Jag öppnar tankfullt dörrn

- och står en stund och ler åt
att allting är som förut.
Jag kränger av mig mesen
och börjar göra eld.

Gunnar Ekelöf Non serviam ( 1945 )

En ålderskrämpa ?

Har ni glömt en sak eller gjort fel
emot en annan människa någon gång,
något som inte går att göras om,
som inte går att ställa tillrätta igen ?

Glömt ett möte, ett visst klockslag,
eller glömt en födelsedag.
Hur förargligt det än är
så är det oåterkalleligt, kan inte göras ogjort.

Jag kan ju inte komma dagen efter
med varken mötet eller gratulationen !

Finns det några flera än jag
som har ställt till med en sån här sak ?!

Födelsedag.

"Fylla år är vedervärdigt
men bättre ändå, än att ha fyllt färdigt !"

Ingen har väl undgått märka att jag har fyllt år !

Anhöriga, släkt och vänner har kommit ihåg mej
och uppvaktat på olika sätt
med bl.a. blommor, presenter, kort och tel.-samtal.
Jag fick t.o.m. ett långväga besök av min syster !

Jag gruvade mej så där väldigt i förväg,
- stök och bök och gammeldom -
men trots det ordnade ni allihopa att min 75-årsdag
kom att bli till ett mycket fint minne för mej !

Så jag känner mej uppriktigt rörd och tacksam här.

Nicke Sjödin igen.

På tal om de namn barnen får nu för tiden
så berättar Nicke Sjödin i "Gammelvärla" om
hur namngivning kunde gå till en gång.

En gubbe som hette Jan kokte falit go´n mese,
så han kallades Mese-Jan.

Pojken hans hette Danel - MeseJansDanel.

End´n som överlevde av hans barn
hette Alik - MeseJansDanelAlik.

Den där Alik kunde int`
tänka sej nåt bättre namn åt pojken sin,
så han fick heta Alik också.

Men för att skilja han från pappa sin
kallades han DanelAlicken.
Det blev hopdraget till Dalicken,
MeseJansDanelAlickaDalicken.

Han flytta ihop me en käring som hette Tim
- i tellnamn.
MeseJansDanelAlika-DalickensTim.

Hon hade en pojk som hette Nils,
men dom kalla´n för Nick
för han hang mä huve.

Han fick äta bara kall-gröten,
för det tog sådan tid för käringa att ropa åt´n:

"Hördu MeseJansDanelAlika-DalickensTimsta Nick,
kom in å få dej en gröt."

Efter helgerna.

Det känns som en befrielse, en lättnad
att det har blivit vardag igen efter alla helger.
Som pensionär tycker jag så,
men förstår inte riktigt varför.

Alla dagar ska ju vara likadana,
söndag som vardag lika enahanda
eller fria för meningsfulla aktiviteter.
Vilket av alternativen, det väljer jag själv.

Så för mej som pensionär,
vad är det för fel på helger ?

Svea.

Svea har namnsdag idag. Min Mamma hette Svea,
var född på juldagen och med namnsdag under nyåret.
Bland alla julklappar och nyårsfiranden
kunde jag glömma hennes bemärkelsedagar ibland.
Det var oförlåtligt, pinsamt och gav mej samvetskval.
Men Mamma tyckte inte det gjorde nåt. För sin del
ville hon helst slippa all uppmärksamhet. Hon var sån.

Sommartid tyckte Mamma om att sitta ute och sola sej.
Ensam eller ihop med andra tanter på äldreboendet.
För att slippa sol direkt i ansiktet hade Mamma på sej
en av Pappas skärmmössor, den med reklam från OK.

Min syster och jag skaffade en solhatt till Mamma,
gjord i strå, med brätte, luftig, diskret gråblå, snygg.
Åkte hem, bad Mamma prova hatten, se sej i spegeln
och titta så fin hela hon blev i den vackra hatten !

Mamma sa att det var den vackraste hatt hon haft,
tyckte att vi var då för snälla, kosta på henne sånt...

Fast hon fortsatte ändå med Pappas reklammössa,
jag såg henne aldrig sitta ute med vår solhatt på sej.
När jag frågade varför, då förklarade hon
att den vackra hatten ju var alldeles för vacker
för att hon skulle kunna använda den. Hon var sån.