Sabbatsår.

Jag har bestämt mej för att göra ett uppehåll med min blogg.
Tills nu har jag skrivit om allting - känns det som.
Nånting nytt poppar inte upp, huvet är tomt.

Och större bloggare än jag har ju gett upp !

Älg.

På besök i Norrland med en dotter och hennes familj
körde vi en dag till platsen där jag växte upp.
Vägen dit går numera några km genom tät skog
och plötsligt står det en älg alldeles bredvid bilen,
bara står där och tuggar på nåt sly i lugn och ro !

Mågen stannade bilen och gick ut med kameran.
Älgen tittade på honom, men fortsatte äta,
flyttade sej ett par steg, blängde på oss, orädd.

Mågen gick närmare med sin kamera, bildsugen.
Älgen la öronen bakåt, började se irriterad ut.

Innan jag fick in mågen i bilen igen
hann han ta den här bilden.

Förlorat

Det här är min stora fina sjal,
som har har försvunnit.

Har någon sett till den ?

På en bänk i en park.

Jag satt på en bänk i Vattenparken en dag,
njöt av en av vårens första solskensdagar.
Vi hade gått en ordentlig runda, Totten och jag,
det var skönt vila benen en stund.

Hunden hade hoppat upp på bordet, lagt sej ner där,
jag satt intill på bänken och blundade avslappnat.
Lite sövande ljud hördes från trafiken en bit bort,
men ibland hörde jag också ljudet ifrån en såg.

Alltid, i alla fall ofta, när jag hör någon såga i trä
blir det som att trycka på en knapp inne i huvet mitt
och jag är tillbaka i min barndom på 40-talet
då det gamla huset som vi bodde i blev ombyggt.

Jag ser Pappa och farfar ihop med andra farbröder
Ernst Engman, Daniel August - jag kan en del namn -
hur de spikar, sågar och jobbar med ombyggningen.

Vi bodde i bryggstugan under tiden.
Det var sommar och jag var bara fem-sex år.

På en bänk i Vattenparken sjuttio år senare
där jag sitter och hör ljudet från någon som sågar i trä
kan jag uppleva en aning av barndomens trygghet igen.

Förord / efterord.

I förordet till sin bok "Gammelvärla" berättar Nicke Sjödin om ett besök han gjort hos sin gamla far. Jag tycker att en del av stycket kan få gälla för Nicke Sjödin själv:

...vi såt´n timme, vi såt tri
jäg hörlä hur han täla
om hur dä va å ä å bli
häri´n hänn gammelvärla
å sen då jäg gatt gå tell slut
sä saa´n då han fåljd mäg ut:

"Dä ä sä myttje som jäg sett,
sä myttjä som ä toket,
sä myttjä som ä bra å rätt
häll vreet vint å kroket
men ållt bli jämnt på nasenär
då domen börj´på å grassär´.

Jäg ä sä nöjd vä dä som va
fast aldri att jäg va nan,
na mer än nu vell jäg int´ha
- jäg tyss ha hatt mitt Kanaan
- å ficker finns int´ skô du tro
ti siste rocken som vi fo."

Dä hade vorte kväll å mört
då jäg gatt gå ifrån en
- jäg tänkte på va jäg hadd hört
å titte opp mot månen
- dä käntes bra å värnt å trôggt
- men ändå grint jäg nästan högt.


I kärlek och ödmjukhet

Röån i juni 1984

Nils E. Sjödin

Första egna bloggbilden!

Bild från Tallholmabacken
under en promenad med Totten.

Tack vare att mitt barnbarn Johanna

har gjort noggranna anteckningar åt mej

med varje handgrepp jag ska utföra

för att överföra bilderna från kameran

till datorn och sedan från datorn till bloggen

så klarade jag detta!

Ur tiden.

Nils-Erik "Nicke" Sjödin är död.
21 juli 1934 - 8 april 2009.

Karolina Ridderström.

Lyssnade på radions P1 kl. 21.03 igårkväll.
Där berättades om Sveriges första kvinnliga läkare,
vår första kvinnliga gynekolog, i slutet av 1800-talet.

Hon hette Karolina Ridderström.

Förutom allt annat så genomförde hon
att istället för en enda rak modell
så började det tillverkas
höger- och vänsterskor också för kvinnor !

Tag plats, stäng dörrarna!

Tycker inte om pendeltåg och tunnelbana,
men som ensam fick jag ändå börja anlita dem ibland.

Åkte med pendeln till södra Sthlm tidigt en morron.
Trångt i tåget och flera som steg på vid varje station
ihopträngda, tysta, koncentrerade på sej själva.

Bara det att sitta med folks ansikten mitt emot mej...
Ifall inte alla ansiktena tittade på mej
så kunde jag omöjligt undvika att stirra på dem.
En lättnad att komma fram till Centralen och stiga av.

Skulle fortsätta med tunnelbanan - måste hitta rätt en!
Osäker på åt vilket håll jag skulle gå,
men massan av människor rörde sej
åt ett och samma håll, så jag följde bara med.

Det bar iväg uppför en trappa - fel, förstod jag
och vände om. Folk protesterade, blev hindrade,
gruffade förargat, men släppte ändå fram mej.

Nästan direkt kom jag med i en annan grupp
där folk rörde sej åt motsatt håll, nedför en trappa.
Det kändes bättre - rätt håll, hoppades jag.

Vi hamnade under jord. Det var lågt i tak.
Alla gick i rask takt, framåt, framåt.
Jag tyckte vi rörde oss som en skock renar
hjälplöst fångade i trång gemensam fålla.

Till slut mötte människorna framför mej en spärr
och medan de fortsatte att gå höll de sina biljetter
i en springa på sidan om, så att spärren öppnades
och alla, utan att stanna till, kunde fortsätta framåt.

Tills det blev min tur ! Det var ju omöjligt
att få mitt långsmala förköpshäfte att passa in
i den där springan - det blev tvärstopp !

Han bakom mej klev på hälen på min ena sko
och jag hörde flera röster som muttrade irriterat.

Man kan ju undra hur jag kom dit jag skulle ?!

I afton dans.

Ute för att dansa.
Ingen bjuder upp mej.
Vad har jag här att göra,
gamla människan?

Ute för att dansa.
Blir uppbjuden, uppvaktad,
men törs inte glädjas.
Nästa morgons ljus avslöjar rynkorna.

Ifall det inte var min insida han ville se?

Ylle för äldre?

Jag håller på att sticka en kofta i ett tunt yllegarn.

Min gamla yllekofta, som jag trivs så bra med,
som är varm och skön, som en kofta ska vara,
den håller på att ta slut, har blivit för utnött
för att jag ska få den att hålla ihop längre.

Ärmarna har tänjts ut till nedanför fingertopparna,
fast jag kortat av, fållat upp, de fransiga linningarna.
Jag har stickat nya ärmbågar i hålen efter de gamla.
Några knappar i knäppet fram är fortfarande hela,
men knapphålen har utvidgats till dubbel storlek
fast jag har försökt minska dem och tråklat till nya.
Hela koftan hänger snart ner till knäna
samtidigt som vidden går ett par varv runt om mej.

Jag använder den ändå - när ingen ser mej.

Har letat efter tunna yllekoftor på flera affärer,
men har inte hittat en enda sådan någonstans.

Det finns koftor i konstmaterial och i bomull,
tjocka och tunnare, stora och små, bara att välja
och jag har köpt ett par stycken,
men ingen av dem är varken sköna eller varma.

Så mitt utnötta gamla schabrak till yllekofta
är den som fortfarande gäller.

Garnet jag köpte var dyrt -
måtte jag lyckas med tillverkningen!